Horses or boys

Nu är sommaren verkligen här, det är helt fantastiskt fint överallt! Tyvärr har även knotten, myggen, bromsarna, fästingarna och mördarsniglarna dykt upp. Bläh! 

Jag ska införskaffa lite mer Centaura-spray till Tell. Det får bort bromsarna direkt. Jag hatar bromsar!! Han sparkade som en galning när jag skulle brodda i Hoby i söndags, det brukar han inte göra. Jag blev arg på honom, men såg sen att han var attackerad av bromsar stackarn.

Nu till nåt helt annat. Det här var väl en lite smågullig film visserligen, men själva temat att ”alltid välja hästarna framför en partner” känner jag mig lite smått less på. (Att barnen i filmen väljer hästar istället för pojkar är väl gulligt, jag har bara lite svårt för att se det gulliga i att även hans fru säger hästarna)… även om jag fattar att det antagligen är på skoj. (Fast det är iofs lite svårt att veta).

Jag har egentligen bara en sak att säga om detta ämne: Om du måste välja mellan din häst och din partner, och du säger hästen, då är du ihop med fel person! (Och – om din partner rent i allmänhet skulle försöka tvinga dig att välja mellan hästen och honom/henne så är du OCKSÅ mest troligt ihop med fel person).

Det är klart man älskar sitt djur över allt annat, jag kan inte ens tänka mig att vara utan Tell, men jag tycker verkligen inte det är roligt när folk (ofta äkta män/pojkvänner till hästtjejer) skojar om att ”hon skulle ju lätt välja hästen före mig”. Eller ”jag vet att jag kommer på andra plats, eller typ sjunde plats, hon har ju sex hästar! Höhöhö”. Jag fattar att folk är olika, att det kan bli bråk i relationer om prioriteringar och pengar (och alla vet ju att hästar kostar SJUKT mycket och tar MYCKET tid). Och jag fattar att man kanske vill vara ihop ändå även om man är väldigt olika. Men oavsett om det är hästar, veteranbilar, eller nåt annat engagemang som tar mycket tid och är viktigt för dig, se för guds skull till att om du är ihop med någon välja en person som gillar dig för den du är! Är du hästtjej/hästkille och din partner har valt att vara ihop med dig, ja då är liksom en del av premissen att hästar ÄR och kommer fortsätta vara en viktig del i ditt liv!

Jag är nog emot alla typer av kategoriseringar tror jag, jag hatar könsroller och dåliga skämt på bekostnad av kvinnor, barn, hästtjejer eller vad det nu må vara. Tyvärr är det ju ofta så att den grupp som blir utsatt ibland håller på och spär på det här själva, ibland kanske för att de själva tycker det är roligt, det är identitetsskapande, och ibland kanske för att det är nån slags jargong på gott och ont. (Människor vill ju passa in). Jag skulle iallafall bli väldigt glad om det kunde upphöra omedelbart. Det är klart man får ha humor och skratta, men kom igen, skratta åt roliga saker! Ibland får man ju höra ”höhöhö har du ingen humor”?? Jo tack, det har jag! Och det finns SÅ mycket roligt här i världen att skratta åt, men tråkiga skämt och snäva normer är inte kul! Det är rätt svårt att veta vad man ska säga när t ex andra människor (ibland även hästtjejer) säger att ”du verkar ha en sån himla bra kille, att han tycker det är okej med allt det här hästeriet! Du har verkligen tränat honom väl”! Då blir jag bara helt paff. Nej, jag har inte tränat honom väl. Inte överhuvudtaget. Han är en vettig person. Det är allt. Jag respekterar honom för den han är, och han respekterar mig. Vi finns där för varandra, och vi väljer ibland bort våra intressen för att kunna vara mer med varann. Det är ingen av oss som har ”tränat” den andra till nånting.

Djur är helt underbara att ha i sitt liv. De flesta djurägare, stora som små, känner nog att djuren finns alltid är där för en, oavsett vad som händer. Så har man varit ihop med en douchebag och det tar slut så är det ju fantastiskt fint att få tröst av sin älskade häst!  Då kan jag verkligen förstå känslan av att ”hästen kommer alltid först”. (Särskilt om man varit ihop med nån idiot som alltid klagar). Och VILL man inte ha någon relation, fine! Det måste man inte. Men VILL du träffa någon så vill du väl ha någon som gillar HELA dig och intresserar sig för vad som är viktigt i ditt liv! På samma sätt som du förhoppningsvis gör åt andra hållet. Då kommer du inte behöva välja mellan hästen eller pojk/flickvännen. Good luck with that! 😀

Min stjärna!!

Dagar som igår ska jag verkligen komma ihåg, det kan behövas sen när allt känns skit! Igår var vi på terrängbanan i Blekinge i strålande sol och jag höll på att börja tjuta av lycka. Så roligt var det!

Tell hoppade som en miljon, han var SÅ glad hela passet igenom! Vilken stjärna han är!! 😀 En riktig professor. I början var han en vild racerlama och låg på som attan, jag fick försöka sitta lugn i båten och låta honom komma igenom kroppen och sätta under sig lite mer och komma upp fram. Det tog inte allt för lång tid, och sen blev han bara finare och finare hela passet igenom! Vi tränade med ett gäng andra som ska rida 100-klassen nu på tävlingen, så vi har ridit det mesta som ska vara med i den. Kändes lätt som en plätt!

Vi hade en kvinna med i gruppen också som var på terrängbanan för andra gången i sitt liv bara (hästen var mer rutinerad). Modigt av henne! Hon fick rida enklare grejor än vi andra, och vi hjälptes åt att heja på. Hon såg sååå glad ut! Men ibland i nån slags skräckblandad förtjusning, haha! 😉  Det där minns jag såväl själv, när man i början red med andra som hoppade 100-klass-hinder och enstjärniga linjer så man själv bara baxnade och tänkte att ”det där kommer jag aaaaaaldrig våga”! ”HERREGUD vilka stora hinder”!! (Det är liksom knappt att man vågar rida ponnyernas hinder i början, allt känns gigantiskt). Och så hips vips rider man alla de här svåra och stora hindrena en vacker dag.. och det är nästan så att DE känns små! 😀 Fälttävlan är en drog alltså.. 😉

Vi fick hoppa en kombination som såg rätt maffig ut, den hoppade hästarna jättefint. Det där är rätt typiskt terräng, nåt man själv tycker ser fruktansvärt ut visar sig vara skitlätt för hästarna. Och ibland kan det vara tvärtom, nåt man själv inte har så mycket respekt för måste man hjälpa till rätt rejält med, för då minsann tyckte hästen inte att det passade riktigt! Då är det verkligen bra med erfarenhet, så man vet hur man ska rida på de olika hindertyperna, inte göra för lite, och inte för mycket! Det är väldigt viktigt att veta (och känna) vilken typ av galopp man måste ha i hästen för att komma in bra på en coffin, eller en trappa t ex. Vilken underbar känsla det är när hästen bara flyger fram, bär sig fint och är framme för skänkeln, och kommer tillbaka superfint om man ber om det. Samtidigt har man kvar det där härliga dragläget och hästen bara letar hinder och har liksom en hindermagnet i nosen! ”Hoppaaaaa!! Springa!! Jag är på! Vad ska vi nu matte? Är det det där hindet? Whopiiiiie”! Det mina vänner, det finns INGET som slår det! Man kan vara 200 meter från hindret i full galopp och ändå känna redan där och då att man kommer få ett SUPERSPRÅNG. Man kommer rätt på precis ALLT.

Vi fick hoppa en ny slinga uppe i bokskogen också, den var ny för mig iallafall! Jag har ju bara ridit 90-klassen där tidigare och då vänder man runt en stor ek och rider ner igen. Men i 100-klassen fortsätter man över en till kulle och hoppar fyra hinder till, jättefina stora ekstockar. GUD vad det är vackert i Blekinge! ❤ Det var en rejäl nerförsbacke och stockarna var ganska stora, så jag försökte rida i vettig galopp med tryck men ändå inte för fort. Var beredd på att få bromsa rejält efter den andra stocken, för då gick det brant nerför men min kloka häst (även om han var HUR taggad som helst på att hoppa terrääääääääng) bromsade upp och balanserade sig så fint! Älskade älskade djur. Vilken underbar känsla det är när man känner att man hjälper varandra. Och det är verkligen GULD värt att ha en klok hopphäst i terrängen som hjälper till och har bra egen balans!

Jag är fortfarande rätt sur över att jag inte kan vara med på tävlingen den 2 juli, hade varit SÅ kul. Tyvärr har de ju bara en fälttävlan om året. 😦 Men men, nu gläds jag ändå åt en helt UNDERBART ROLIG träning och min fina fina fälttävlanshäst! Nästa helg ska vi sprätta runt på Eringsboda-banan och göra Blekinge osäkert en andra gång! Woho! 😀

IMG_3322
Gulliga Mia följde med som hästskötare, tusen tack!! Här får Tell beta lite, han fick en rejäl dusch också innan vi åkte hem. Det är superbra att de har en uteplats med vattenslang man får låna i Hoby. Helt makalöst fint väder, dessa sommarkvällar alltså!
IMG_3323
Storebror Tim blev så lycklig över att Tell kom hem igen så han lade sig ner och betade. 🙂 Tell står på benen och har nosen klistrad i backen han! Men båda stilarna funkar ju!

Förutom ridit terräng har jag och pärlan lagat båda saabarna i helgen, sååå skönt! Nu hör man inte längre inne i stan två mil bort att jag är ute och kör i Åryd. 😛 Och så har jag fått till lite umgänge med fina vänner. Enda problemet egentligen var att helgen tog slut alldeles för fort! ❤ Jag är SÅ tacksam för allt jag har, känner mig smått religiös över detta ibland. Imorse stod jag och vattnade i växthuset (pumpen är också lagad, wiho)! och kände bara en sån enorm tacksamhet över allt. Det är fan inte alla som har det såhär bra!

 

Mina trasiga ting

Jag blir aldrig så medveten om mina materiella ting som när de går sönder. Ibland känner jag bara för att sälja allt och sätta mig i en stuga i skogen utan el. 

Men det hade väl haft sina begränsningar det också. Att ha hela saker är lite som att vara frisk, man uppskattar det inte ett smack förrän man är sjuk. Eller när bilen/hästen/huset/cykeln går sönder. DÅ tänker man att man ska uppskatta sen när de är hela igen! Iallafall jag gör det.

Min sambo gillar att laga saker, han kan sitta i timmar och humma, meka och fundera. Och han kan laga precis allt, från skivspelare till diskmaskiner till bilar och mopeder. Tyvärr har han inte så mycket tid med sånt just nu eftersom han både pluggar och har tre jobb och stiger upp kl 4.45 varje morgon. Jag däremot HATAR att laga saker, men jag gör det ändå för att jag måste. Hade jag varit gjord av pengar hade jag 1) inte haft så risiga prylar som går sönder jämt. 2) Haft råd att lämna in allt till proffs.

Det som är bra med att vara hästtjej är att bara HÄSTEN är hel så skiter man i allting annat!! 😉 I princip i allafall. Och min häst ÄR ju mirakulöst fortfarande hel, även om det hänger över mig lite att han nog kommer behöva opereras nån gång framöver. Men ja, jag är glad att han är hel och pigg och glad just nu. 🙂 Man vet aldrig med den där sprätten, han kanske har tänkt må prima i flera år till med den där förbenade cystan.

Idag lyckades jag få min gamla cykel lagad, skulle gjort det själv men kom aldrig till skott. Jag lämnade in den på cykelverkstan i stan så den kunde få en ny kedja. De ringde och sa att de inte hade nån som passade för drevet var i så dåligt skick, och undrade om jag möjligen hade kvar den gamla kedjan.. Hem och leta bland allt SKROT och mirakulöst hittade jag den!! Jisses. Så nu är cykeln lagad för 100 spänn. Det var ju bra.

Nu har jag då ”bara” min stackars gamla volvo och min Saab Ann-Christine kvar att laga. (Förutom divese andra saker som ridstövlar, träns, belysningen i mitt släp, bevattningen i trädgården hemma.. med mera med mera). Pärlan har plockat isär den stora Saaben och renoverat upp nån konstig EGR-ventil (en stor metallmackapär) så nu är den bilen någorlunda lagad iallafall. Verkstan skulle ha 5000 spänn för det. Det känns alltid som att man TJÄNAT pengar när man lagat nåt själv, fast i själva verket har man ändå gått back fast bara lite mindre pengar. Haha!

För övrigt är jag så glad att lilla Nova hoppar så fint hos sin nya ägare, Nova red jag ju ett tag när uppfödare/förra matte Anna låg på sjukhuset i några månader om ni minns.  

Nu har hon debuterat 1,35 felfritt!! 😀 Duktiga duktiga Nova-lisan!! ❤

IMG_8517
Nova och jag för två år sen, det måste det ha varit eftersom Annas tvillingar precis fyllde två och det var för deras skull hon låg inlagd den gången!
IMG_1657
Mest hade vi det toppen ute på grusvägarna, men jag red några hoppträningar på henne också. Springa i skogen älskar hon, och hoppa också!
Skärmavbild 2015-05-16 kl. 16.57.40
Anna på Novas mamma, Moa. (Maui heter hon egentligen).
Skärmavbild 2017-06-15 kl. 12.47.32.png
Nova (Nobel-Airline H, född 2010), en sån stjärna! Så roligt att hon fått komma till en sån duktig ryttare! Dennis som är ägare och ryttare nu är junior eller kanske young rider? Och så duktig! Heja heja!

Min ponny och jag 

Jag hade verkligen tänkt trimma på banan idag, men den stod i princip under vatten efter dagens skyfall. 

Jag ändrade mig efter ett varv och styrde kosan ut i skogen istället. Tell verkade glad för det! 😊 Så glad att när vi skrittade förbi en öppen hage så drog han in där med mig på och körde ner huvudet! Jag blev så paff, den lurifaxen alltså!! Vilken räv! 😂🙈 Hahaha! 

Fick ut den olydiga ponnyn därifrån och sen var han faktiskt jätteduktig och snäll. Inga plötsliga vändningar eller backen i, bara en glad och nöjd sommarhest med öronen framåt. Det blev en kombination av skritt på lång tygel och njutning av stillheten och alla fina blommor och dofter, dressyrmoves i form av härlig trav och lite sidvärts, och så lite bus-race-ponnygalopp på det. Oerhört nöjda båda två skrittade vi hem i solnedgången. Ibland är det bra att det inte blir som man tänkt sig! 😊 

With a little help from my friends

Lisa. Du har räddat mig! Tusen tusen tack för tipset om Salty Cup i Eringsboda!

Här har jag suttit och stirrat på tdb på skärmen och deppat ihop ännu mer för det är skitlänge tills det kommer nån lämplig tävling vi kan se fram emot. Och så visar det sig att det är på ”arrangemang” man ska söka om man vill hitta nåt kul i närtid som man kan åka på! 😀

Nu på söndag ska vi ju rida terrängträning i Hoby, det ska bli jättekul, men lite deppigt är det ju eftersom tanken var att vi skulle tävla där sen den 2 juli. Nu ska jag norrut då istället på begravning och barndop, men tack vare Lisas fina tips och världens bästa terrängtränare Philippa Magnusson, så ska Tell och jag till Eringsboda och rida träningstävling på den fina terrängbanan där den 25:e juni. Det är egentligen 80-bana för häst (det kallas för Salty Cup, det är stilterräng) men Philippa säger att hon gärna sätter en annan bana till mig och Tell. Jag DÖR så gulliga folk är, fäller nästan en liten tår! Det här ska bli så himla roligt. (Jag hade gärna ridit en 80-bana annars, det hade inte varit hela världen, men vill hon ge oss nån lite större utmaning så gör det ju ingenting)!

Wihuuuuuu!!!! ❤ 😀

(av bara farten anmälde jag oss även till dressyrtävling på Udden 22 juli, tyvärr kan jag inte rida på fredagen när det är lite lättare klasser för då har vi konsert med mitt band, så jag får rida på lördagen. Då blir det LA3 och MsvC1 så vi får försöka bli bra på dressyr tills dess. Och helst få bra självförtroende också, eftersom det är en tävling när bara alla de bästa och flottaste dressyrekipagen i hela Småland är där. Och så en tokig fälttävlanslama från Södra Åreda med medföljande virrig matte. Well well. Det blir kul)! 😉

IMG_0875fullsizeoutput_415f

Det är måndag

… och det känns såhär:

Skärmavbild 2017-06-12 kl. 15.00.39.png
When you´ve got the whole week ahead of you.

I helgen har jag jobbat i lanthandeln, och känner mig helt slut. Och så har Matias familj varit och hälsat på. Mysigt! Men rätt intensivt. Lyckades ändå rida både lördag och söndag. Tell var superfin i lördags, så glad (och till och med modig) häst! Mia och jag red ut båda dagarna. Igår var han lite mindre modig och det kändes som att handbromsen var i till 90% av passet, men det blev ändå bra till slut.

18955077_10213511156036995_3406348595345178475_o
I lördags följde familjen med till stallet och klappade hästarna. Tracy matar Tell som är närmast i bild. Matias mamma har fotat, hon får alltid suddiga bilder pga fingeravtryck på mobilens kameralins… ser lite ut som nån slags effekt! 😉 

Jag ser fram emot att träna terräng i Hoby på söndag, även fast jag fortfarande är ledsen för att jag inte kan rida fälttävlan den 2 juli. Funderar på att anmäla mig till nån dressyrtävling eller vad som helst så jag har nåt att träna till och se fram emot. Uddens superhelg i juli är ju en fin och rolig tävling, men jämfört med fälttävlan känns hoppning och dressyr bara SÅ mycket sämre och tråkigare. Haha! 😉

Gode gud ge mig nu krafter så jag orkar stå på benen den här veckan. Det är bara måndag och jag är helt färdig redan. Jag har typ noll energi. Jag tror Tell får vila idag, för det måste den arma matten göra. Ha det gott med er, vi hörs!

/Ida

Nu ger jag upp

Regnet vräker ner, min gamla faster har gått bort och begravningen är så jag missar min första (och kanske enda) fälttävlansstart för säsongen. 

Jag har sen tidigare bokat en dyr biljett för att komma upp och hälsa på min familj några dagar, icke-ombokningsbar eftersom det var billigast och det är så F-CKING långt till Norrbotten. Den är ju nu värdelös och jag får boka ny biljett för att komma upp till begravningen. Har jag sagt att alla mina tre bilar behöver repareras och att min häst kommer behöva operation nån gång framöver?

Allt är bara SKIT rent ut sagt. Behövde bara få säga det. 😦

Farmor dog när pappa var liten och hans storasyster Ami har varit som en extramamma för honom hela livet. Och hon har varit som en farmor för alla oss barn. Det var hon som kom körandes mitt i natten i ilfart i sin gamla Audi för att passa oss när mamma och pappa skulle in på BB och ett nytt litet syskon var på väg. (Kanske inte världens bästa förebild på pappret egentligen, hon levde ju ett helt liv i SJ:s tjänst där folk rökte som galningar och inte direkt spottade i glaset. Vet inte hur många cigaretter jag rullat åt henne. Och att hon var grov i munnen är väl milt uttryckt. Haha)! Jag kommer minnas hennes luriga blick, hennes skinn på näsan och alla andra fina minnen. Jag klämde en tå mellan båten och bryggan hos henne i Unbyn när jag var liten och den stortånageln är lite som en tatuering, den kommer alltid vara mitt i tu oavsett hur många hästar som trampat på den. Vad som än händer så är det ändå Ami-märkningen som alltid lever kvar. ❤ Och arken i Björkliden, som står där i björkskogen vid Torne Träsk och väntar på mig. Som den alltid gör.

IMG_0579

Jag återkommer i frågan med lite mer positiv syn på saken en annan gång. Då kan jag skriva nåt som att ”Min faster blev 91 år, hon var gammal och dålig så detta var ändå väntat (egentligen är det ett mirakel att hon inte dog när hon var 60 på grund av hennes ohälsosamma liv). Det ska bli fint att träffa familj och vänner. Jag ska till Boden, så jag kan säkert svänga förbi och hälsa på Tibelle och Sara om de är hemma. Det kommer fler fälttävlan. Tell är ju inte halt just nu iallafall och verkar må prima. Det finns de som har det ännu värre ekonomiskt, jag kommer klara mig på något sätt.

Fast just nu orkar jag inte det och DEPPAR IHOP!!!!

13442416_10154955334714689_3388812066478058750_n
Jag har pioner i min trädgård för att jag alltid fick såna av min faster Ami varje födelsedag.

Peppad på att träna

Nu är det officiellt sommar, för vi har mockat ut hela stallet och har högtryckstvättat nästan allt!


Vi jobbade på i helgen, och jag orkade inte rida. Det är liksom rätt lagom att åka hem och ta en dusch, äta lite mat och gå och sova när man har kroppsarbetat ganska många timmar. Men åh så fint det blev! Väldigt skönt att ha detta gjort. I år gick det väldigt smidigt tycker jag. Vi har ju halmbäddar i stallet och en gång om året hyrs det in en bobcat och så kör vi ut allt vi kommer åt med den, och skottar ut resten. Och när man högtrycksvättar så blir det ju en hel del sopande av vatten. Sopa sopa sopa sopa… man tror aldrig det ska ta slut, men plötsligt så gör det det ändå!

img_3190
Nyfiken i en strut. Vad GÖR ni i mitt stall??

Igår kom vi ut på en härlig uteritt. Jag försökte applicera mina dressyrkunskaper från onsdagens Alette-träning även i skogen, och det funkade bättre än jag trodde. Jag tycker ju att det är svårt att få Tell mjuk och följsam i skogen (utom möjligtvis vissa plötsliga händelser av mjukhet och harmoni). Det är liksom lite roulette-artat om det blir hopp och sprattel och sprätt eller om det är en lugn dag… Men nu har jag kommit på lite mer hur jag ska göra. Visst jag kan väl inte garantera att min häst blir ett under av avslappning och mjukhet ändå, han är ju ett peppat djur av naturen, men det blir ju klart bättre om jag försöker hitta knapparna bättre och inte ger upp projektet! 🙂

Åhåhå, öppet fönster! Så trevligt! Bäst att ställa sig här och ha koll!


Att rida lätt ”för långsamt” visade sig funka bra även i skogen. Samt även att flytta honom och lösgöra sidorna. Rida lite svag öppna och sluta. Inte låta honom göra sig rak. Bara för att man rider rakt fram längs med milslånga grusvägar betyder inte det att hästen får sänka ryggen och spetta på som en vild kamel, spikrak och stel. Mjuk och lätt i handen men vara tydlig med att han ska arbeta bakifrån. Han kändes väldigt glad och nöjd.

Jag läste den här artikeln precis, så inspirerande! Jag har inte tänkt på att det är så viktigt för hästens trygghet att ryttaren tittar mot horisonten, jag har mest tänkt att det har att göra med att man får en bättre sits då. Men det här ska jag absolut bli bättre på, jag sitter nog och tittar ner på Tells peppade öron alldeles för mycket.

Och det där med timingen som det också står i artikeln om håller jag verkligen med om. Det är extremt tydligt på en känslig häst! (Andra hästar är ju lite mer bussiga av sig och ba ”okej då jag fixar det här ändå, jag tror jag vet vad du menar fast du frågade om det vid ett sjukt dåligt tillfälle”). Jag känner precis på Tell när jag gett hjälpen i exakt rätt ögonblick. Och missar jag blir det pannkaka. Han är en väldigt bra läromästare på sånt! Nu är jag så himla sugen på att träna. Woho! Och äntligen har Tell fällt sin extremt tjocka och varma vinterpäls och går i sommarkostym. Lagom till att det nu är nio grader ute och regn. Haha! 😉

Lunchpaus i stalltvättandet, hälsade på Annas nyfödda fina lilla föl! Pappa är Hip Hop, mamman är ett holländskt sto som jag inte kan stammen på tyvärr.
The girls. Vi har tjejerna på ena sidan stallet och killarna på det andra! Detta är utsikten från vår sadelkammare 🙂

”Är du tävlingsryttare”?

Jag träffade en jättetrevlig tjej på en fin arab häromdagen på dressyrträningen. Hon gillade att träna men hade så dåliga tävlingsnerver sa hon, så hon tävlar inte. Hon frågade mig om jag är tävlingsryttare. 

ida_tell_udden_100_klassSkärmavbild 2014-10-14 kl. 11.26.49

”Ja, jag tävlar ibland, och jag har en jättefin tävlingshäst, men jag vet inte om jag skulle säga att jag känner mig helt som en tävlingsryttare ändå”! sa jag. Jag lade till att jag mest ser mig själv som häst- och ridnörd som gillar att lära mig mer och bli bättre på att kommunicera med hästen. Och att jag visserligen tävlar ibland, fast jag mest gillar att träna. 🙂 Hon frågade vad jag tävlade i för gren.

– Ja du, det är lite blandat, fälttävlan, hoppning, dressyr, stilterräng, Working Equitation…

– Oj!

(Hon tyckte nog att jag VAR tävlingsryttare). Och det är jag ju. Men jag är också en helt vanlig hästtjej som aldrig haft någon egen häst förrän nu. Jag har vuxit upp med barbacka-ponnygalopper över ängarna i Avan, ridning på mitt älskade Bodens Ridklubb, ungefär en miljon sköthästar/medryttarhästar/ridskolehästar, och ridläger i Boden, Luleå och på Gotland när jag blev lite äldre och ännu tjatigare. 😉  Jag har ridit travhästar, galopphästar, ponnyer och stora hästar av alla de slag, you name it. Jag har ett svenskt halvblod nu med superbra fälttävlansstam, men kan lika gärna tänka mig att någon gång ha en nordsvensk brukshäst, en welsh cob, en quarterhäst eller nån annan fin filur som griper tag i mitt hjärta.

Grenar jag provat på och tränat/tävlat i är förutom det jag sa till träningskompisen även team chasing, gymkhana, körning och voltige. Och jag är inte klar! Jag vill hemskt gärna lära mig om reining t ex. Och rida en riktig hubertusjakt ska jag ju bara göra någon gång.

Skärmavbild 2016-07-11 kl. 17.28.38

Jag har så mycket att tacka min skolning i föreningsverksamhet för, att jag var aktiv i ungdomssektionen (och många andra föreningar genom hela mitt liv, inte bara ridklubbar). Jag har lärt mig (och lär mig fortfarande) att samarbeta, organisera, ha roligt, göra saker tillsammans, och alltid alltid vara en god vän till både människor och hästar. Därför ser jag mig nog som ridskoletjej mer än tävlingsryttare. Eller hästgalning bara rätt och slätt. Vi kan nöja oss så. 🙂

Jag har en känsla av att man kan missa väldigt mycket av den här allsidigheten och att umgås/samarbeta med så många människor och rida så många hästar, om man är en ”vanlig” ponnyryttare med egen häst och är ute och tävlar. Det är säkert fantastiskt det också, alla vill väl ha en egen ponny! Men åtminstone mycket av det jag ser IDAG (tror inte alls det var så förr) handlar så mycket om prestige och pengar. Det känner jag inte alls igen mig i. Jag tävlar (om jag tävlar) för att ha roligt med min häst, och för att ge oss båda en lagom utmaning att träna till och genomföra efter bästa förmåga. Och sen träna vidare mot nya mål! Så var det när jag red på ridskola, och så är det nu.

Vad har ni provat på för grenar, vanligt eller ovanligt, ni som läser den här bloggen? Vore jättekul att veta! 🙂

Fantastiskt bra träning!

Ibland hoppas man på det bästa men vågar inte riktigt tro på det… lite så kändes det idag. 

Jag erkände direkt för Alette att Tell och jag har våra duster, att han är till salu till närmsta cirkus ungefär varannan dag och de andra dagarna går han super. Hon hummade lite, och satte oss i arbete direkt. Med bommar! Woho! sa Tell och blev genast på gott humör. ”Han behöver komma upp med sin rygg, det är därför ni hamnar i trubbel” sa Alette. Jag fick trava över tre-fyra cavaletti på en liten åttvolt och böja honom runt innerskänkeln och svänga ytterbogen. Mjuk kontakt på tygeln, sväng istället för att försöka bromsa om han ville försöka ge sig i väg. Bommarna bromsade ju också upp honom, och Alette hade lagt dem närmare varann än vad vi normalt har. Han fick verkligen se var han satte fötterna. Efter en stund mjuknade den stela laman och jag verkligen kände hur han kom loss i ryggen av att trava över bommarna och svänga samtidigt. Att jag inte kommit på detta själv!! 😀 Bästa Alette. Hon kan många lur hon. Så himla bra! Rider över bommar gör jag ju, men jag svänger ju inte så ofta samtidigt. Det här ska jag verkligen göra oftare!

När Tellepelle väl kommit loss i sin rygg var han en dröm att rida jämfört med det arga lamahoppandet igår. Nu var istället problemet att jag skulle rida lätt mycket långsammare än vad hans tempo var. Verkligen min akilleshäl. Jag har sån jäkla bra taktkänsla att jag har oerhört svårt att rida i otakt! Det här vet jag, för tränar-Anna har försökt lära mig det i flera år. ”Rid lätt långsammare än vad han travar” tjatar hon. Alette sa samma sak, fast hon sa ”du måste rida lätt som en nybörjare. Du gör rätt om du får en dubbelknuff i rumpan”! Då fattade jag exakt hur långsamt hon menade. Jag hamnade i otakt ibland men det var ta mig tusan bara bra! Tell liksom höjde ryggen och spetsade öronen och väntade lite. Vilken succé! Jag trodde aldrig det skulle funka, jag var helt säker på att han skulle ge sig iväg som ett skott nu när jag var helt i otakt. Sen gick resten av passet åt till att komma ihåg att fortsätta rida lätt så långsamt, hösäckigt och fult jag bara kunde. Små små tempoväxlingar framåt, men utan att jag fick öka tempot i lättridningen, jag skulle bara be honom lätt med skänkeln. Utan att ändra nåt annat. SÅ svårt! Men åh vad nyttigt.

När vi väl kom till galoppen satt jag bara och njöt. Så fin så fin! Då blev utmaningen istället att inte börja mickla med nåt. Bara sitta där. Känna hästen med skänkeln men utan att klämma, vara följsam, mjuk kontakt på tygeln, men han ska gå själv och ta mig med. Helt underbar känsla.

Efter detta känner jag att jag MÅSTE åka till Alette på dressyrcamp i sommar. Rida några pass för henne, bada i havet, hänga med lite vänner, kanske ta nåt pass på terrängbanan, åka hem. Ha det bra. Uppenbarligen kan jag inte rida så värst bra när jag inte får hjälp, men åh vad underbart det är att komma på rätt spår igen med rätt hjälp! Tydligen är jag ändå inte helt värdelös eftersom jag gör som tränaren säger och så går hästen som en miljon. Jag tolkar det som att jag iallafall inte är ett helt hopplöst fall. 😉 Jag har inte varit ett dugg sugen på att tävla för jag känner att jag inte ens fixar grundarbetet. Men nu vill jag anmäla mig till vad som helst bums! Och framför allt vill jag träna mer. Vill att det ska kännas såhär bra helst varje gång jag rider. Det är målet! 🙂

Efter vårt pass satt Alette upp och red Saras häst, åh vad spännande att se! Jag älskar att se bra ridning. Det ser iofs alltid så lätt ut när proffs rider. Men å så lärorikt! Saras sto och Tell har vissa likheter, till exempel att de är starka och lite stela i ryggen (hoppehästar) och att de gärna vill räta ut sig lite när som helst. Särskilt i alla övergångar kan man passa på. Det ser verkligen enkelt ut när Alette rider. Lugn, konsekvent. Och hon är verkligen en mästare på att lösgöra hästar och sen dansar de bara fram och bär sig så himla fint, och ibland ser det liksom ut som en helt annan häst med ”nya” gångarter. Helt avspända. Wow. Och att se hur nöjda hästarna ser ut. Det är förbaske mig rätt coolt det här med ridning. ❤

IMG_3181
Här är vi på avskrittning i grannskapet, Tell spanade in en ardennerrumpa. Sen gick vi hem och åt bananer. Vi har fått en hel låda med eko-bananer från Mias jobb som annars skulle slängas! Mmm.. bananer.. och gräs. Nomnomnom sa den duktiga hesten.