Humlan är tillbaka!

Idag somnade jag i soffan efter jobbet, var helt yr och jättetrött efter det men till stallet skulle jag ju! Bilen var med Matias på jobbet i Åseda så det var bara att sadla på stålhästen. Usch, det var skymning, duggregn och rätt kallt. Var inte så sugen på att cykla 2 mil i det… men det gick ju bra. Blir nog en utmaning om jag ska cykla sen under den mer utmanande delen av hösten för att inte säga vintern.. ähum. Men det får vi ta då. Jag har cyklat 90 mil hittills på min elcykel sen jag skaffade den i juni, så nöjd! Nu siktar jag på 100 mil. 😀

Tell är en riktig arbetsnarkoman. Han vill jobba jobba jobbaaaaa!! Det har ju alltid varit så med honom att han blir så himla glad och taggad av att få jobba, han älskar det, och ju mer han får gå/desto bättre kondition han får – desto tokigare blir han. Han är ju en crazy racerlama med energi så det räcker för en hel flock hästar! Därför hade jag lite på känn att snart kommer nog ”humlan i en papperspåse” tillbaka. Det är vår kära vän och dressyrtränare Annas ord på det tillstånd som den gode Tellesprätten kan hamna i lite då och då. Inte så ofta på hoppträningar, men på dressyrträningar har vi varit med om det ett antal gånger. (Då är det ju inga hinder med som gör att han kommer av sig).. det har till och med hänt i skogen ibland också av något oklara anledningar. Ni som läser den här bloggen känner nog igen det från tidigare rapporter här i bloggen också.. 😉

Humla i en papperspåse-beteende: Häst som sprattlar hejvilt och går emot skänkeln, är rätt istadig, frustar, galopperar på stället, gör kaninhopp åt alla möjliga håll och inte själv riktigt verkar veta var han ska göra av sig själv. Frustar och frustar. Öronen fram och stampar med bakbenen, som en jättekanin som fått nån slags sprattelanfall! Förmodligen ser det rätt roligt ut. Sen när man väl kommer ur det här humla i en papperspåse-läget känns han alltid jättefin och mjuk, frustar ännu mer och verkar oerhört nöjd med sig själv. Det är som en slags mental och kroppslig kollaps som han då och då måste igenom.. ?? Eller nåt. Inte vet jag.

Det jag tror händer är att han antingen blir för ambitiös, för peppad, eller tycker nåt är jobbigt och gärna vill slippa (eller vara med och bestämma). Eller kanske allt på samma gång. Han får liksom kortslutning. Dock inte alltid när man ber honom om nåt särskilt jobbigt. Det kan ibland hända bara man tar tyglarna och säger åt honom lugnt att fortsätta bjuda fram. I skritt! Och ibland händer det inte på flera månader. Han är ju en känslig pelle, så jag brukar i allmänhet att mer försöka ”avleda” honom och be om samma sak igen fast lugnt och på ett annat sätt, t ex i en ny riktning. Men försöker han resa sig eller nåt annat som är BIG no-no så får han en tydlig tillsägelse om att det är FRAM som gäller och inget annat.

Jag TROR iallafall att det är positivt att humlan är tillbaka! 🙂 Det är ju inte alltid så kul i och för sig, men man måste ju bara skratta åt honom ibland. Han är verkligen sig själv och jobbar på så fint så fint. Han verkar ju i allmänhet ytterst nöjd med livet, trots några humle-anfall då och då.

En annan sak jag tänkt på är att nu har jag ridit på mitt tjockaste gamla Sprenger-bett från 80-talet (så tjockt så man nästan inte tror han ska få in det i munnen). Normalt sett gillar han det bettet, men jag brukar få variera med andra lite smalare bett för rider man för många gånger i rad på det tjocka så har man ingen broms sen. Nu har jag bara ridit på det bettet i flera veckor, och det är inga problem alls! Han lyssnar hur fint som helst och är så lätt och mjuk i kontakten. Suger fint på bettet (utom möjligtvis när han får lite tillfälliga spel, men han är ganska lätt att få ur dem). Eller så är det att jag rider bättre nu än innan? (Hur det nu har gått till). Det brukar ju inte vara hästens fel direkt om de lägger sig i handen. Och det gör han inte alls nu. Men kanske känner han sig bättre i bakkärran och bär sig bättre än tidigare, allt börjar ju där! Tror iallafall det också är ett bra tecken att han går så fint på det här mastodont-tjocka bettet. Det är ju roligast att tolka allt som bra tecken. 🙂

Skärmavbild 2014-05-11 kl. 12.15.22

Det var länge sen vi tävlade dressyr, trodde väl aldrig jag skulle sakna det men det gör jag! 😉

Skärmavbild 2014-04-29 kl. 11.31.46

Det här längtar vi till både Tell och jag. 

När hästen själv får välja

Telleman är 16 år! Han var 8 när jag köpte honom. Oj vad tiden går fort. Jag har liksom inte tänkt på honom som gammal direkt, men han är ju ingen ungdom heller även om han tror det själv. 😉 När han och Tim (17 år) brallar och busar i hagen får de numera höra kommentarer som ”Men ta det lugnt era GUBBAR”! Och jag vet att han får lite fördelar (som i och för sig hänger med sen när han fick stå på box hela vintern), han får nafsa i sig hö när man går förbi med hötunnan t ex och om han gnäggar kommer nån och ger honom ett äpple eller tre. Det är privilegier som ingen annan häst får. ”Men har man uppnått en viss ålder”.. osv brukar ibland uttalas i vårt stall. Haha! Jojo, han har liksom omärkligt börjat få fler och fler fördelar den göken!

Utan att ha märkt det så har jag OCKSÅ dragits med i det här gubb-vurmandet! Tell får stanna och beta ibland när vi rider ut, han får lov att dra ner huvudet och klia sig på benen med mulen om det kliar, och från och med igår får han tydligen lov att vända och gå åt det håll han själv vill! Hur gick det här till??!

Jag måste få förklara mig. Hästskrället som jag i alla år har tränat att gå med på att gå BORT från stallet/kompisarna (inte så lätt med en häst med sjuk flyktinstinkt och flocklängtan) överraskade mig igår med att inte vilja gå HEM från uteritten!! När vi närmade oss stallet och han hade hagen och sin bror Tim inom synhåll så vänder han helt resolut på klacken och travar iväg rakt i motsatt riktning med öronen spikrakt fram! Det spelade ingen roll vad jag gjorde, han ville verkligen INTE gå hem för allt smör i Småland. Jag funderade ett ögonblick på om jag skulle sätta in det tunga artilleriet och bestämma åt honom att det VISST var hem vi skulle, men jag kunde inte hålla mig för skratt. Han ville helt enkelt få gå en runda till i skogen, och då gjorde vi det. Jag må vara en hemskt dålig ledare, men jag kan iallafall lyssna på min häst! Och så lät jag honom välja fart på den andra rundan (den första var mest i skritt). Och JÄVLAR vad han sprang. Och var så lycklig!

IMG_7806

Efter en något oplanerad tokgalopp i skogen kan man ju kanske förstå att jag var lite nervös idag. Vad ÄR det här egentligen för rehab-träning, liksom.. 😛 Men tror ni inte hästskrället travar så bra så jag knappt tror mina ögon. Jag tror han försöker säga till mig att han vill jobba mera. Så det har han fått göra nu ett par dagar, vi varvar galoppjobb i skogen med att klättra i backar i skritt, flytta i sidvärts på banan och kliva över stock och sten. Typ så. Och ibland får han bara vila och gå i hagen, de går ju där dygnet runt och har det finfint och blir matade med äpplen varje dag.

Efter denna ökade intensitet i träningen har jag själv sjuk träningsvärk överallt, Tell ser helt oberörd ut och vill nog gärna få motionera ännu mer. Han galopperar fram till grinden och gnäggar varje gång han ser mig, och jag hoppas verkligen att detta håller i sig. Det är ju ingen som vet hur man ska göra med såna här skador/operationer, det går inte att få några exakta råd från vare sig veterinär eller andra experter. Så jag försöker lyssna på min häst, läser allt jag kan och pratar med duktiga människor, så får vi se hur det går. Det känns iallafall väldigt bra! ❤

IMG_7810

 

 

Hösthest

Hej!

Ursäkta den dåliga uppdateringen här, jag har helt enkelt inte haft tid! Tror aldrig jag har jobbat så mycket i mitt liv som de här veckorna, vill bara att det ska ta slut även om jag har ett roligt jobb. Två filmfestivaler, ett internationellt studiebesök från fem länder osv osv… jag har åkt som en jojo över hela södra Sverige och sovit borta ungefär varannan natt. Jag är så less på hotell nu! Ja jisses. Var ner till Skåne på begravning i fredags dessutom, min kusin Sofi gick bort i cancer nyligen. Jag har varit på en del begravningar, men när någon i MIN ålder går bort, mitt i livet, med en liten tvåårig son och allt… det finns liksom inga ord. Usch, det var tufft. Som tur var kom många från min familj också ner till begravningen. Pappa och min syster Maja följde med hit till Småland efteråt och vi har haft en mysig och fin helg här hemma. Klappat hästar, plockat äpplen och planterat plommonträd. ❤

IMG_7778

Min syster Maja kan också klias, åhhh så mysigt sa Tell!

Tell har fått ha en rätt så lugn vecka eftersom hans arma matte inte alls haft det så lugnt, men det verkar han inte tagit skada av på något vis. Tvärt om. Han var så himla glad idag när matte äntligen orkade (och hann) med att motionera honom, han fick springa i pessoa-sele på banan och OJ vad han var glad och peppad! Han vill trava och galoppera hela tiden och frustar och busar, och jag fick springa jag med så jag blev rätt svettig. Vill inte bara stå där och ha honom på volt runt mig, så då jäklar får man själv röra sig! Jag tänker lite som att jag tömkör fast jag bara har en lina, så jag går snett bakom honom och flyttar honom sidvärts, och gör lite andra övningar. Det tycker vi är kul både Tell och jag. Han kom igång riktigt fint i både trav och galopp, det är stor skillnad på hur han rör sig när han kommit igång. Oj vad han frustar. Han är så avspänd, vilket är väldigt skönt! Fina, fina, älskade, glada, arbetsamma häst. Snälla gode gud gör så att han blir helt bra igen i knät! ❤

Jag ska ringa och rådfråga veterinären nu i veckan om han tycker vi ska komma ner dit igen eller vad jag ska göra. Och så måste jag bestämma vad jag ska göra med mitt släp. Troligen kör jag ner det till en bra hästsläpverkstad utanför Tingsryd så får vi se vad de säger där. Har inte hunnit göra det än. I måndags blev vår ”nya” Saab skrotad nere i Skåne, den blev för dyr att laga. Så nu har jag bara min lilla röda ”gammelsaab” årsmodell -00 att dra släp med. Nu har den plötsligt kommit upp sig och blivit huvudbil istället för reservbil.. 😉 Men men, det kommer väl ordna sig. På något vis brukar det ju göra det.

En glad och halt lama

Ja jisses, vad ska man göra. Tell ser inte fräsch ut i trav när man springer med honom, och ibland går han lite dåligt i skritt också. Särskilt när han stått stilla tex i stallgången. Men vad ska man göra när han är så fin och glad att rida?? Mest skrittar vi ju eller galopperar i skogen. 🙂 Men då är det svårt att filma, så idag red jag en stund på banan efter att vi varit ute i skogen, och bad Wilma filma.

Har skickat filmer till veterinären. Vi får se vad han säger. Jag vet verkligen inte. Ska jag åka ner (med lånesläp och lånebil) och ge honom en till spruta i knät, eller ska vi fortsätta som vi gör nu.. inte lätt att veta. Här får ni se en glad lama iallafall!

 

 

Önskar ibland att jag hade råd med en häst till. Vill gärna köpa något av Annas underbara föl till exempel! Kolla här! ❤ Capabel och Camano är till salu!

Här är Camanos storasyster Nova, som jag fick äran att ta hand om, rida och träna en vår när uppfödaren låg på sjukhus. Hon är så fin den hästen! Så coolt att hon är ute och tävlar internationellt nu! 🙂

Ps. Tror ni inte att det är punka på min elcykel, för tredje gången denna sommar. Så idag fick jag köra veteranmoped till stallet, Matias är på jobbet så han har ju vår enda bil. Ska se om jag orkar lämna in cykeln i stan eller om jag lagar den själv,  men jag måste ju ha bilen till det om den ska lämnas in för det går ju inte att cykla med den just nu. Nåt måste ju vara fel, detta är inte normalt. 😦 Har redan lämnat in den en gång och klagat, fick en ny dyrare slang. Det är jättebra kevlar-däck på den, så det ska ju nästan inte gå att få punktering. Men med min otur på sistone med allt som går på hjul så är jag inte förvånad…

Världsliga saker

Hej på er! Vet ni, jag har liksom blivit lite frälst på sistone. Hähä, eller ja jag är ju fortfarande inte ett dugg religiös, nu ska jag inte skrämma er, men jag har liksom kommit till INSIKT. Kan man säga. Nu ska ni få höra!

I helgen som var körde jag ner till Skåne till Gärds (Kristianstad) och hade en jättehärlig fälttävlansdag med mina fina vänner och stallfamilj, jag groomade, hejade, umgicks och hade det underbart.

Sen åkte jag vidare ner till Lund och träffade vänner och sov över där, hade det fortsatt toppen, sen när jag skulle hem till Småland så brakade helvetet lös. Min stackars Saab började hosta och dog en hastig död på 110-väg utanför Hässleholm, jag lyckades svänga in på en liten ficka tack och lov och fick ringa bärgningsbil. Sen stod jag själv kvar vid 23:an och ringde 1000 samtal för att styra om jobb som jag inte hann hem till, och blev slutligen upplockad av snälla vänner på väg till Värnamo som körde en omväg för att skjutsa mig till Växjö. Puh.

IMG_7664

Detta var troligen det sista jag såg av min kära starka diesel-dragbil.

Nu har jag pratat med verkstaden där bilen står, och det lät inte bra alls. Det kostar bra mycket mer att laga detta än vad bilen är värd, och de rekommenderade skroten. 😦 Jo, jag har redan förbrukat alla svordomar som finns. Ja, jag har även ringt alla mekaniker jag och sambon känner och ingen rekommenderar att vi försöker få hem bilen från Hässleholm och laga den. Så nu är det ajöss med syster Saab.

Men nu då till min nyvunna insikt. Vet ni vad. Det GÖR faktiskt inte så mycket. Det kostar ju mest en herrans massa pengar om man ska LAGA allt sitt trasiga skrot, inte egentligen om det går sönder. Jag behöver inte lägga de pengarna om jag inte vill. Kanske kan vi klara oss med en bil (halvrisig och från år 2000.. hehe), med buss och elcykel. Vi får se. Men det är faktiskt inte hela världen. Alla mina nära och kära mår bra, Tell mår bra, det är det enda som är viktigt. Visst, det är skit med bilar och släp som pajar, men det är en rätt så världslig sak i sammanhanget. Jag skulle inte DÖ utan den här bilen, och jag dör inte heller om jag säljer mitt släp (eller skrotar det också, kan säga att jag är rätt inne på att skrota ALLT just nu)!

Hursomhelst. Det kommer ordna sig ändå. Troligtvis byter jag väl ändå till nya axlar på släpet, eller köper ett annat, jag får se. Och bil kanske vi skaffar en till, men jag hoppas ni fattar ändå vad jag menar. Det är rätt skönt att inte vara så uppstressad över detta. Det är verkligen inte hela världen.

Nu till min ANDRA insikt på sistone. Och det är att Tell kanske aldrig blir helt bra i sitt knä. Alltså bra som helt ohalt i trav. Det är faktiskt inte heller hela världen, om han bara mår BRA! Som det är nu så är han fortsatt (tyvärr) inte särskilt fräsch i trav, men jättefin i skritt och galopp. Han är SUPERfin i kroppen, verkar inte ha ont någonstans, tar i jämnt och fint framåt och verkar ha det allmänt toppen. Öronen fram. SÅ glad och nöjd och LYCKLIG häst. DET är det viktigaste för mig. Jag förstår att det i så fall betyder att jag inte kan tävla med honom mer, om han nu aldrig BLIR riktigt bra i trav, men vet ni vad. Det är också en väldigt världslig sak i sammanhanget. Vi får väl se vad som händer helt enkelt, men så länge han mår fint så är jag inte ett dugg orolig! ❤

En mycket bra dag!

Jihoo, så skönt att det är helg! 😀 Idag fick jag besök av världens bästa Vera som var på Smålandssemester med mannen. Underbart! Så mysigt med besök. ❤

Till råga på allt gick Tell FANTASTISKT bra ikväll, han fick ju vila igår och i förrgår tog vi en ganska lång runda i skogen med rätt mkt galopp. Man blir ju lite smånervös att det kanske var lite för mkt.. eller lite för hårt underlag, även om det mesta såklart var i skritt… ja ni fattar. Men jag tror banne mig att jag tränat honom för LITE. Det är nog det han försöker berätta!

IMG_7634

Han var väldigt laddad kände jag redan när jag hoppade upp (fast han stod och sov på stallgången innan…) så han hade ett tjog rävar bakom öronen idag. Han kan verkligen växla läge snabbt. Från av till på.. tjoff! 😉 Han fjantade sig lite och var väldigt spänd när vi skulle gå ner på banan, det har ju varit hoppträning så de hade ÄNDRAT allt!!! My god. Svår chock även för 16-åriga herrar tydligen. Eller så är det nån som är lite pigg… 😉

Han var verkligen fin och fokuserade på mig rätt så snabbt ändå, och efter att jag ridit mycket skritt och skänkelvikningar, öppna och sluta så frustade han jättemycket. Men han började ladda på för han kände nog vad som var på gång.. han är inte dum! 😉 När vi sen tog galopp så kände jag bara att ”oj, nu paddlar han inte bara på, han jobbar”! Han liksom bar mig så himla fint med ryggen och jag hade en mjuk fin kontakt. Det kändes som värsta dressyrpasset helt plötsligt, fast jag inte red så länge såklart. Så roligt!!! 😀 😀 Tog lite trav också efter galoppen och han klev på huuuur fint som helst och ville gärna gå i ökad trav hela tiden. Jag fick i panik försöka komma ihåg NÅT av allt jag lärt mig om ridning på pigga peppade hästar…. andas… rid lätt långsamt, ta inte i handen först, ta förhållningar i magen och bromsa upp med kroppen… lätta.. andas.. låt honom gå fram, men balansera av… håll inte fast honom… andas.. puh!

Men åh så roligt detta var. Hoppas hoppas det fortsätter såhär! Då är vi back in business snart! 🙂

Imorgon ska jag på fälttävlan i Gärds och heja och grooma lite, sen ska jag till Lund på kalas hos en fin vän. Ska bli så mysigt! Bästa helgen känner jag redan nu! 😀 Nu ska jag gå och hämta franska bulldogen Greta som jag lovat mina grannar att passa ikväll. Så vi ska mysa i soffan Greta och jag. ❤

IMG_7625

IMG_7626

Hästarna får många äppel-leveranser 🙂

Parallella världar

Ibland känns det som att jag lever mitt hästliv parallellt med alla andra, som nu när det varit träningar i flera dagar på vår anläggning. Man träffar alla man känner, alla undrar om Tell, det är dressyrträning och det är hoppträning. Jag är där, jag kollar lite och hejar på folk och pratar med alla gulliga vänner.. och så sadlar jag min häst men rider ut i skogen, bort från alla träningsekipage, hästsläp och fina bilar.

IMG_7601

En parallell värld som jag är med i, men ändå inte

Ibland undrar jag om jag kommer gå tillbaka till mitt ”vanliga hästliv” när detta är över.. när Tell är bra igen alltså, det hoppas jag ju fortfarande att han kommer bli någon gång. 🙂 Detta kanske låter lite konstigt, men jag är inte helt säker på att jag kommer ha samma hästliv då som jag hade innan han opererades. Jag är inte säker på nånting, mer än att jag för allt i världen vill att min häst ska bli bra igen och att vi ska kunna vara med om många roliga saker tillsammans även i framtiden.

IMG_7597

Tell kollar längtansfullt ner mot hoppträningen. Men han var glad över skogsgalopp också.

Jag älskar ju fälttävlan, men kanske blir det med Tell, kanske inte. Just nu känner jag mig väldigt inspirerad att lära mig tömköra! Haha! Och dressyrträningarna längtar jag jättemycket till. Hoppträningarna – not som much. Tell älskar ju att hoppa, men jag gör ju faktiskt inte det har jag kommit på. Inte i klassiskt hoppträningsformat iallafall. Jag gillar liksom inte alls hela grejen heller med all tävlingshets det innebär. Allt snack om tävlingar, hästförsäljningar, prestation osv. Men vi har ju en tränare som verkligen är med i Sverigeeliten. Så jag förstår att det är hans grej, och säkert de flesta andras också som är med och tränar. Klart jag kommer hoppträna, men kanske blir det i så fall att jag väljer att träna för någon annan. På ett lite annat sätt. Det får jag se helt enkelt. 🙂 Jag känner nu när jag är lite mer ”från sidan” att jag har ett helt annat fokus. Jag vill bara träna, utvecklas och ha roligt ihop med min häst, jag är helt obrydd om tävlingar. Jag skulle verkligen inte dö om jag aldrig mer får tävla. Bara min häst blir bra (och mår bra)! Det är det enda som är viktigt. Och att vi har roligt tillsammans.

IMG_7599.JPG

Nåt som inte är så roligt är att mitt älskade Umesläp kanske måste renoveras lite TILL för jättemycket pengar. Det visade sig på besiktningen att fjädningen kärvar, och den sitter ju i axlarna. Ingen verkstad jag har pratat med rekommenderar att smörja upp det (som de sa på besiktningen att jag skulle göra 😦 ), alla rekommenderar nya axlar. Och det kan jag ju förstå. Hade jag varit gjord av pengar hade jag såklart gjort det, då vet jag ju också att det verkligen är säkert och bra för Tell att åka i i många år framöver. Och det är ett väldigt bra släp i övrigt som jag gjort så fint. SUCK. Jag tror aldrig jag varit med om ett så dyrt år, ända sen november förra året när Tell opererades har min ekonomi bara gått utför, och det tar ju aldrig SLUT! Tur att jag är ganska obrydd ändå om pengar, jag bryter ihop och kommer igen. Försöker tänka att det kommer ordna sig, det brukar det ju göra.

Jag ska höra med en släpverkstad till om pris, så ska jag bestämma mig sen. Men skulle jag sälja släpet nu, obesiktat med dålig fjädring och eventuellt axelbyte på gång så får jag ju ändå ge bort det i princip. Och ett nyare umesläp (vill inte ha nåt annat märke) får jag nog lägga nånstans runt 50-70 tusen för. Så kanske är det ändå värt en renovering på 20-30 tusen för detta. Men det är helveeeeetes mycket pengar för ett släp från -94… 😦