Brev till ridskolan

Nu har det blivit rena istiden här i Småland. Tycker inte vi brukar ha så gräsliga vintrar, ofta är de helt ok men vinter är väl iofs inte så kul nånstans i Sverige. Det här året har det inte varit så kallt och inte heller så mycket snö, lite halvmesigt sådär. Jag undrar jag om det blir nån ”riktig” vinter här i år. Det har varit skönt med bara grusvägar och mestadels plusgrader, sånt uppskattar man när man har häst. Hur som, nu har det varit fram och tillbaka med plus och minus, regn och snö ett tag vilket har resulterat i det allra värsta vintervädret som finns. Det är mörkt som i en säck för ingen snö lägger sig och vägarna är totalt täckta av ett tjockt lager blank-is. Tell får gå broddad runt om och det är knappt att man ens tar sig från stallet till hagarna utan att stå på öronen!! Helt sjukt.

Jag har kapitulerat och inser att det inte är lönt att försöka gå ut och gå med honom de här dagarna, och inte rida heller. Bambi gånger en eller två (även med broddar) spelar ju ingen roll. Livsfarligt vilket som! Så vi har gosat lite i hagen och tränat tricks inne i boxen. Friserat man och oljat hovar. Vintervila eller nåt.

Jag har mailat min ridklubb idag och frågat om ridgrupper eller kurser på ridskolan där, hoppas de har nåt som jag kan använda mitt friskvårdsbidrag från jobbet till. Det vore kul! 🙂

Svinkallt i stallet igår. Som på kalfjället i vinden!!

Jag har blivit en riktig stickmoster. Här håller jag på med en halsduk. 

 

Å vad jag önskar mig ett gott nytt år

Jag funderar så det knakar på vad jag ska ta mig till med mitt (häst)liv. Som ni förstår så önskar jag mer än nåt annat att Tell blir bra och vi kommer igång med vårt ”gamla” fälttävlansliv igen. Just nu ser det bra ut och han är inte halt. Veterinären fick en ny film häromdagen och gav tummen upp. So far so good. Vi får väl se.

Om jag bara hade råd med en häst till. Suck. Jag vet inte om det riktigt är rimligt att försöka hitta nytt jobb med dubbelt så bra betalt? 😛 Det är ju inte heller så att jag direkt tror att det är billigare att ha egen gård, att jag då mirakulöst skulle ha råd med två. Men det är klart, om bara Tell/bilarna/släpet skulle sluta gå sönder så skulle jag ju vara lite rikare. Men sånt är ju svårt att veta. Jag har ju ridit andras hästar tidigare, kanske får jag börja göra det igen om ridsuget blir för stort. Har funderat på att ta en häst på foder, det hade varit roligt, men då är det ju det där med dubbla kostnader igen. Så det blir nog svårt.

Jag tror jag får försöka muntra upp mig själv med att åka på hästiga events, clinics, kanske nåt ridläger på lånad häst. Och så ska jag leta upp klickern och träna lite tricks med Telleman. Det var ju länge sen nu, och sånt tycker vi ju är kul båda två. Jag räknar ändå mer eller mindre med att han får skritta hela vintern, och då får man ju ha lite roligare saker för sig också än att gå i mörker i pannlampans sken i tre månader. Eller hur?

Annars vill jag mest bara ligga hemma och sticka och planera vad jag ska odla till våren. Kan man inte hoppa över vintern? Tycker det räcker nu.

 

Här kommer några bilder från i helgen, då var det soligt!

img_8353img_8354img_8358

Nu är det 2019!

Hej på er, gott nytt år och god fortsättning!

Jag har varit i Västerbotten hos min syster Anna i en vecka och firat jul med familjen, så mysigt! Njutit av snö, hav, promenader, prat, min systers gosiga katt, ett gulligt syskonbarn, min brors roliga hund, stickat (!) och haft det allmänt jättebra.

IMG_8259IMG_8261IMG_8277IMG_8278

Snön och isen hade försvunnit när vi kom hem, det regnade (!) och var plusgrader. 😦 Så märkligt det kändes. Men men, skönt att slippa brodda nu iallafall. Och solen kom fram till slut. Tell mår fint och hältan är inte tillbaka, han verkar ha blivit bättre i magen också nu när han inte äter butta längre. Ska filma honom igen om några dagar och skicka till veterinären enligt överenskommelse. Skickade en film före jul också efter att ha pratat med veterinären och gjort upp någon slags plan. Tell såg fin ut på den filmen. Idag slog jag på stort och tvättade hans äckliga svans. Det var liksom inte riktigt lönt att göra det tidigare när han var kass i magen stackarn. Men nu är den så fin så och luktar gott!

IMG_8314IMG_8315

Det är så tomt i stallet utan Tim, jag saknar honom så mycket. Tell har valt ut ponnyerna i hagen mitt emot som sina nya bästisar, han har också fått ponnyn Don som ny granne i stallet och de trivs ihop. Hästar är ju lite mera ”här och nu” än vi människor, men det är såklart skönt att se att Tell inte alls verkar deprimerad. Man vet ju aldrig, djur kan ju också reagera på att tappa familjemedlemmar såklart. Men i allmänhet är de ju väldigt anpassningsbara och kloka djur. Tell har inte ens gnäggat efter Tim, det är som att han förstår att han inte kommer tillbaka mer. ❤

Jag önskar av hela mitt hjärta att 2019 blir ett bra år, nu lägger vi 2018 år bakom oss! Vilket förbannat SKITÅR det har varit. Tack och lov att det är slut. 😉 Men trots kopiösa mängder elände under det gångna året är jag ändå väldigt väldigt tacksam för allt jag har. Mina fina vänner, familj, och Tell den lurviga älskade laman.

IMG_8303

Maja och Tell

Jag är ledig den här veckan också, så skönt. Ska mest skrota omkring hemma, pyssla i stallet, skritta i skogen med Tell, springa nån runda, och kanske åka och köpa lite garn på Erikshjälpen nu när jag kommit på att det är rätt roligt att sticka. Stallfamiljen är i fjällen nu och åker skidor så jag och grannen Hannah har hand om alla hästarna.

Önskar er alla ett riktigt gott nytt år!

IMG_8316

 

Sorg i stallet och en bror som galopperar vidare

Hej på er!

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Tell blev plötsligt skithalt igen av fullständigt oklar anledning, förbannade PISS, men efter att veterinären hade skrivit ut butta var han bra igen i sitt onda knä redan efter en dag. Nu får han äta den här buttakuren fram till jul så får vi se sen.

Det som däremot är mycket ledsamt (och bra mycket värre) är att Tells storebror Tim tyvärr kommer få åka till himlen. Han har fått nya senskador bak (i sina redan skadade bakben) och den här gången är det tyvärr bäst att han får galoppera vidare. Å vad vi har gråtit, och jag tror jag blev extra ledsen för att jag såg framför mig att det nog är lika bra att jag skickar med Tell. Hur ska de två klara sig utan varandra?

Men när den värsta chocken och sorgen lagt sig så kom jag fram till att så lätt ger jag inte upp. Med Tim så har vi ju fakta från veterinären, det har jag inte i Tells fall. Ingen vet om han kommer bli helt bra, och inte heller hur lång tid det tar. Det enda vi vet är att hans skada inte har blivit värre sen operationen, och att han då och då får ont i sitt knä. Jag får försöka få tag i vår veterinär och lägga upp en plan.

Det har vi visserligen gjort många gånger tidigare men den planen ändras ju. Så man får göra om det hela så att säga. Jag har såklart inte lust att åka dit stup i kvarten och behandla hans knä, men innan jag ger upp så vill jag verkligen gå till botten med detta, och eventuellt också konsultera en annan veterinär. Jag vill ju veta att jag verkligen gjort allt. Det är bara jobbigt att inte veta hur det ska gå, och att det ligger i mina händer. Och ännu jobbigare att inte ha en plan. Som hästägare har man ingen skyldighet att hålla hästar vid liv till varje pris. Man har en skyldighet att ge dem ett bra liv, inget annat. Så då vill jag göra allt jag kan för att ta reda på hur jag ska kunna göra det. Om det går. Och går det inte, ja då får vi ses en vacker dag igen på andra sidan. Där är vi inte än tack och lov.

Ta hand om er, och era nära och kära! Nu ska jag ut och pussa på min lurviga lama och hans älskade bror som går sida vid sida, än så länge är allt precis som vanligt. ❤

IMG_5839

DSC_0061

Fina, fina Tim!

 

 

Ponnytävling i Nybro

Idag följde jag mot bättre vetande med på ponny-hopptävling i Nybro. Det visade sig vara en god idé, trots bilhaveri och sånt som alltid händer när man är iväg med häst. Vi kom hem safe and sound allihopa, trötta och rödrosiga om kinderna efter en heldag utomhus i grådiset. Men lyckliga!

Är det nån unge jag frivilligt hjälper till att grooma åt så är det den älskade lilla ponnyungen Wilma. (Som nuförtiden iofs är ganska stor). Hennes ena ponny Queenie som fick följa med denna gång är dessutom ett mönster att ha med sig. Så sjukt go och snäll ponny, hur snäll och väluppfostrad som helst att ha att göra med. Och ändå så är hon ett riktigt energiknippe inne på banan. Fina Q! ❤

IMG_8189

DSC_0005-2.jpg

DSC_0021-2.jpg

De gjorde en supersnygg runda i LC+ men det var i debuten i LB de slog till med VINST! Hurra hurra, så roligt! 🙂

Jag hade på mig ett par varma fina strumpor från Animo som jag vann i Udden en gång, och när vi kom hem fick jag för mig att tvätta Tells äckliga svans. Hittade både schampo och balsam från K9 som jag också tydligen vunnit nån gång och tappat bort. Plötsligt kände jag mig nästan som en tävlingsryttare jag också. 😉

The show must go on?

Igår bänkade jag mig framför TV:n för att kolla på inomhusterrängen från Stockholm international horse show. Jag vet ju vad det är, har varit där på plats en gång och säkert kollat på TV nån mer gång också. Men å vad jag var besviken efter att ha sett det på TV igår!

Rätt och slätt så tycker jag i princip bara att tre ryttare red bra, visade upp god ridning, hästar i balans och fint samspel. Så som man vill att all ridning ska se ut. Man får gåshud av att det är så snyggt! Så kände jag när Ros Canter, Ingrid Klimke och Peter Thomsen red.

Jag vet att ridning är svårt, sjukt svårt. Och fälttävlan är det allra svåraste. Säkert inomhusterräng med. Alla som red inomhusterrängen är ju proffs, men det såg fan inte ut så.

Att Malin Josefsson inte hade kontroll på sin häst som bara drog såg ju helt livsfarligt ut, det var riktigt nära ögat flera gånger, och jag begriper inte att de inte blåste av henne. Nej, det var ju tydligen ”show”. Ingen sa nåt. I intervjuer har jag läst att hon sagt efteråt att hon var lite taggad och ska lära sig hålla sig iskall till nästa gång. Jag har inte läst ett ord någonstans om att det där faktiskt var farlig ridning. (Obs jag tycker att hon är en suuuuperduktig ryttare och verkar vara en fantastisk person. Så det här har inget att göra med det, bara det som hände inne på Friends. Jag tycker inte att sånt är okej på en terrängbana OAVSETT om det är inomhus eller utomhus). Tack gode gud för att de hade byggt banan mycket säkrare än förut så ingen allvarlig olycka hände. Men kom igen, vi kan väl inte ha som mål att ”visa upp vår sport” och så godta vad som helst? Det kändes lite så. Jag blev så besviken.

SVT hade ju anlitat Lars Christensson igen, och han är ju en grym expert och kommentator och gjorde en fantastisk insats i samma roll under VM. Men sänd för guds skull ett program om riktig fälttävlan i så fall!! Det går liksom inte att kommentera inomhusterräng, samtidigt försöka göra god PR för sporten fälttävlan, och allt på väldigt kort tid medan det pågår en fullständigt halsbrytande ritt med hög musik som dränker allt. Det var väldigt svårt att höra vad stackars Lasse sa, och formatet tycker jag verkligen inte gör något gott för sporten fälttävlan överhuvudtaget. (Jag tror iallafall att det var därför han ställde upp på detta, för han brinner verkligen för sporten).

Jag förstår att ryttarna gillar att få komma och göra detta inför stor publik, det är säkert skitcoolt att rida i Friends, och många av hästarna såg glada och peppade ut. Det var några fler som red okej än de topp tre jag nämnde (som verkligen red bra). Men snälla nån, om JAG som är en sån fälttävlansfantast får ont i magen av att se sånt här, hur ska då en oinvigd publik bli intresserade?

Fälttävlan handlar om adrenalin och spänning, javisst, och det kan gärna få vara show, men mest av allt handlar det om samspel med hästen, god ridning och gott horsemanship. Enligt mig. Jag tycker det är helt fel ordning om man prioriterar show och ”fart och fläkt” före allt annat. Det är helt enkelt inte värt det då. För min del får Friends gärna göra om inomhusterrängen till en uppvisning istället där världens bästa fälttävlansryttare får visa upp vår coola sport. Eller så får folk helt enkelt lyfta på sina arslen och ta sig ut till Segersjö, Hovdala, Strömsholm etc. Så kan alla få se på riktig fälttävlan så som det ska se ut! Det är tusen gånger bättre än det här.

Tänk om det vänder nu

Ja, tänk. Tänk om det vänder nu. Det vore helt osannolikt bra. Nästan lite för bra. Men jag hoppas! Av alla mina krafter och hela mitt hjärta.

Nu har jag skickat filmer till vår veterinär en gång i veckan hela november. Fyra filmer på Tell som travar på asfalt har gått iväg från Småland till Skåne. (Och fy SATAN vad jag har fått kämpa bara för att få TILL de här filmerna. Vi måste ju för det första gå/rida några km för att komma till asfaltväg, jag måste få med mig nån som kan filma, och hinna filma innan det blir mörkt. Sista filmen hade jag en skolelev som filmade, ingen annan var hemma från jobbet så tidigt. Logistiktjorvet ALLAN. Men nu är det färdigfilmat på ett tag hoppas jag!!) Det enda som är lite roligt med filmerna nu i efterhand är att min häst är så sjukt söt på samtliga fyra, så glad över att få trava! Och att han blir tydligt lurvigare och lurvigare film för film! ❤

Första filmen var han klockren, andra filmen lite lite sämre men ändå rätt så bra, tredje filmen ingen direkt skillnad, och fjärde filmen travade han riktigt bra. Fick tre tummar upp och glada gubbar från Staffan. Själv trodde jag knappt mina ögon eftersom jag numera alltid är inställd på att det kommer gå åt skogen. Jag hade inte väntat mig att han skulle bli bättre! Blev så glad att jag nästan trodde jag drömde. 😀

Så nu ska jag skritta honom fram till jul för att få detta att stabilisera sig. Det har jag faktiskt ingenting emot. Får se om vi åker ner för att röntga knät sen, eller om jag ska börja sätta igång lite försiktigt och se vad som händer. Men har han varit ohalt i flera månader då så borde det ju ändå vara rätt mycket bättre förutsättningar tänker jag. Tidigare har han ju bara varit ”såhär bra” när vi åkt ner och behandlat knät löpande. Men han måste ju funka bra och inte ha ont ändå utan så många behandlingar tänker jag, det är ju hela poängen. Nån gång om året tycker jag kan vara okej att åka ner och behandla en glad gammal hästkrake med en 5 cm skruv rätt genom benet, men inte oftare än så.

Håll nu alla tummar för oss är ni snälla! ❤

fullsizeoutput_4c9a