Galopptisdag

Både Tell och jag älskar uteritter. Vi skyndade oss ut i skogen själva ikväll, det blir ju mörkt så snabbt nu. Tell var jätteglad och frustade redan i skritten på väg ut i skogen, haha! Underbart. 

Jag blev påmind av facebook om att det var fem år sen idag som jag satt fast i taggtråd i skogen med Tell och trodde att hans sista stund var kommen. Det var på tiden när det bara var kris och panik på våra ensam-uteritter, han var livrädd för allt och jag var i min tur också livrädd. Ändå hade jag gett mig fan på att jag SKULLE kunna rida ut själv. Det var bara det att det gick helt värdelöst. Typ varje gång. Och så fastnade vi i taggtråd på det efter ett av hans på den tiden berömda panik-bautahopp rätt ut i ingenstans. Fy hundan. Men som ett mirakel stod han blick stilla i en halvtimme medan jag trasslade ut alla fyra benen ur taggtråden. Vi hade verkligen änglavakt den gången.

Fastän 2011 var ett kasst år med mycket gråt och ångest och jobbigheter så kom vi ju igenom det. Sen har det bara gått bättre! Med allt. Jag minns att jag tänkte då att jag nog aldrig skulle kunna njuta på uteritter själv med Tell, han har helt enkelt för mycket flyktinstinkt tänkte jag. Däremot minns jag att jag hade som mål att iallafall kunna genomföra uteritter själv på ett bra sätt förr eller senare. Jag tror inte att jag då kunde se framför mig hur han lugn och trygg skulle knata på i skymningen, utan annat sällskap än mig på ryggen, långa tyglar, möta älgar och rävar och allt möjligt och han gör verkligen ingenting. Så är det alltså nu, fem år senare. (Okej inte alla gånger, men de allra flesta). Han bara frustar nöjt. Han är vaken och alert, men lugn, glad och trygg. Och det har vi gjort tillsammans! Åh vad coolt det är.

img_1126
Älskade älskade häst!


Imorgon är det hoppträning, tror det kommer gå finfint.
Skönt att ha ett härligt galoppjobb gjort dagen innan, Tell var SÅ nöjd och fin att rida idag. Förut ville jag nästan alltid trimma på banan dagen före en träning för att känna att jag hade ordning på grejorna, men numera tycker jag uteritter och härliga grusvägsgalopper nästan är ännu bättre. Så man känner att motorn verkligen är på, liksom! Det är också en grej som hänt bara nu det senaste året, att jag verkligen kan JOBBA honom ute. Ändra formen, rida tempoväxlingar med bibehållen aktion, härliga övergångar, få honom att slappna av och stretcha ut ryggen och halsen, osv. Så ja, gott folk, det kan gå att få bukt med tossiga rädda racerlamor, man får bara hålla ut tills de är 14 år sisådär!😛😉

Jag försöker helst undvika att tänka på att jag ska rida 100-klass snart, jag blir så nervös redan nu så jag känner mig illamående. Men på fredag ska jag ut på terrängbanan och träna för Linda Algotsson, det längtar jag till! Hon kommer säkert coacha oss så vi (jag) känner mig lite modigare. (Blev den träningen ist för att åka ner till Hoby idag, Udden kändes viktigare). Och jag är så glad så jag nästan dör för att bästa Ida och Karin kommer ner ända från Gävletrakten för att hänga med mig och Tell på fälttävlan!! Alltså snacka om fina vänner!!!❤❤❤😀

img_1163
Nu har det officiellt blivit höst. Ikväll var det premiär både på att börja äta lite hösilage OCH att få på regntäcke. De går fortfarande ute hela dygnet (utom när de är inne och får lite kraftfoder) men imorgon ska det regna, så täcket fick komma på nu.

 

Lång måndag

Oh yeah, varför inte börja veckan med att stiga upp i ottan och åka till Sthlm? 😬🙈 (Och sen komma hem kl 21). Skön start där. 

Dagen var iofs bra, men blev ännu bättre när det visade sig att min grymma fälttävlansvän Ida H också var i storstan! Och kunde ses! Woho! Så himla himla roligt! 😃👌🏻

Här är bästa Ida och Pantis på fälttävlan i Botkyrka i helgen! Går ju som tåget det dära. Heja kompisar!! 

Tell fick massa pussar och äpplen när jag kom nu på kvällen och fick sen gå ut i hagen igen. Nån måtta får det vara på vad man orkar med på en måndag. 

På tal om fälttävlansvänner så var det ett jättefint och roligt bröllop i helgen. Passade på att åka på utflykt vid havet också i det fina vädret. Älskar Blekinge! Inte bara deras terrängbana alltså. 😜 

Förresten höll Agneta och Taleya stallets fana högt i Vinslöv och VANN 90-klassen! Yeiy!! 🎉🎉🎉 Anna och Rutan gjorde också mycket bra ifrån sig. Så grymma vänner man har alltså! 😃💪🏻👌🏻

Här nedan lite Blekinge-bilder från i helgen. Lisas Mattias fick se mig i nåt annat än tävlingskläder för första gången. Men han kände igen mig! Tror jag. 😜


Äntligen fredag!

Hurra, Tell kändes superfin igår! Lyckades klippa honom först (det blev halvklippning latvarianten med halva halsen och inte benen, det får vi ta nästa gång). Sen red jag på banan en sväng sent på kvällen. 

Älskar att rida ”dagen efter träning”, det brukar vara så mycket lättare då när man fått hjälp att ta tag i en massa obehagligheter! Jag var fortfarande lite orolig över att Tell kanske inte är helt fräsch, men han kom galopperandes fram till mig i hagen och var i sitt ESSE. Rörde sig jättetrevligt och var pigg och glad. Så härligt!!😀

img_6606
Skönt att få bort en del av den tjocka varma pälsen.

Det var inte så att allt gick som en dans i ridningen nu heller, vi hade vissa meningsskiljaktigheter nu med, men SÅ mycket lättare än dagen före. Och jag kom på själv att om jag flyttar fram ytterskänkeln i vänster varv (alltså mitt högerben) så kom jag åt att hålla in hans högerbog. DÅ kom han runt fint i vänster varv också och jag hade en stadig yttersida att rida till. Det är helt sjukt vad man får rida mycket med kroppen för att kunna släppa handen. Men åh vilken fin känsla man får då!😀 Tell kändes jättepigg, energisk och mjuk. Det var mest jag som var lite stel och trött, i vanlig ordning. Nästan alltid när jag tror att jag förstört min häst och att han nog är trött, så visar det sig vara tvärtom. Jag jobbar honom nog ofta för lite! Han klarar (och behöver) mer jobb än vad jag tror (eller orkar med ibland)..

Idag får det bli en skön skogsrunda som belöning för vårt hårda slit på dressyrbanan i två dagar. I helgen ska jag och Matias ner till Blekinge på bröllop, min fina fälttävlans- och teamchasingvän Lisa gifter sig med sin Mattias. Tyvärr innebär detta att jag inte kan rida fälttävlan i Vinslöv som jag gärna hade gjort annars, men men. Det ska bli jätteroligt med bröllop!

Skärmavbild 2016-09-23 kl. 15.34.16.png
Lisas Mattias är ofta med som hästskötare, de är så gulliga den där familjen (alltså Lisa, Mattias och hästen Bassett).🙂 Men nu får vi umgås utan hästar och fälttävlansoutfit den här gången! Får se om vi kommer känna igen varann.. ;) 

 

Bryt ihop och kom igen

Jag har ju vissa dramatiska sidor som ni förstår, även om jag generellt sätt är rätt stabil av mig. Det går lite upp och ner. Känner mig fortfarande sur för att jag är så kass på dressyr men NU JÄVLAR. Bryt ihop och kom igen!

Jag försöker just nu boka in dressyrträningar med min hemmatränare Anna mellan Alette-träningarna så det inte ska bli så långt mellan gångerna. Håll tummarna att det går i lås. Annars får jag väl höra av mig till Långasjö och kolla om jag kan träna för Alette där med. Men det är ju viss skillnad på att kunna rida till träningen eller att köra 10 mil. Så Anna-alternativet är klart bättre om det går att få till.

Som jag klagade på sist så jobbar jag ju så in i bängen just nu av nån outgrundlig filmpolitisk anledning, så därför har jag bestämt mig för att ta ledigt på tisdag och åka och träna terräng i Hoby istället. Vet inte när jag kan träna på Udden, men Hoby är bättre än att inte träna terräng alls. Woho! Nu känns allt genast mycket bättre!😉

img_2365
Hoby happiness

Ikväll ska jag ta tag i att klippa min lurviga lama. Han är så tjockpälsad så det är helt sjukt. Igår stod jag och mojsade mig med näsan i hans tjocka päls på halsen, och precis bakom frambenen är han mjuk och lurvig som en nallebjörn!❤ Oerhört mysigt för mysstunder i stallet, otroligt opraktiskt som så kallad sporthäst. (Racerlama). Så pälsen måste väck. Frågan är om jag tjänar på att dra till med en helklippning nu, så kan jag halvklippa honom sen. Eller om jag bara ska köra halvklipp redan nu, och sen underhålla det x antal gånger under säsongen. Har ni några tips?

Jag har hört att man helst ska undvika att helklippa dem (om man sen tänkt halvklippa) för man förstör håren ”längst ut” som skyddar dem mot väder och vind. Även om man halvklipper dem sen så skyddar inte resten av pälsen lika bra har jag hört. (Jag har aldrig helklippt honom trots hans enormt tjocka päls, tycker det är skönt att de kan vara utan täcke så mkt som möjligt och man slipper böka med ländtäcken och hålla på hela vintern).

img_8882
Här ser ni hur han brukar se ut när han är halvklippt. Varm tjock päls kvar över ryggen och rumpan, allt annat av! Från början brukade jag spara halva halsen också, men han blir så svettig där ändå så jag har börjat klippa hela. En del klipper ju inte frambenen, men det måste jag göra för (surprise) han blir väldigt blöt av svett om dem. Alternativt ser ut som en utklädd racerlama med decimetertjocka benvärmare i päls.

Jobbig dressyr och anmäld till 100-klass

Åh vad jag hade sett fram emot idag! Äntligen skulle Alette komma. 

Tyvärr har jag jobbat som ett AS nu i tre dagar och även om jag gillar mitt jobb så ÄR det skitsvårt att vara på topp i allt samtidigt. Det var inte så att jag satt och tänkte på jobbet hela tiden när jag red, inte alls, mer att jag kan känna såhär i efterhand att jag verkligen är trött. Och att det kan vara därför också som jag inte är så nöjd. Tycker verkligen inte jag red bra. Jag gjorde mitt bästa, men det var verkligen inte bra.

Jag vet att man inte kan få en pangkänsla varje gång och att det ibland är så att man får lita på sin tränare som säger att man gör rätt och att hästen kommer jobba rätt om en liten stund han med, fast det känns fel. Jag försöker iallafall. Dressyr är ta mig faan det svåraste man kan hålla på med.

Eftersom jag inte har så mycket ork för tillfället så hade jag såklart gärna velat att det gick super och att både Tell och jag kände oss toppen. Så kan det ju också vara ibland nämligen, bara inte idag. Trösten är att Tell fick ta i ordentligt och nog fick loss ett och annat i ryggen, han skrittade som att han var en annan häst sen. Jag kände mig dock rätt så värdelös. Inte med allt, det var en hel del som gick bra under passet. Förvänd galopp gjorde han som en kung t ex.


Passet bjöd även på en arg sprätt som vägrade gå ut till högertygeln, reste sig och hoppade runt som en kanin, samt att det tog fyra varv på fyrkantspåret att få fram honom i en mellantrav. Suck. Har vi inte kommit längre än såhär??? Jag blir så trött. Arg. Ledsen. Och så blir jag orolig. Har han ont någonstans? Han såg ut som en halt kamel när jag tog in honom från hagen och gick helt på snedden, usch jag hatar sånt. Men sen gick han rent och taktmässigt när jag väl red, och varken Alette eller nån annan som var där tyckte ju att han var oren så det där får jag väl bara stryka ur tankarna.

Slutsatser: Vi gjorde ändå en hel del bra. Bra skrittjobb, bra högergalopp, bra förvänd galopp. Jobba vidare på: Rid fram fram fram och lätta av, han får bära sig själv. Han ska komma upp fram och skjuta på bak, medan jag fortfarande sitter kvar mitt över hästen. Ha kontakt men inte hålla fast honom. Alette sa att han var väldigt fin i formen. Det kände jag med emellanåt, kanske kändes det så kasst för att vi försökte ”steppa upp” lite och det gick sådär när hästrackan har för mycket energi för sitt eget bästa men ändå inte går ärligt fram… (eller att jag inte kan rida fram det alltså).

En till slutsats: Det är för lite att bara rida för dressyrtränare en gång i månaden. Jag borde göra det en gång i veckan, eller åtminstone varannan. Jag får lösa detta, om det så krävs att lasta djuret och köra hem till Alette i Blekinge för bootcamp varannan helg. Och därmed basta!

Nu är vi anmälda till vår första 100-klass någonsin. Debut för både mig och Tell på den nivån.. Vad i hela Hälsingland har vi gett oss in på??!!! Hoppas verkligen att jag hinner hoppa några 100-hinder på Udden som träning innan det hela, annars avanmäler jag och anmäler till 90-klassen istället. (Sist jag hoppade 100-klass-terränghinder överhuvudtaget var för två eller till och med tre år sen i Hermanstorp). Jag som säger att jag inte är så tävlingsinriktad… men det är klart det vore kul att rida DM i fälttävlan.🙂 Och så har jag lovat Linda Algotsson. Man kan ju inte lova OS-ryttare saker och sen banga.😉

Jag försöker övertyga mig själv att det kommer gå bra. Vi har ridit (få se nu) sju fälttävlan i 90-klass sen vi började med fälttävlan 2013. Av det har vi blivit placerade i två. Nollat i terrängen de flesta gånger. Ramlat av en gång bara (den första starten). We can do it!

ska%cc%88rmavbild-2016-09-21-kl-20-36-14

 

 

 

Kan nån klona mig??

Jag är på tåget på väg hem från Malmö, har varit där och jobbat i två dagar. Steg upp tidigt igår imorse och red innan jag åkte, och nu var planen att rida ikväll. Bara det att jag är HELT.SLUT. 🙈

En bra grej med större städer än Växjö: Pressbyrån är nåt mer än en dyr kiosk. De är faktiskt en pressbyrå. Bra hästtidningar till tåget – tadaa!

Om det gick att klona mig så hade jag bett min klon att klippa min tjockpälsade häst och sen rida. Så Tell och jag är lagom förberedda för dressyrträning för Alette imorgon. Nu kommer vi antagligen få skämmas OCH svettas ihjäl båda två istället. 😜

Nova är förresten såld! Lyllos de nya ägarna, lycka till med den fina lilla gullestumpan!! (Det var ju unghästen Nova som jag hade motions- och pussansvar för under förrförra våren när hennes matte Anna låg på sjukhuset och aktade sig för att få ut sina tvillingar för tidigt). Fina fina lilla Novalisan! ❤️

Klipp från när Nova och jag var på hoppträning:

Keeping your pony clean

Igår var det 28 grader varmt och jag fick för mig att ge Tell hans årliga bad. 

Nåja årliga och årliga, tror han har blivit badad högst tre gånger på de här sex åren jag har ägt honom. Vi har varmvatten i stallet, men inte i slangen. Ingen spolspilta heller, den har vi halm i.😉 Så man får duscha utomhus med slang! Det funkar fint för det mesta.

Skärmavbild 2016-09-16 kl. 10.30.22.png

Jag spolar ju Tell nästan varje gång jag ridit så man får bort svett och smuts, men nu såg han ju ut som en raggsocka ändå med sin vinterpäls i värmen, plus att jag länge tänkt tvätta hans skitiga svans. Så det fick bli ett helkroppsbad, för oss båda. Så kul var det inte sa Tell och sprattlade runt som den gök han är. Jag var ännu blötare än hästen när det var klart.😉

Han tyckte det var mysigt att bli torkad med handduk efteråt iallafall och få massor med äpplen. Och sen gå ut och rulla sig i hagen med kompisarna och försöka sitt allra bästa för att bli lika skitig igen.

Eftersom jag antagligen kommer att få klippa honom ganska snart så känns det ändå skönt att han blivit ordentligt badad. Annars är det ett jättejobb bara att få hela pälsen ren inför klippning, vill ju inte förstöra min arma maskin! Den har det tillräckligt jobbigt ändå med Tells mammutpäls! Hehe.

Hoppas detta bad hjälper även mot den förskräckliga stammen av älgloppor, har inte så stora förhoppningar, men man vet ju aldrig. Jag har aldrig varit med om så många som i år!! Man kan plocka av fem stycken från sig själv och 10 på hästen efter en helt vanlig uteritt. Huga. Jag hatar älgloppor/älglöss. Vad är de ens bra för??

Hoppade bana inomhus i 27°C

Igår kväll var det hoppträning för Jens, som vanligt var jag lite nervös eftersom jag bara skuttat nåt litet hinder här och där sen sist, och inte kände mig så jätteförberedd.

Varför vill man så gärna att det ska gå bra på träningar? Helst att allt bara ska gå sådär prickfritt och man ska få MASSOR med beröm. Haha!😛 Det är ju verkligen när det går som sämst som man behöver hjälp som mest. Visserligen har jag varit med om båda i mitt ryttarliv, och jag vågar verkligen ta hjälp. Även när jag känner mig helt kass. Läste ett klokt inlägg om det här, håller verkligen med!

Denna gång gick det dock mycket bra, Jens sa till och med att det här var något av det bästa han sett mig rida. (Och Tell hoppade riktigt riktigt bra). Jättekul att höra, jag tackade och tog emot!😀 Tack fälttävlan, det är verkligen som att han går så JÄKLA bra nu sen vi var på Udden och flög runt terrängen!!😀

Däremot vet jag inte om jag håller med själv om att detta var den bästa träningen, jag har varit med om andra pass när man satt en runda där bara ALLT stämt och man nästan får en religiös känsla och känner för att gråta en liten skvätt. Men jag tar det positivt, jag måste ju helt klart ha utvecklats som ryttare (och som ekipage ihop med min fina häst) när Jens säger att det är jättebra, och jag själv håller med MEN vet precis vad jag kunde ha gjort ännu bättre. Det är en härlig känsla! Hur som helst är jag stolt över mig själv och min glada hopplama, han är ju bara bäst. Han älskar verkligen att hoppa. Det var en typisk Jensbana med avstånd som inte stämde ”gratis” nånstans så man fick vara beredd och kunna korta och länga utan att det såg ut som hej kom och hjälp mig. Det är häftigt när det funkar och plötsligt ser banan ut som att alla avstånd var jättesnälla istället, för att man har med sig hästen.

Jag måste komma ihåg nästa gång att när hindrena blir högre ska jag rida likadant mellan hindren, men ge lite mer skänkel precis i avsprånget. Min duktiga häst hjälper mig ändå, men jag vill ju inte sitta där mot världens fetaste oxer och bara hoppas på det bästa. Måste kunna ändra min ridning litegrann utan att ”göra för mycket”. En bana på 1,00-1,10 kan jag galoppera runt i bra rytm, men ska jag göra samma på 1,20 eller ännu högre så måste jag hjälpa Tell med lite mer ben precis i avstampet. Jag är glad att jag inte blev höjdrädd iallafall, jag kände först över hindret att ”ojdå här skulle jag ha hjälpt honom lite mer, undrar hur högt det här är”??😛

När vi skulle hem och hade plockat undan hindren blev Tell helt kopiöst rädd när Sara stängde ena porten till ridhuset, vi hade haft öppet på båda kortsidorna pga den extrema värmen. Min snälla lugna hopphäst förvandlades på ett ögonblick till helt SJÖVILD. Det var nära att jag tappade honom. Jag kom att tänka på att detta inte händer särskilt ofta nuförtiden, jag var mer beredd på hans hastiga temperament förr i världen! Men visst, han är ju häst. Alla hästar kan bli rädda. Och han är rätt så explosiv.

Sen skulle jag sitta upp och det var knappt att det gick, han ville HEM. Omedelbart. Rädda sig den som kan, tänk om man blir uppäten av en PORT!! Gudars vilket värdelöst slut det hade varit sa Tell. Jag suckade och var ändå glad att han lugnade sig något efter några hundra meter. Hem kom vi med pannlampa och reflexer, fick inviga dem för säsongen idag. Bästa, fina lille tok. Vad jag älskar den här hästen!❤

 

Kloka Carl

Hittade en gammal intervju med Carl Hester här, läs den! Mycket bra. Särskilt detta fastnade jag för, sååå intressant! Mycket klokt om vikten av att sitta rätt upp och ner, inte luta sig bakåt och trycka fram med sätet när man vill få fram hästen..

Idag ska jag rida hoppträning, men jag är SÅ sugen på att träna dressyr nu! Längtar tills Alette kommer nästa vecka!🙂 Och så ska jag ju kolla på när Charlotte Dujardin testrider unghästar på Breeders om några veckor nere på Flyinge. Längtar!!

Can you talk a little about self-carriage?

“Self-carriage is really easy to see. It’s that tension into the hand that we were just talking about with Valegro, that really tells it – it’s the first place you see it through the whole of the top line of the horse. The best thing you can do for self-carriage is the give and re-take of the reins. It is amazing how you forget to do that when you ride on your own. That constant giving the hand, taking, giving, taking, making sure that the outline is stable, the mouth is soft. You only have to look at the mouth to know how it is working, the horse is carrying its own head and neck. People that ride on their own, it can be something that they forget they are doing, people put in too much power and that’s why they find self-carriage difficult, and I always think you’ve got to create a balance and then put power in, that way around.”

 

“We were always told, particularly through the German system, hind legs, hind legs, hind legs, ride him more forward, ride him more forward… and when you look around the world, there are very few riders with an independent seat, and if you don’t have that independent seat, then finding self-carriage is one of the most difficult things, and you should never forget it, really. But balance first.”

Skärmavbild 2016-09-14 kl. 10.55.02.png

I’m not sure if it is chicken or egg, but the riders who sit in the middle of the movement, in the middle of their horse are the ones with the self-carriage…

“Exactly, they have self carriage themselves.”

And the riders who sit behind the movement, particularly the ones with their shoulders back, they are never going to have self-carriage….

“No, because they are driving the horse down in front. If they sit too strong, behind the vertical, then they are pushing the horse down, through and into the hand. I was told by ‘Rocky’* when you go forward you bring your body forward and when you want to come back, you bring your body back. And it is amazing how most of us do the opposite to that. He always said to me, when you piaffe, you should be sitting over your knee, not sitting on your backside. Charlotte does that naturally, I have to remind myself to do it because I want to be too strong, but that is a really interesting little tip he gave me because piaffe, you get the feeling that you are driving, but in fact you should be sitting over your knee to let the horse use its back.”