Ett ljus i mörkret (eller var det en rullskidåkare??)

Nu är snön borta igen och svart-som-i-en-säck-mörkret är tillbaka. Det positiva är att låset på min bil fungerar igen. Och att både Tell och jag slipper broddar.

Tell mår finfint och känner sig uppenbarligen stärkt och vitaliserad efter sin vintergalopp och rymning häromsistens. Inte ett dugg halt. Skönt! 🙂 Däremot har alla vi människor inte riktigt återhämtat oss från hjärtattacken. Och nu har Tell även gett en stackars rullskidåkande granne en hjärtattack. Får öppna hjärtmottagning ute i skogen här i Småland snart…

Igår kväll var Telleman och jag ute och spankulerade i någorlunda frid och ro i mörkret. Vi gick en ganska lång runda runt byn, ca 6 km, jag försöker ju sikta på att han ska få skritta ordentligt och helst uppåt en timme. De få bilarna vi mötte var snälla och saktade ner så duktigt, Tell var rätt pigg och laddad men snäll. Så allt gick bra så långt! Sen ser vi ett långsamt guppande ljus i fjärran.

Ju mer ljuset närmar sig desto säkrare blir jag på att detta måste vara någon galning som är ute och åker RULLSKIDOR i mörkret. Ja jisses. Tell däremot trodde att det var hin håle själv som skaffat rullskidor. Han var så rädd så han skakade! Och höll på att hoppa ur sitt eget skinn i panik samtidigt. Som väl var så syntes vi ju ordentligt pga alla våra reflexer och ledljus. Och den snälla rullskidåkaren verkade vara van vid hästar, saktade ner och började prata med oss. Det hjälpte litegrann, men Tell var fortfarande övertygad om att nu var slutet här.

Jag ville inte att Tell skulle börja sprattla hejvilt och kasta sig åt nåt håll, eftersom detta var en passage där det tyvärr var taggtrådsstängsel på båda sidorna av vägen. Så jag körde på den snälla metoden, att han fick stå stilla eller följa med mig framåt. Det hade inte hjälpt att försöka tvinga honom när han var så rädd. Den snälla rullskidåkaren tog tillslut AV sig rullskidorna. Så himla snällt! Man blir helt rörd av såna godhjärtade människor. (Eller så fruktade han också för sitt liv, och insåg att detta var det bästa för att alla skulle komma levande därifrån, haha!)

Tell kunde till sist övertalas att komma fram och hälsa på monster-rullskidåkaren, nu utan rullskidor. Alla överlevde. Vi kom förbi, och tackade så jättejättemycket. Sen tyckte ändå Tell att det var säkrast att galoppera hem de ca 3 kilometrarna vi hade kvar i beckmörker. Det var bara det att jag hade tänkt mig skritt, plus att galopp är ju en sak när man sitter på hästen och en helt annan när man går bredvid… Det hela slutade med att Tell skrittade fast i galoppfart (även kallad lamaskritt) och jag fick halvspringa bredvid. Kom hem helt genomblöt i svett. Tell såg totalt oberörd ut. Men rätt så nöjd! 😉 Slutet gott allting gott.

Södra Åreda Winter Grand National

Då blev det vinter trots allt. Det har tydligen varit TVÅ soltimmar i Växjö på hela november. Det förklarar att man känner sig lite som en mullvad. Vi fick alla en chock i torsdags när vi först fick snö och ishalka (och halva Småland körde av vägen, det var rena Skåne/Stockholm här) men framför allt fick vi minusgrader och SOL!!

Tell är ju en glad och nipprig jöns men eftersom han tagit de två första dagarna med snö och minusgrader med ro, och mest buffat nyfiket med mulen i den och rullat sig, så hade jag lite glömt av hans vintertemperament. Igår kom det fram – med besked.

Agneta ringde mig andfådd i luren igår eftermiddag och rapporterade att min häst hade löpt gatlopp. Tydligen hade han fått ett infall av the winter yahoos och på eget bevåg startat Södra Åreda Winter Grand National i hagen. Jävlar vad han galopperade!! Alla andra hästar stod helt stilla och agerade publik…

Till slut hade Agneta fått upp det vilda djuret i en förhage och stängt in honom där. Häpp, så tråkigt! sa Tell och hoppade helt sonika över staketet och fortsätte galopplöpet i snön med sikte på nytt hastighetsrekord. FÖRBASKADE VILDLAMA!!!!

fTi+YVpMQS+T6ZT4mdF50g

”Oskyldig” och extremt nöjd infångad lama

Men vad ska man göra. Dessutom ska han ju bara skritta nu i två veckor tills återbesök hos veterinären. Kan nån säga det till min häst???!!! Jag vill ju inte behöva stänga av hagen, plus att jag knappast tror det hjälper. Då kommer han bara leva rövare fast på mindre yta. Jag får satsa på det beprövade knepet mat och motion. Han får 15 kg hösilage om dagen men han kan ju få mer, så han äter istället för att springa. Han får skritta en timme om dagen, mer hinner jag liksom inte med. Men i värsta fall får jag väl börja skritta honom en timme på morgnarna också. Nånstans är det ju såklart skönt att veta att han mår fint, är väldigt pigg och glad och inte verkar ha ont nånstans. Jäkla tok. Men han får gärna hålla sig i skinnet!!!

Jag har försökt aktivera honom med lite fler tricks också, det älskar han. Nu äntligen har han lärt sig apport! Jag har försökt i flera år känns det som, men han blir tokig och jättefrustrerad när han inte förstår att han ska lyfta UPP hinken med munnen! Han förstod direkt att han skulle gå fram till hinken och dutta på den med mulen. (Det är ju steg 1 i det tricket). Men sen att lyfta upp den och gå fram till mig, det har varit helt jäkla omöjligt! Men till slut fattade han, och oj vilken jackpot med godis han fick då. 😀 Nu ska jag försöka träna in att jag kan kasta iväg hinken och att han går och hämtar den till mig. Wish me luck! 🙂

(OBS detta gör vi inne i stallet eller boxen, så den jönsen inte får nån ny hittepå-anledning att bralla iväg i hagen igen och köra galopprace)…

 

Lurat himlen igen

Ja jisses alltså. Detta hästliv. Igår morse åkte Tell och jag till Ramkvilla hästklinik igen, vi som aldrig mer tänkt sätta vår fot på någon klinik. Eller iallafall inte på mycket länge. Så gick det med det. Nu var han inte lika halt som i förra veckan men jag ville ju åka ändå så Håkan skulle få titta på honom.

Väl på plats kollade Håkan noga igenom honom och han är ju jättefin i kroppen och inte ett dugg omusklad eller ojämn nånstans. Snarare tvärt om! Håkan böjde höger bak på lite olika ställen för att kolla så det inte var nåt annat än det dåliga knät som strulade. Det kunde vi ganska snabbt konstatera att det inte var troligt. Fick springa upp och ner i gången ett par vändor, och det syntes bara en ytterst liten hälta. Tell tyckte det var jätteroligt att springa och satte full fart. Fick knappt stopp på honom. Sen gick vi ut i ridhuset och longerade och då syntes hältan lite mer. Men ändå var det här mycket mindre än vad Håkan förväntat sig när jag ringde, sa han.

Veterinär Håkan tyckte inte alls att det var aktuellt att börja tänka i banorna av himlen och Sankte Per (eller om det nu är sankt Hubertus). Inte när man har en häst som är såhär pigg och glad och mår så gott. Han tyckte att vi skulle behandla den här hältan och helt enkelt utgå från att Tell tokat till det för mycket i hagen, eller överansträngt sig på annat vis och fått ont i sitt gamla knä.

Håkan tyckte inte det var lönt att röntga eller kolla med ultraljud, det fanns helt enkelt ingen anledning att tro att något dramatiskt hänt i leden och det skulle bara vara pengarna i sjön sa han. Så Tell fick en spruta kortison (av den absolut bästa sort de har på kliniken, sa Håkan..) i bakknät och så får han äta en kur Metacam. Vi ska dit på återbesök om två veckor så får vi se då hur det ser ut då.

Nu står han hemma i stallet på boxvila idag och gnäggar och gal som en tupp och tigger till sig godis direkt nån är i närheten, och imorgon får han gå ut i hagen igen. Sen ska vi skritta (försöka iallafall) ett tag framöver och sen börja jogga igång lite smått. Det går liksom inte göra annat än att bara hålla tummarna, och vara glad för att jag har en sån levnadsglad häst. ❤

QaKpQX%TQSOmt7ruMiN5qgcbcShDnLTr2ctaLW9GkoMQ

 

 

November-skritt-date

För att sluta deppa tillfälligt bokade jag in en riddate med min kompis Linda idag på morgonen. Tell gillar ju att skritta och komma ut i skogen. Han verkar inte alls vara besvärad av det, tvärt om! Så skritta måste vi ju kunna göra fram till på måndag när vi fått tid hos veterinären.

Linda hyr ett litet stall på en gård en bit bort från där Tell står, så jag red genom skogen till henne och mötte upp för en morgonskrittrunda. Linda har bara hyrt det här stallet i några veckor så jag har lovat att visa henne lite ridvägar. Vi har ju väldigt bra med såna här i området!

Tell tyckte det var oerhört spännande att skritta in på en HELT NY GÅRD, och där hade de minsann HÖNS!!! Och en TUPP!! Han blev minst en meter högre i mankhöjd och stirrade upphetsat på hönsen och såg ut som en galen tupp själv. Sen lugnade han ner sig efter ett tag och blev mer intresserad av Lindas lilla söta sto! Vi skrittade ut i en timme ungefär och visade våra bästa ridvägar, även om det var november och regn och rusk så var det så himla mysigt! Våra hästar hade ju aldrig träffats förut men gillade varandras sällskap direkt. Vi får hoppas att det kan bli fler rid-dejter framöver. Så mysigt! ❤

Även om jag verkligen inte är någon morgonmänniska och Tell också tyckte det var ytterst märkligt att behöva skritta ut i skogen på morgonen när det fortfarande var mörkt, så var det ju helt klart en fördel att vara klar i stallet redan klockan nio och ha ridit och allt!

På vägen hem försökte Tell både få trava och galoppera, han var pigg som en mört hela rundan! Han kändes inte alls lika halt som i förrgår i trav. Linda kunde bara se en ytterst liten hälta. Suck. Vad fan ska jag göra! Jag har pratat med vår kloka veterinär Håkan i Ramkvilla, och nu har vi som sagt fått tid på kliniken på måndag morgon. Det bästa är ju om Håkan får titta på honom, så jag är glad att vi fick en tid snabbt. Det är ju ganska nära till Ramkvilla, inte alls som att behöva köra ner till Skåne. Vi får ta nån röntgenplåt för att kolla om nåt mer pajat inne i knät, och så får vi se vad vi gör, om det känns lönt att behandla eller inte. Det känns ju konstigt att kanske behöva ta bort en häst som är så pigg och glad och pepp på livet, men det handlar ju också om att vi inte kan hålla på och åka till veterinären varannan – var tredje månad. Om det blir så att han behandlas igen så får det kanske vara ”sista gången”. Då blir det himlen nästa gång han blir halt. Men det är som sagt bra att ha en klok veterinär att prata med om detta.

Håkan har ju träffat mig och Tell nu några gånger och det är ju en jäkla tur. Jag inser ju att ”utifrån” verkar det komplett galet att försöka reparera en snart 18-årig häst med en JÄTTECYSTA och tre skruvar genom benet. Men han har ju träffat oss, och han tycker inte att vi är galna. Eller jo, lite galna tycker han nog att vi är, men han säger också att det inte finns några djurskyddsskäl att ta bort Tell vad han kan se. Däremot handlar det ju istället om vad som är ett rimligt liv för oss båda, och vad som är ett rimligt antal veterinärbesök per år. Och det ska Håkan hjälpa mig med att göra upp en plan för. Tack gode GUD för kloka veterinärer. Både rent veterinärt, och psykologiskt!! ❤

 

 

 

Helvetes förbannade skit

Tell har varit så himla fin och glad på sistone. Men igår kändes han inte riktigt som sig själv, kunde inte riktigt sätta fingret på det men han kändes trött på nåt vis. Man känner ju sitt djur. Idag var han mer sig själv och kom och gnäggade som vanligt och såg pigg och glad ut. Men han var halt.

Fy faan i helvetes skit vad ledsen jag är. Som väl är har jag varit glad och så tacksam för varje dag han varit fin och fräsch nu sen i början på september när vi sist var hos veterinären. Men nu är det som att luften gått ur mig.

Jag vill inte att Tell ska behöva åka till veterinären mer. JAG vill aldrig mer heller se en veterinär!! Jag kanske får sätta stopp nu. Jag har ju varit beredd i flera år på att få skicka honom genom pärleporten men han har överlevt allt den rackarns hästen. ❤️ Det är så jävla hårt att deras liv ligger i våra händer. Vi har ett ansvar att inte utsätta dem för lidande. Det vet jag, men ändå är det svårt att veta när det är dags att sluta kämpa. 😢💔

Håll i hatten och spänn sadelgjorden!

Å herregud. Jag vet att det inte var världens bästa timing att Tell fick ta det lugnt några dagar. Men så blir det ibland pga livet. Däremot har han ju fått massage, fått skritta ut, blivit vaccinerad, och vi hade även vår duktiga sadelmakare ute häromdagen. Så både han och jag var verkligen peppade på en riktig ridtur i helgen!

(Sadlarna ligger förresten alldeles utmärkt båda två, men dressyrsadeln skadar det inte att ha en lammullspadd under tyckte Ingrid. En sån har jag ju liggandes från min förr-förra sadel tror jag så det var ju en mycket enkel justering som inte krävde någon ekonomisk insats överhuvudaget, jippie)!

Jag sadlar mitt peppade djur och märker att han är lite taggad, men jag var ändå inte helt beredd kan man säga. 😉 Jag hinner precis komma upp i sadeln så piper han och bockar och brallar på stallplan och det enda jag hinner tänka är att ”jag har inte dragit sadelgjorden”!! Tog tag i manen och bara höll i mig. Då kastar han sig i riktning mot ridbanan som ligger ner för en backe på gården. Sen SPRINGER han i peppad lamatrav rakt ner på banan och jag får inte stopp! Hahahaha, vilken pajas han är! Var ändå mycket tacksam över att det iallafall gick framåt och att han slutade bocka.

I andra änden av vår stora ridbana fick jag äntligen stopp på mitt snart 18-åriga glada djur. Där snabbade jag mig att spänna sadelgjorden som hängde lös under magen på honom. Sen var jag beredd på värsta explosionen igen kan jag säga, men han var så glad och nöjd bara han fick jobba! Vi fick till ett jättefint pass, även om det gick lite fort ibland och var lite väl mycket energi inblandat i det mesta.

Det blev väldigt mycket bättre efter galopp på halvlång tygel och i lätt sits i tre varv åt varje håll. Sen kände jag att jag kunde börja kommunicera med min häst! ❤

Galopp är en jättebra och faktiskt ganska skonsam gångart för Tell har Ellinor sagt, så hon tyckte gärna att vi kunde jobba mer i galopp. ”Gärna för mig”!! Sa Tell. Men problemet är att jag inte direkt ser framför mig en brun giraff som är spikrak i sidorna och springer så fort han kan rakt fram. Jag ser framför mig en mjuk kontakt, mjuka vinklade bakben och en lyft rygg.

Efter att vi värmt upp ordentligt så fick han först skritta en stund på lång tygel, sen efter lite sidvärts, volter och övergångar i trav tog jag lite galopp på ett stort ”ruter ess”. Den övningen är så bra för att få koll på yttersidan (och så måste man svänga hela tiden så pigga lamor måste hålla ordning på sina ben och kan inte spetta på järnet hur som helst). Efter en stund när jag kämpat mig blå i galoppen med inner sittben och skänkel till ytter tygel och Tell fortfarande kändes som betong i innersidan, så red jag övergångar till skritt istället. Sen kom jag ihåg från Alette-träningarna att det faktiskt ÄR okej att rida med samsidiga hjälper. Även om man i tusen år tränat in att det är ”inner skänkel till ytter tygel” som gäller. Jag kramade mjukt på innertygeln och bad honom samtidigt böja sig runt min innerskänkel. Ytterskänkeln fick bara ligga där, och ytter tygel var ganska lös. Lite som att man får tänka ”cykelstyre”. Det går inte att böja åt ett håll om man samtidigt håller emot!

Sen tänkte jag på vad ridlärar-Tina på VFK brukar säga, att jag ska vara tydlig och hålla kvar tills hästen förstår och tar hjälpen, men inte dra. Tell mjuknade omedelbart i innersidan, jag satt kvar likadant men nu tog jag försiktigt mjuk kontakt med ytter tygel och han gick kvar när jag klappade med innerhanden. Fattade galopp ur det, och nu var det stor skillnad. Woho, underbart när .man faktiskt kommit ihåg vad man lärt sig en gång i tiden! Ibland iallafall. 😉

aQUDH8QESfecgGO1jYPj2w2IGv6TkurIlJUReJ%4Q

B9LJL71CRQqn5ZJUYQAyhw

Höll på att frysa ihjäl efter den svettiga ridturen, det var svinkallt ute. Fick åka hem och göra upp en brasa efteråt! Så mysigt!

Angående debatten om det svenska djurskyddet

Nu tänkte jag skriva lite om mina tankar utifrån att ha läst debatten i Ridsport angående djursjukvård och djurskydd i hela landet.

Det började med att Agnes Fabricius, vd, Agria Djurförsäkring, Karin Mattsson Weibjer, ordförande, Riksanläggningarna RS Strömsholm Flyinge, och Håkan Karlsson, vd, Wången AB skrev ett debattinlägg: https://www.tidningenridsport.se/nu-ar-det-dags-att-sta-upp-for-det-svenska-djurskyddet/

Sen svarade Håkan Henrikson, chefsveterinär och näringslivschef på Jordbruksverket
och Helena Elofsson, djurskyddschef på Jordbruksverket: https://www.tidningenridsport.se/jordbruksverket-svarar-vi-star-upp-for-djurskyddet/

Sen skrev förstnämnda debattörer igen: https://www.tidningenridsport.se/svar-till-jordbruksverket-dags-att-modernisera-djurskyddet/

Först och främst: Det här är en viktig debatt, och jag är så glad över att läsa om den! Det är en fråga som är väldigt viktig. Den har sopats under mattan länge, som så ofta när det gäller frågor om landsbygd/glesbygd i Sverige. Det tror jag har att göra med många olika saker.

Det genomgående budskapet från både de flesta (riks)medier och politiker är:
”Ni får skylla er själva om ni har valt att bo på ställen där det inte finns en hästklinik/sjukhus/BB/you name it. Då får ni faktiskt flytta. Skyll er själva att ni har trettio mil till närmsta vårdinstans. Det är erat eget problem”.

Det är det argumentet, plus ”Vi har inte råd, det måste ni ju förstå. Ni är ju alldeles för få som bor där uppe” som de vill att alla ska köpa rakt av. (Jojo, men låt då pengarna för malmen, skogen och vattenkraften stanna i norrlandslänen istället så ska ni får se på rik landsdel! Vem är det då som inte har råd?)

När jag var liten och växte upp i Norrbotten minns jag att vi hade en dekal på vår telefon i hallen. ”VI FLYTT INT” stod det på den. (Det var från början en kampanj från Norrlandsförbundet på 60-talet som riktade sig mot den då kraftiga utflyttningen från Norrland.)

Det där är aktuellt fortfarande. Och det vittnar om något viktigt. Ja, det är klart att man har ett eget ansvar. Vet man OM när man flyttar till exempelvis Boden, Kalmar eller Östersund att Evidensia precis tänkt lägga ner den enda hästkliniken, så kanske man tänker om. Är det verkligen vettigt att flytta hit och ha häst här? Om man kan välja alltså. Det går inte alltid. Och vad gör man om man redan BOR där??! Då får man väl plötsligt gå en kurs i barnafödande i bilen, som politikerna tyckte att folk i Västerbotten skulle göra när de lade ner BB i Sollefteå.

Men för hästar finns det inte ens en kurs, då får man avliva djuret istället. Och så får man höra att ”djurägare ställer allt högre krav på avancerad djursjukvård”. Känner ni igen argumentet? ”Det är dig det är fel på, du har själv valt att bo här, du får ta ansvar för att ta bort din häst för att det är för långt till hästkliniken. Det är DU som ställer för höga krav på att din häst ska kunna överleva kolik”. Jag vet INGEN grupp som hästägare som tar så stort ansvar själva. Vi kör tusentals mil med våra hästar för att de ska få den bästa hjälpen. Om vi bara kan. Vi gör ALLT vi kan. Men det gör inte staten.

Jag tycker att i debatten jag länkar till ovan (läs den!) så har både Jordbruksverket och ”motdebattörerna” rätt. Och fel. Jordbruksverket ska se till att distriksveterinärerna täcker upp hela landet vad gäller djurskydd och akut djursjukvård, främst för lantbrukets djur men även hästar. Där vet vi alla att det inte funkar så bra. De behöver helt klart mer resurser! Så stärk upp det för sjutton. Det är en bra grund och det är rimligt att staten tar ansvar för det DIREKT.

I frågan om det här med hästkliniker, som ju behövs och verkligen kan rädda hästars liv, är det lite svårare. Nu är det ju så i Sverige att väldigt mycket har avreglerats och sålts ut till privata företag, även inom humanvården, äldrevården etc. Och vår landsbygds/glesbygdspolitik ska vi inte prata om, det är klart att även det spelar in här. (Kolla på Norge tex, och nej det har inte att göra med oljepengarna. Det har att göra med landsbygdspolitik). Se gärna den utmärkta SVT-serien ”Resten av Sverige” med Po Tidholm om ni vill fördjupa er i den här frågan. https://www.svtplay.se/resten-av-sverige

Min poäng är att det är politik, och politik går att ändra på. Om man vill. Där tror jag problemet är att INGEN av de som bestämmer vill. Privata aktörer vill såklart inte driva hästklinik eller veterinärvård överhuvudtaget där det inte går att tjäna pengar. Så de kan man inte ställa ”krav” på i hänseendet att täcka upp hela landet. Det är för mig en självklarhet att det inte går. Det som däremot INTE är en självklarhet för mig, är att staten också ser på sin egen verksamhet utifrån vinstsyfte.

Jag vet att det är ett problem att skatteintäkter inte täcker upp behovet av samhällsstruktur och tillgång till vård (eller vettiga vägar ens) i alla delar av landet. ”Det kommer in för lite pengar för att det bor för lite folk här” får vi höra. För kommunerna är det så, ja. Men köp inte det argumentet när det gäller allt! Politik handlar om prioriteringar. Det går att jämna ut skillnader över landet med hjälp av politik, det går att göra omprioriteringar. Jag själv skulle tex HEMSKT gärna vilja ha fungerande djursjukvård över hela landet istället för det sjuttielfte jobbskatteavdraget. Som sagt, politik.

Om vi har en djurskyddslag i Sverige (som är jättebra), vad har staten då för ansvar för att se till att den kan efterlevas genom en vettig infrastruktur över hela landet? Jag ser bara ett alternativ. På samma sätt som det finns offentligt finansierade sjukhus för människor, tycker jag att det även borde finnas för djur. Särskilt där det INTE finns privata aktörer som kan tänka sig att driva detta. Varför skulle det inte gå? Det går ju när det gäller människor.

Det andra alternativet jag kan se är att vi djurägare själva går ihop och skapar ett eget system där vi själva äger hästklinikerna, typ som Arla eller nåt annat företag/kooperativ och betalar våra premier direkt till dem istället för till försäkringsbolagen. Och även om jag bor på ett ställe som har tillgång till både ambulerande veterinärer och hästkliniker inom vettigt avstånd, så skulle jag gladeligen betala en sån premie iallafall. För att hästägare även i Jämtland, på Gotland och i Norrbotten (exempelvis) ska kunna ha det lika bra.

Men just det ja, det gör jag ju redan. Jag betalar skatt.

Nu kan man ju säga att skattepengar kanske inte ska gå till hästkliniker, alla har ju inte häst. Vägar, sjukvård etc behöver vi ju alla som lever i Sverige. Jo, men jag betalar gladeligen skatt som går till skolor och barnbidrag även om just jag inte har barn. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha.

 

/Ida