Tappat sugen totalt – och (kanske) hittat den!

Hej på er!

Ja jisses, vintern är verkligen inte bra för motivationen. Särskilt inte om man själv är (har varit) skadad och hästen är (eller om det nu är har varit) skadad. Man klafsar omkring i mörker och lera med pannlampa i vad som känns som ett år. Minst.

Och precis när man trodde att NU blir det snart vår, det har börjat komma lite vårblommor i trädgården, osv. DÅ. Blir det vinter.

Igår var jag seriöst insnöad, kunde inte ta mig nånstans (inte ens till jobbet) innan plogbilen hade kommit!

8qfpGjbQQACPEBr3QjH9nA

Nåväl. Tell vet jag inte riktigt hur det är med, ganska bra tror jag! Med mig är det också rätt så bra, förutom vinterhelvetet då. Jag har äntligen efter typ 20 år gjort slag i saken och köpt en asfin och bra Tärnsjö tömkörningsdäckel med tillbehör. Och jäklar vad kul det är att tömköra!! Tell älskar det också, han jobbar så fint och han gnäggar varje gång jag kommer med selen! ❤

Nästa helg ska vi på en (eller kanske två till och med) tömkörningslektioner för instruktör. Ska bli så himla roligt! 😀

Annars så händer väl inte så mkt, jag rider på torsdagarna på fina lånekameler på ridklubben, så skönt att hålla igång ridningen. Tell skrittar jag ut på när jag har sällskap. Annars väntar jag mest på våren känns det som. 😉 Känns himla kul med tömkörningen och det är jag glad för, Tell mår finfint och är så pigg och glad, och allt känns ju roligare bara man slipper stå med hårtork utomhus i en halvtimme och blåsa på bildörren för att ens komma in i bilen. 😛 Så vi har lite ”halvpaus” kan man säga tills vädret blir roligare.

”Egentligen” var ju problemet här att vattennivåerna är så galet höga, står vatten precis överallt. Det är knappt det går att rida våra vanliga rundor. (Nu är det ju snö där istället, så för tillfället går det. Men annars är det typ översvämning överallt). Har aldrig varit med om en så blöt vinter tror jag! Men ibland har det varit sol. Här är Tell och hans flickvän Flisan på promenad med mig och Linda. Vi gick över en mil! Mitt ben är så gott som bra nu. Hurra!

RI%YqUBqTlmmlVqLGEmckA

Jag ska börja nytt jobb om några veckor, har inte bytt jobb på 14 år så detta är en rätt big deal för mig. Jag ska börja jobba på universitetet, har ingen aning om hur det här kommer gå men jag hoppas det kommer gå bra. Jag känner mig lite som OM jag har fått dubbelt så hög lön men det har jag ju inte.. haha! Däremot får jag ännu mer semester, det är nice med statliga avtal! Sånt är bra att ha när man har häst. Jag drömmer om att kunna skaffa en till liten pålle, men då skulle jag nog behövt dubbelt så hög lön och inte bara att det känns så! 😉

Har ni SETT så söt häst. Jag känner att det ultimata hade varit att ha en nordis OCH en fälttävlanshäst!! ❤

fullsizeoutput_3935

Hurra! Jag kan springa!

Idag kunde jag äntligen springa igen, flera veckor efter hästavfallningen! Hurra!! Det går bra att springa i skogen (med goretex-löparskor) fast det är väldigt blött överallt, men tyvärr kan jag inte ta med Tell till våra klätterbackar och andra fina ställen jag längtar till. Det måste bli lite torrare i marken först.

Vi knatar på så gott vi kan över bommar på banan, och ut i skogen/på grusvägar och där det går att ta sig fram. Imorgon ska vi på skritt-date med Linda och Flisan, våra kompisar på andra sidan ”lilla skogen”, ska bli så fint! Vi skulle ju egentligen rida ut tillsammans dagen efter att jag ramlade av, men det fick jag av naturliga skäl ställa in. Så glad att jag nu kan både springa, gå och rida igen!

Konstigt nog känns det mer när jag går. Men det kanske inte är så konstigt, jag har troligtvis skadat inte bara själva vadmuskeln utan även en hel del annat också i benet. Muskeln är nog ganska läkt nu, det gör inte ont alls att springa. Och att stretcha vadmuskeln går fint. Jag tror mest det är senorna och muskelfästen som gör ont nu, och att det tar längre tid att läka än själva muskeln. Det är stor skillnad på hur det känns om jag står på foten och lutar benet framåt, det gör ont. Men det gör det som sagt inte om jag sätter upp tårna mot något och stretchar vadmuskeln.

vadmuskel

 

Igår sprang jag till och med lite med Tell på grusvägen, det tyckte han var jätteroligt! Däremot när han ska trava lite mer framöver så får jag nog rida istället, så långt orkar jag inte springa, haha!

Nu rekommenderar jag verkligen inte folk att flyga av hästen och slå sig, och hästar och människor funkar ju inte heller likadant i muskler och leder. Men jag känner ändå att jag liksom har fått ökad förståelse för det här med Tells knä, konvalescens och igångsättning. Precis som han så blir jag tokig om jag inte får utlopp för min energi, 😉 och vi tycker båda två om att variera oss och göra olika jobbiga aktiviteter på olika underlag osv. Jag hoppas att det som känns bra för mig (mitt skadade ben) även känns bra för Tells opererade knä! Det har iallafall sammanfallit flera gånger med att han frustar och ser nöjd ut med att jag också gör det! Okej kanske inte frustar. 😉 Men ändå. Vi kämpar på!

EB16C1B8-0DC6-4006-9C86-F63EFD8EEBBEP6JRdnLNRRSLqFE4MzTubgXGob3HuvQYqF0VtOGA2hig

Halt matte men inte så halt häst!

Hej på er! Här går det så långsamt så ni anar inte. Jag har ju nästan aldrig skadat mig så jag har extremt lite erfarenhet av hur lång tid det tar att bli bra. Nu har det nog gått 3 veckor sen jag flög av Tell och senast idag grät jag för att benet fortfarande gör ont och för att jag är så JÄVLA less!!

Jag har också varit deppig på sistone för att jag tyckt Tell sett halt ut. Han var inte ett dugg halt efter att ha galopperat hem i full kareta några kilometer när jag flög av, däremot har han busat rejält i hagen därefter och sprungit ifrån sina skor. Tur vi har en snäll hovslagare. Kan man ge hästen plegg för att bara gå i hagen??! 🤪

(Nej såklart ska jag inte det). Jag har haltat omkring med Tell i skogen så mycket mitt dumma ben har klarat, men jag borde ju helt klart anställa en galoppjockey eller nåt istället. Tell vill springa, den saken är klar!

Idag tog jag ”tjuren vid hornen” och tog ut honom på banan i lina en stund efter att vi gått på skogspromenad. Han var inte alls så halt! Syntes knappt nåt, det där får nog räknas som inom det normala för att vara en 18-årig hopphäst med tre skruvar genom knät. Åh vad glad jag blev! Filmade lite och har tänkt skicka det till veterinären ändå för att höra vad han säger.

I vanlig ordning var det svårt att filma någon som helst trav, hästrackan var mest i luften! Nåja, han är pigg och glad iallafall. Och när vi skrittade över cavalettiserien som stod framme på banan skulle ni sett hans öron! ”BOMMAR!!! Hurraaaaa”!!! 😄🎉👌🏻 Älskade lilla jönso häst. Hoppehest är han då iallafall! ❤️

Nu ska jag en sväng till göteborg med jobbet. Är jag inte bra i benet än när jag kommer hem därifrån så får jag väl kontakta vården. Suck. Har iallafall fått ändan ur och ringt försäkringsbolaget så nu har jag åtminstone fått lite pengar för ny hjälm etc.

Ta hand om er och ska ni ramla av så ta inte ett stenigt dike!

Långsamt långsamt

Fan vad det går långsamt att bli bättre!! Men jag ska väl vara glad att jag inte brutit nåt. Kunde ju legat på sjukhus nu.

Fingrarna, axeln med mera har hämtat sig men benet är det värre med. Kan fortfarande inte gå ordentligt, det gör för ont (och så har jag överansträngt mig för jag har varit ute och gått med Tell iallafall) och det är blått och ser för jävligt ut. Både på framsidan, baksidan och ner över foten. Blir det inte bättre nästa vecka heller får jag väl uppsöka vården. Jag besparar er bilder på hur benet ser ut, istället får ni se mina nya randiga stödstrumpor!

Jag känner mig som en riktig tant, dels för att det gör så innihelvetteont att ramla av när man är gammal tant, och så sitter jag och stickar och har på mig STÖDSTRUMPOR. Hahaha! De är väldigt snygga, finns många roliga färgglada modeller faktiskt! 🙂 Och det är skönt att ha på mitt dåliga ben. Har ju fått linda det varje dag annars. Nu slipper jag det! Kanske.

Ceu%RBoPQAG4mi0nNZk2+A

Jag har skrivit ihop en träningsplan för Tell för de närmsta veckorna, men än kan jag ju inte direkt genomföra den. Men förhoppningsvis snart. Planen går i stort sett ut på att jag ska gå, rida och tömköra, att han ska få gå kontrollerat även i trav och galopp (stegvis) för att få ut lite mer energi, och att hjälpmedel mot vild tokig häst kommer bli en liten dos plegicil vid behov samt att jag ska prova öronproppar och luva på honom. Wish me luck! 😉

Kalle Anka-avfallning med huvudet före

Hej på er! Gott nytt och god fortsättning! Jag har haft jullov och inte skrivit här på ett tag, så typiskt att det senaste inlägget också var på crazy llama-Tell-tema! Hahaha! Han har faktiskt varit snäll också, och vi har haft många lugna sköna dagar kring jul och nyår. Så skönt att komma ut i dagsljus för en gångs skull! 🙂

Jag var uppe i Umeå i fem dagar och firade jul med min familj. Så mysigt! Fick rapport om att Tell varit snäll och lugn, förutom på själva JULAFTON! Då fick han fullständigt fnatt när grannarna i vanlig ordning hade spänt för sin ardenner och nordsvensk och kom åkandes i stilla julefrid och bjällerklang. Tell har absolut inget sinne för julefrid, hahaha!

Det kunde man ju skratta åt. Däremot skrattar jag inte lika mycket nu när jag varit sängliggandes med ena benet i högläge i några dagar. Fick nämligen för mig att jag skulle RIDA på min ridhäst. Jag vet ju att han är sjukt pigg, men jag hade både tömkört och gått långa promenader med honom, och nu hade jag tänkt mig en lugn skrittrunda på min numera 18-åriga pålle. Jojo. Först fick han fnatt ute i kanten av en åker, men han brukar bralla rätt så ”snällt” ändå så jag tyckte jag satt rätt säkert ändå. Men då gjorde han en ”Tell special” alltså fällde ut frambenen och bara försvann under en och tvärvände. Då åkte jag av, men landade på fötterna i gräset och ramlade sen i backen av själva farten. Höll kvar i tyglarna och arg som ett bi hoppade jag upp igen när jag kommit på fötter. Det skulle jag inte ha gjort. Det gick iofs bra några hundra meter, men sen när vi kom fram till sista sträckan med grusväg och en lång backe upp mot stallet bara tok-satte han igång igen. Sju resor värre. Tror inte att han blev skrämd av nåt, han var nog bara så pigg. Sen galopperade han det snabbaste han kunde samtidigt som han bockade som en gnu. Jävla häst alltså!! Jag hamnade mer och mer ur balans och försökte för mitt liv klamra mig fast och få stopp på vilddjuret. Men jag insåg att det inte skulle gå. Flög av med huvudet före rätt ner i ett dike med stora stenar och träd, minns att jag fällde in huvudet och hoppades på att inte pricka just en stor sten eller ett träd. Det var en riktig ”Kalle Anka”-avflygning, mitt spö låg 50 meter åt ena hållet och min ena sko flög av i fallet och hittades sen på en åker i närheten säkert 50 meter ut!

Som tur var åkte jag av mitt utanför ett hus och de som bodde där kom utspringande och ville ringa ambulans. De hade sett alltihop från fönstret. Jisses vilken föreställning… 😛 Men jag var mest förbannad och ändå glad att inget verkade av, så tjejen som bodde där skjutsade upp mig till gården och där stod Tell mycket riktigt och betade. Så glad att jag slapp gå, det var ju ändå några kilometer.

Jag hade verkligen en himla änglavakt och bröt ingenting. Det där hade kunnat gå precis hur som helst. Men jag har slagit ena vaden nåt fruktansvärt så jag kan inte gå. Typ lårkaka fast i vaden. Men det är ju muskulärt, så det är väl bara att vänta.

Hästar är bara hästar, de gör ju inte sånt här med ont uppsåt. Man måste ligga steget före, och jag ska sluta vara så himla envis. Ibland är det bra, men ibland bara dumt. Riktigt dumt. Visst, det är lätt att vara efterklok, men jag ska verkligen försöka bli mer för-klok! Det är inte värt det, tänk om jag brutit nacken eller benet eller vad som helst. Nu måste jag bara komma på hur jag ska 1. bli bra i benet igen så jag kan gå, 2. komma på ett bra sätt att motionera min häst utan att nästan dö på kuppen! Har ni några tips så hojta gärna till.

Jag försöker få tag på en egen bra tömkörningsutrustning till ett vettigt pris. Tänker gå nån kurs i vår så jag lär mig det bättre! Har sett att Anders Eriksson ska komma hit tex. 🙂 Vill gärna tömköra mer. Det är roligt och bra! Tell vill jag ju helst bygga upp i skritt under vintern, och såklart vill jag ju kunna växla mellan att gå med honom och rida. Men jag måste välja ridtillfällen bättre. (Uppenbarligen). Eller så får jag väl sätta igång honom i trav och galopp, svårt med såhär pigga hästar hur man ska göra. Han mår finfint trots tokiga galoppryck-bus i hagen och när jag trillade av brände han ju hem i full galopp på grusväg i några kilometer. Har inte en skråma, och han är inte det minsta halt heller. Han kanske försöker säga mig nåt??! 😉

EADE7B89-B05E-4F21-984D-95F1F4ADEE52

 

Häst bortskänkes till närmsta cirkus!!

Det är ju allmänt känt att just när DU hade tänkt åka till veterinären (eller på träning, eller vad som helst egentligen) så är det inte alls säkert att HÄSTEN hade tänkt det. Nähäpp! Det passade inte att komma just då, hästrackan var mitt i något viktigt betande, kliande av kompis, eller så kommer man mitt i kvällsbuset. Eller morgonbuset. Eller mitt på dagen-buset.

Man ska alltid ha gott om tid när det gäller hästar. Det kanske jag inte alltid har, men idag hade jag det. Jag LOVAR att det inte var jag som var stressad och jagade upp min häst!! Han bara var så himla busig och vild och pep iväg i vilda bockserier, det gick inte att komma i närheten av honom i hagen. (Sen kom jag ju på helt fel tid också, jag brukar INTE komma vid lunch!!! Förmodligen var det mord i sikte, nåt oerhört misstänkt attentat, undergången var här, eller nån annan LIVSFARLIG KATASTROF OCH FASA!! tyckte Tell). Plus att jag kom mitt i lunchbuset.

Till slut började även min goda tid (och mitt tålamod) gå mot sitt slut, så jag började fösa honom framför mig lugnt och fint upp i förhagen mot stallet där jag hade ställt en stor hink med havre och morötter. Det brukar vara åtminstone lite lättare att fånga en vild lama i en lite mindre hage än en jättestor. Men se det hade han inte tänkt sig alls. Han hoppade ju ut ur just den hagen för två veckor sedan, och helt dum är jag inte. Jag hade satt upp stängslet där ordentligt, så det låg på ca 1,30 överallt. ”Pah”, sa Tell. Och hoppade ut ändå lätt som en plätt. Sen brände han runt ca 6 hektar hagar i fullt ös medvetslös-galopp. Kul.

När han tyckte att han sprungit klart fick jag äntligen fast honom. Han sprang i stort sett in i släpet själv, så det var ju skönt att det gick lätt att lasta iallafall. När jag berättade för Agneta att han hoppat ut och dragit iväg på galopprace IGEN, även efter att jag höjt staketet, så var hennes första fråga: ”Rev han”? Hahaha… nej! Han seglade över så fint så. Improviserad löshoppning över staket är tydligen hans nya favoritgren. Och hoppa kan han ju. (Tyvärr).

Jag kan tala om att han var väldigt billig just då, hade cirkusen kommit förbi hade de fått honom gratis!!! Förbaskade toklama!

Det gick fint hos veterinären iallafall, Tell skötte sig som ett ljus. Av hältan syntes ingenting på rakt spår men en liten markering på böjt spår. Han är iallafall i stort sett friskförklarad och vi behövde inte boka in nåt mer besök på hästkliniken. Får hålla tummarna att det håller i sig nu. Veterinären tror han kommer bli helt bra.

Om hästskrället inte lugnar sig snart med sina halsbrytande uppträdanden så blir jag väl alkoholist. Veterinären kunde tyvärr inte skriva ut nåt lugnande till mig, men ordinerade självmedicinering i lagom dos i form av nåt starkt om nöden så kräver! 😉

Ett ljus i mörkret (eller var det en rullskidåkare??)

Nu är snön borta igen och svart-som-i-en-säck-mörkret är tillbaka. Det positiva är att låset på min bil fungerar igen. Och att både Tell och jag slipper broddar.

Tell mår finfint och känner sig uppenbarligen stärkt och vitaliserad efter sin vintergalopp och rymning häromsistens. Inte ett dugg halt. Skönt! 🙂 Däremot har alla vi människor inte riktigt återhämtat oss från hjärtattacken. Och nu har Tell även gett en stackars rullskidåkande granne en hjärtattack. Får öppna hjärtmottagning ute i skogen här i Småland snart…

Igår kväll var Telleman och jag ute och spankulerade i någorlunda frid och ro i mörkret. Vi gick en ganska lång runda runt byn, ca 6 km, jag försöker ju sikta på att han ska få skritta ordentligt och helst uppåt en timme. De få bilarna vi mötte var snälla och saktade ner så duktigt, Tell var rätt pigg och laddad men snäll. Så allt gick bra så långt! Sen ser vi ett långsamt guppande ljus i fjärran.

Ju mer ljuset närmar sig desto säkrare blir jag på att detta måste vara någon galning som är ute och åker RULLSKIDOR i mörkret. Ja jisses. Tell däremot trodde att det var hin håle själv som skaffat rullskidor. Han var så rädd så han skakade! Och höll på att hoppa ur sitt eget skinn i panik samtidigt. Som väl var så syntes vi ju ordentligt pga alla våra reflexer och ledljus. Och den snälla rullskidåkaren verkade vara van vid hästar, saktade ner och började prata med oss. Det hjälpte litegrann, men Tell var fortfarande övertygad om att nu var slutet här.

Jag ville inte att Tell skulle börja sprattla hejvilt och kasta sig åt nåt håll, eftersom detta var en passage där det tyvärr var taggtrådsstängsel på båda sidorna av vägen. Så jag körde på den snälla metoden, att han fick stå stilla eller följa med mig framåt. Det hade inte hjälpt att försöka tvinga honom när han var så rädd. Den snälla rullskidåkaren tog tillslut AV sig rullskidorna. Så himla snällt! Man blir helt rörd av såna godhjärtade människor. (Eller så fruktade han också för sitt liv, och insåg att detta var det bästa för att alla skulle komma levande därifrån, haha!)

Tell kunde till sist övertalas att komma fram och hälsa på monster-rullskidåkaren, nu utan rullskidor. Alla överlevde. Vi kom förbi, och tackade så jättejättemycket. Sen tyckte ändå Tell att det var säkrast att galoppera hem de ca 3 kilometrarna vi hade kvar i beckmörker. Det var bara det att jag hade tänkt mig skritt, plus att galopp är ju en sak när man sitter på hästen och en helt annan när man går bredvid… Det hela slutade med att Tell skrittade fast i galoppfart (även kallad lamaskritt) och jag fick halvspringa bredvid. Kom hem helt genomblöt i svett. Tell såg totalt oberörd ut. Men rätt så nöjd! 😉 Slutet gott allting gott.