Något mindre seg söndag

Idag kom jag upp lite före kl 14. Yeiy! 😀

Jag hade storslagna planer på allt jag skulle hinna med idag. Inklusive städa, packa och klippa mig själv eftersom jag ser ut som nån från the Beatles i håret. Det jag trots allt gjorde var:

  • Röjde upp lite i trädgården. (Men utemöblerna från i somras är fortfarande kvar, samt kajakerna och båten nere vid sjön. Man får inte förta sig).
  • Låg i soffan och kollade på vinterstudion och drack glögg i nåt slags tamt försök att bota förkylningen.
  • Åkte till stallet, fick till ett helt ok pass. Särskilt i galoppen var han jättefin. Pussade Tell på nosen, åkte hem.
  • Värmde en fryst spenatpizza i ugnen till middag.

Telleman får klara sig själv nu (och i Agneta och Henriks vård såklart) för imorgon bitti drar jag till Luleeeee till på torsdag!! Ska bli så kul. Förutom att jag ska upp på scen inför en massa viktiga människor och säga nåt bra på Filmkonventet, det vill jag mest ha överstökat. Hoppas kulturministern är trevlig.

I Lule ska jag också hälsa på Sara, hurra!! Ser fram emot det jättemycket. Okej familjen ska det väl också bli kul att träffa. Sara och jag skulle bestämma nåt att göra imorgon eftermiddag. Normala människor hade kanske bokat in en fika på stan eller shopping kanske? Vad vet jag. Sara frågade om vi skulle dra till Boden och kolla in Christinas nya stall som håller på att byggas. JA MEN LÄTT!! Haha! Mvh hästtjejerna.😉

Förresten har min grymma kompis Lisa skaffat blogg! Den måste ni följa. Den är rätt unik, tycker det borde kommit fler bloggar om ridning och psykisk ohälsa för länge sen. Så dels är ämnet väldigt viktigt och intressant, och sen är ju Lisa också bara VÄRLDENS bästa på alla sätt. Seså, in och följ nu bara! www.bokstavsryttaren.se är adressen!

Skärmavbild 2016-07-11 kl. 17.28.38

IMG_0284
Lisa, jag, Sportkossan och Racerlaman i somras!

Seg lördag

Idag sov jag till kl 14. Det kändes ju som en major fail kan man säga. Vaknade först kl 10 men kände mig rätt krasslig så jag tänkte bara vila ”lite till”. Jisses. Ibland kan man tro att jag fortfarande är tonåring. 

Det var nog bra iallafall att jag fick sova i 13 timmar för jag har blivit rätt förkyld. Nu känns det faktiskt mycket bättre, även om jag har varit sur hela dagen för att jag ”sov bort allt”.

Pallrade mig iväg till stallet iallafall och Tell den glada racerlaman var på utmärkt humör för aktivitet. ”Äntligen händer det nåt”!! tänkte han nog. Jag har ju jobbat så in i bängen och inte hunnit rida på ett par dar.


Red ner till ridhuset. Han var pigg som bara den och full i fan hela vägen ner, men det gick bra. Fick stå upp och låta honom rulla på i galopp rätt länge för att få ut lite energi när vi väl kommit ner till ridhuset, åh vad han var nöjd med det. Frustade och frustade och sträckte ut halsen. Tror han till och med var sugen på nåt litet bocksprång men han är så snäll när han bockar så man tycker mest det är gulligt ändå. Värre är det ju med hästar som drar till hela ryggen och kör nån slags rodeo-katapult-bockningar, Tell gör mest ett litet större galoppsprång och piper till av glädje.🙂

Det var väl inte tidernas bästa dressyrpass vi fick till, får nog mest kalla det ”avrastning av pigg häst och uppiggning av matt och sjuk ryttare”. Men det syftet var ju fullt tillräckligt idag. När vi var lagom nöjda och avrastade båda två skrittade vi hem igen.


En vän föreslog att jag kanske skulle prova att lägga på Tell ett varmare täcke, jag vill ju gärna försöka få upp honom lite i vikt. Han har ett 200-grams horsewaretäcke på sig och med tanke på att han är rätt varm av sig och det inte är svinkallt än så trodde jag att det räckte. Och det kanske det gör. Men det kan vara värt att prova ett varmare förstås, klart jag inte vill att han ska behöva äta massor för att hålla värmen! Det är ju bra om han kan lägga på sig lite istället den smala raketen. Ja, jättesmal är han ju inte, men han skulle behöva lägga på sig lite. Och jag vill ju verkligen inte att han faller ur mer.

På sistone har jag fått omvärdera lite kring hur min häst ”är”. De ändras ju faktiskt ibland!😉 Även om Tell generellt sett hela sitt liv varit väldigt lättfödd, knappt fått nån havre och bara gått på fri tillgång hösilage så får han lite mer havre nu när han är lite äldre (han får 2,5 liter om dagen, det är ju inte heller några mängder direkt). Och nu på vintern får han lite mer protein också i form av groov protein pga hans massiva pälssättning/fällning. Mest äter han ju grovfoder förstås, de har fri tillgång, men märker man att hästen behöver mer av nåt är det ju dumt att skita i det bara för att tror man vet hur de ”är” (eller hur de ”alltid har varit”)! Man får lyssna på sin häst. Samma sak det här med täcket, även om han alltid varit varm av sig så kan det väl vara vettigt att han får prova ha lite varmare på sig om jag vill få upp honom i hull och inte slösa energi i onödan. Jag måste ju också klippa honom lite mer nu än vad jag gjort tidigare för han blir så himla svettig. Såklart vill jag inte att han ska bli helt kokt, nu har han fått på sig ett 300-gramstäcke istället som vi ärvt av en kompis en gång i tiden. Det ser inte klokt ut, svanslappen rök för några år sen och Ingrid har sytt fast den helt snett och upp och ner. Nåja. Det är ju bara kosmetiskt.😛 Det är ju lite varmare än hans andra täcke iaf. Vi får prova och se. Jag tycker generellt att folk har på hästar alldeles för varma täcken och ofta helt i onödan, men visst, behöver de det är det ju såklart vettigt! Man får inte vara för rabiat åt andra hållet heller.😉

Cool kille med sitt retropannband från Get the gallop. Som för övrigt är hans livsmotto. Så det passar bra!😉❤

 

90-talets hästprogram

Jag har ju tidigare i den här bloggen skrivit några inlägg om häst- och ridsportprogram på TV genom åren, bland annat finns en del kul på SVT:s öppet arkiv och SVT play! (Och en del som låg uppe där är nu av någon outgrundlig anledning borta. Hur kan de GÖRA såhär?!)

Tyvärr har jag ännu inte hittat serien ”I Stallet” nånstans som sändes runt 1990, och tro mig jag har letat, men det borde ju läggas ut någon gång tycker jag! Själva låten kommer vi nog alla ihåg som har minnen från detta program, men vad handlade det om?

Jag minns ett annat häst-TV-program som hette ”På bettet”, jag hade de avsnitten inspelade på video så de har jag tittat på många gånger! På den tiden alltså. Den videokassetten är long gone (antagligen blev den så utsliten så ingen tracking i världen hjälpte ändå). Den TV-serien tror jag kom senare än ovan nämnda ”I Stallet”. Dock måste det ändå varit 90-tal. 1992 kanske? Jag har för mig att Wiveca Schenholm var programledare. Hoppas jag får tag på den nån gång, vill hemskt gärna återse både ”På bettet” och ”Stallet istället”!

Här kommer en till gammal goding! Många kända fälttävlansryttare och profiler fast i lite yngre tappning än idag figurerar i denna! Det står på slutet att filmen är från 2006 men jag undrar då det.

Och så får jag ju avsluta med en riktig klassiker, ett TV-klipp från 1995. Mark Todd på Bertie Blunt rider merparten av terrängen i Badminton (av alla banor) med bara EN STIGBYGEL kvar. Tydligen ska han ha sagt “I almost felt like bursting out laughing at the thought of galloping down to one of the most difficult fences in the world with only one stirrup.” (Det var alltså det stora vattenkomplexet ”the lake” han menade). Mannen har ju en helt SJUK balans och vilja. ”The eventing supreme being” sa de om honom på Badminton i år som presentation!😉  Jag tror vi alla förstår varför. Och vilken fantastisk häst Bertie Blunt var!

Att inte ge upp

Det är svårt med ridning. Och med energi. Om man rider ska man ha energi även till att reda ut oväntade saker, för det kan ju hända med hästar. Men sen ser ju verkligheten annorlunda ut. Det är svårt att följa det i praktiken! Typ om man är trött hela november och har noll energi, men ändå behöver få ridit sin häst… 😉

Igår kände jag att hade väldigt lite energi men Tell behövde ändå rastas. Jag var så nöjd med att jag kom upp hästen överhuvudtaget, jag hade inte jättehöga ambitioner. Det var skitkasst väder, det var becksvart och regnade och både Tell och jag var helt sura och ville helst in båda två. Men nån slags motion måste vi väl ändå få till, tänkte jag. Tell tjurade och gick emot skänkeln och var allmänt istadig. Såhär kan vi INTE ha det! Tänkte jag och försökte skärpa till mig.

De andra gick in. Tell och jag var kvar på banan, och nu gick han fram för skänkeln men nu SPRANG han åt alla håll istället stel och pigg som en tokig racerlama och jag var nära att ge upp. Men jag fick nån slags tålamod från högre makter och höll ut, fokuserade på takten och hans bakben, att inte sätta mer energi i honom av misstag, och sa ”stopp” när han ville kasta sig iväg, men försökte ändå vara lätt och mjuk i handen så han inte skulle kunna lägga sig på. Det tog sin stund av ridning, men till slut fick jag honom där jag ville ha honom och han kändes jättefin, loss och väntade fint men med härlig bjudning framåt. Då ville jag nästan inte sluta rida, fast jag var jättetrött och helt genomblöt av svett. Men det är klart jag gjorde.🙂

Känner mig ändå nöjd med att jag inte gav upp, och att jag fick honom mjuk och fin. Vissa dagar är det svårare och jobbigare än andra att rida, det vet man aldrig före, haha!

Idag har jag varit i Blekinge och jobbat tills nu på kvällen så jag var i stallet imorse och förmiddags och tittade till hästapållarna och mockade. Hann inte rida. Får se hur det blir imorgon och på fredag, då har jag liknande intensiva jobbdagar långt iväg så jag måste stiga upp tidigt om det ska bli nåt ridet. Men jag KAN iallafall göra det, får vara glad åt det! Det går säkert inte på alla arbetsplatser. Mitt jobb är ändå väldigt flexibelt jämfört med många andra.

dsc00241
Okej den här bilden har inte med inlägget att göra egentligen, den är sex år gammal och jag hittade den av en slump, men fölet till höger är Tibelle! Visst är hon söt! Helena går med Tibelles mamma TooTicki i andra handen. Längst fram går min syster Maja med Nova när hon var föl. Roligt att det går bra med fina Nova hos sin nya ägare, de har redan varit ute och hopptävlat några gånger med fina resultat.

Sorg i stallet

Igår fick vi ett väldigt tråkigt besked. Tess som kommer från samma uppfödare som Tell hade brutit benet i hagen, och de var tvungna att ta bort henne. 

Fina fina Tess, bara 12 år! Ja det spelar ju ingen roll vilken ålder visserligen, jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste kännas för ägarna. Precis som Tell är min enda häst var ju Tess deras enda. Deras ögonsten. Deras fina häst som de älskade över allt annat och gjorde allt för. Som nu bara är borta.

Det kan gå så fruktansvärt fort, just det här med att de kan bryta benet i hagen är min absolut största fasa! Jag är jätterädd för tarmvred och sånt också, men benbrott slår nog nästan det ändå. Just när det bara händer, och så finns det inget man kan göra. Det är bara att säga hejdå.

Jag förstår att den dagen kommer när jag inte har Tell längre, men jag vill inte tänka på det. Försöker istället att vara glad och tacksam för varje minut vi får tillsammans, men man vet aldrig när dagarna är räknade.

Igår kväll tog jag jag ut Tell på en skrittpromenad under stjärnorna i sex minusgrader och grät över Tess och över att Tell gick där så glatt och skrittade på med långa lugna steg helt oförstående bredvid mig. Eller kanske förstod han ändå, för han buffade mig på jackärmen då och då med mulen. Älskade, älskade hästar.

Vila i frid, fina Tessibell! Vi saknar dig så. Många kramar till din familj och alla de andra som stod dig nära, de måste vara helt förkrossade av sorg.❤

tess
Tess (Last Liberty – Landlord) 2004 – 2016

 

Sommaren – och fälttävlan – kom tillbaka!

Jag hittade dessa bilder av en slump. Blev så glad!🙂 Vet inte om de är sådär jättebra, men vet själv hur svårt det är att fota hästar (och ryttare)! Älskar Tells öron på den första bilden. Sötaste lurvponnyn!❤ Funderar på att köpa nån iallafall bara för att det ju trots allt är bildbevis från vår första 100-klass i fälttävlan! Historiskt.🙂 Första bilden är nerhoppet i vattnet (även om själva vattenhindret börjar strax utanför bild), så glad att han hoppade så fint fast det inte var nåt vatten alls när vi var där och tränade. Det var plötsligt väldigt mycket vatten sen på tävlingen. När man kommer mot den här stocken ser man bara ett stort djupt vatten bakom, det är först när man hoppar över som man ser att man faktiskt hinner landa innan man ska plumsa ner i vattnet. Förmodligen därför jag ser så koncentrerad ut, ville INTE få bada i oktober!😉

Dessutom måste man få med sig hästen tvärt till höger direkt ner i vattnet, annars kommer man fel på hindret ut ur vattnet. Det fick vi till fint minns jag. Åh vad jag längtar till våren!!😀

Kolla på fler bilder här från årets sista fälttävlan på Udden, sjukt kul med allas fighting face! hahaha!

DSC_0031.jpg

128.jpeg
Tell, min älskade racerlama!!

Dessutom visade det sig att jag råkade bli fångad litegrann på film iallafall från 100-klassen. Det är lite vår grej med extremt korta klipp från terrängrundorna i år.😉 Så glad att nåt kom med iallafall! Hurra hurra! Här ser ni precis när jag kommit ner från ett nerhopp ut från det första fältet in på det andra stora ”sjöfältet” och dessutom MÖTER Paula precis då på vägen hemåt i full fart med sin häst (vi var i början på vår runda och de i slutet på sin)! Minns att Tell kollade till lite på dem, uppmärksam som han är, och ba ”Va? Vad gör DE här? Varför springer de åt DET hållet??”, men när jag sa ”fortsätt framåt!” var det inga problem alls. Förr i världen hade jag väl legat i gräset och han hade hakat på dem hemåt… hahaha! Så SJUKT glad över att han går som ett skott nu. Vi är så väldigt mycket mer samspelta nu än när vi började rida fälttävlan, och tur är väl det!❤

 

 

Jag kan hoppa – jag är inte rädd!

Hurra! Vi har tävlat 1,10! Och det har gått bra! 😃👏🏻👏🏻👏🏻 

Jag fick med mig gulliga Linnea till Kalmar, en 14(?)-årig asgullig hästtjej som jag bor granne med. Det hade aldrig gått utan henne! TACK Linnea! 🙏🏻😃 

Jag hatar hoppning, särskilt allt bök med att räkna ut när man egentligen ska ta ut, rida fram och gå banan. Tack vare Beatas hjälp på distans och Paula mfl kloka fälttävlansfolk på plats så kunde min nervositet över att räkna fel lugnas. Tack gullisar!

Jag startade som nr 3 i första klassen och nr 2 i andra.Har nog alltid startat mycket senare tror jag, har inget minne av att denna panik uppstått tidigare… Försökte göra som Beata sa och memorera banskissen innan. Alltså jag har INGET bildminne. Kom inte ihåg ett endaste smack. 😂 Men Linnea gick med Tell så jag kunde gå banan precis innan jag skulle in, och den typen av bildminne har jag! Det var inga problem att komma ihåg banan sen. Tack gode gud. 

I 100-klassen tyckte jag jag red bra med ”ping” i galoppen från start, tappade lite i mitten och glömde gasa i svängarna och fick lite backläge på nåt hinder. Fick ner ett i omhoppningen tyvärr, och det var ju för att jag inte riktigt vågade fortsätta gasa och lita på min häst. Dyr läxa! Men ändå rätt nöjd med den rundan på flera sätt. Det var mycket som var bra!

I 110:n höll jag på att dö när jag gick banan. Helvete vad högt det såg ut. Men när jag red kändes det inte alls högt, jag började t o m fundera på att jag kanske borde starta 1,15, mitt under ritten, haha! Nu började han ju liksom hoppa, på riktigt! 😊 Tell hoppade jättefint utom på ett räcke som vi hade ner pga jag blev för passiv och tappade fjädern lite. Tyckte jag red en sån bra sväng med tryck och såg att jag låg bra. Där fick jag för att jag försökte sitta stilla! Jag som kunde omhoppningen också och allt!! Jäkla skit. Hade vi inte kunnat riva lite senare i så fall så jag fått rida den också? 😜

Men. Jag är SÅ glad och stolt över att det här kändes lätt, tyckte jag red bra på det mesta och Tell var så glad! Jättefin att rida idag. Så roligt!! Det ÄR ju trots allt en hoppehäst jag har, kul att jag faktiskt kunde hoppa idag jag med och inte bara hästen. 😎 

Härligt att man är på topp

Det går sådär för mig. 

Igår gick det skitdåligt att rida och jag hade bara ingen ork. Det hade dock Tell. Det var inte alls nån bra kombination. Så jag bestämde att han skulle få komma ut och springa av sig idag istället för ”trim på banan” och hoppa några hinder inför imorgon som jag egentligen tänkt. Så långt en bra idé. 

Verkligheten: Jag rider iväg glad i hågen och märker efter ca 2 km att jag har MÖSSA på mig och inte alls hjälm. Rider hem, på med hjälmen. Hoppar sen upp med grimman på eftersom jag ställt upp Tell i gången när jag skulle hämta hjälmen. Suck. In igen, av med grimman. Rider ett annat håll än jag gjorde först pga hörde en massa jakthundar där, sitter i andra tankar och känner plötsligt bara inte alls igen mig. Så märkligt. 

Tell är glad som bara den och vi rullar på i galopp på en fin grusväg. Jag tar en halvhalt (tror jag) och då tvärkastar han sig istället mot en stenmur och tänker hoppa. Jag hinner få stopp som väl är (hade blivit spännande annars eftersom vi då hamnat i en kohage) och sen blir det övergångar i massor. Sen återgår vi till lite galoppintervaller och nu känner jag igen mig iallafall. Låter Tell dra på riktigt ordentligt några hundra meter. Jippiiiiiiiiie!!!! 

Tell är så glad efter galoppen och nåt som ska föreställa nedjoggning i trav, så han vägrar skritta lugnt och avslappnat. Han kör istället nåt som liknar flygande pass i riktning hemåt. Jag hoppar av och går med honom. Då skrittar han lugnt. Knäpper upp nosgrimman för att han ska få ett äpple jag har i fickan. 

Sen nosar han glatt på nåt på marken och lyckas såklart trampa på tränset som går av på fyra ställen. Jag blir så trött på mig själv så jag knyter ihop det som är kvar och hoppar upp och skrittar hem. Det gick utmärkt. 

Nu KAN väl inget gå fel på hopptävlingen imorgon eller vad tror ni? 🙈😬😂 

Stretcha hästen

Caroline ville ju gärna att jag skulle visa lite hur jag stretchar Tell, det ska jag försöka göra i det här inlägget!

Kul att läsa detta i senaste Ridsport special förresten!

img_1714

Jag stretchar inte Tell riktigt varje dag, men så ofta jag hinner.  Jag stretchar sällan en ouppvärmd häst (och jag har inga särskilda vetenskapliga belägg för det alls). Det är nog mest att jag tycker Tell känns lugnare och mer avslappnad och därför stretchar bättre/känns mjukare om vi ridit före, eller åtminstone skrittat ut en lugn runda så han fått röra sig ordentligt genom hela kroppen.

Ibland gör vi fler övningar än det jag visar nedan på filmen, men oftast försöker jag iallafall stretcha ryggen och halsen på honom (och det är det jag visar hur). Jag stretchar rumpan och bogarna ibland också (ni vet när man ”drar” i hästens ben, det har ni säkert sett nån gång). Har man en snäll häst kan man dra dem lätt i svansen också för att stretcha ryggen! (Dock lite ”don´t try this at home-varning” på den.. hehe). Samt även trycka åt ett håll i taget på rumpmuskeln precis vid svansroten. Det älskar Tell. En bra film på hur det går till kan ni se här! (Nästan alla andra stretchar de visar på den här filmen använder jag mig också av).

Tell tycker det är jätteroligt, som ni ser på filmen nedan så blir han nästan överambitiös och han är väldigt lättlärd! Men jag tycker man ska tänka på att försöka ta det lugnt och stretcha lagom, och istället upprepa flera gånger. Man märker ju lätt på både sig själv och hästen när det börjar ”ta emot”, försök istället hålla mjukt i det läget en liten stund och tvinga inte hästen till att sträcka sig mot sin vilja. Det är väldigt individuellt hur viga de är (så är det ju med oss människor också). Men börjar du stretcha din häst kommer du märka stor skillnad efter ett tag, jag lovar!🙂 De tycker också att det är jättekul, det är ett bra sätt att börja trickträna med sin häst. Det tar inte lång stund för dem att lära sig hur man gör för att få en morotsbit…

Det jag försöker visa på filmen är dessa övningar:

  • Stretcha utsidan av ryggen genom att lyfta ett bakben på hästen och be den sträcka sig bak åt samma sida för att få en morotsbit.
  • Stretcha nedre delen av halsen, det kan man gärna göra när man sitter på också. Ge en morotsbit vid stigbygeln ungefär så hästen får sträcka sig bakåt för att nå den.
  • Stretcha övre delen av halsen får man hjälpa till med lite, det är svårt med ”bara morot”. Den här kan man göra på olika sätt. En del tar hästens hals ”runt sig själva”, men jag står framför hästen istället.
  • ”Buga” eller ta en morotsbit från marken. Stretcha ut halsen framåt neråt. Detta gör jag egentligen mycket när jag är ute och går med Tell också, han får t ex nosa på intressanta saker på marken vilket han älskar, då stretchar han också ut fint. Hela betesdelen av året går ju hästarna med nosen i marken 24 h om dygnet, men jag tänker lite extra på att göra denna övning på vintern då de ju äter ur en höhäck ute i hagen. Inne i boxen äter de ju förstås hö och halm från marken.
  • ”Lyfta ryggen” genom att trycka under magen. Så hästen får ”kuta rygg” lite.
  • Jag står även mitt bakom hästen och drar med fingrarna rätt hårt över rumpan på var sida om svansroten och neråt precis ”mellan musklerna”, då kutar han med ryggen men trycker in rumpan samtidigt så det blir mer av att han vinklar sitt bäcken och kommer åt andra muskler. Det syns tyvärr inte så bra på filmen. Men titta noga så ser ni att det ser faktiskt annorlunda ut än föregående övning när han ”bara” lyfter ryggen. (Eller kolla på evention TV-videon ovan, den är lite proffsigare och man ser bättre. Hehe.😉 )

Jag är verkligen inget proffs, men alla de här övningarna har jag fått hjälp med av duktiga equiterapeuter. Däremot ber jag om ursäkt om något proffs ser det här och tycker att jag gör helt fel! Jag gör mitt bästa. Utgår från vad hästen verkar må bra av helt enkelt!  :)

Lycka till, och glöm inte att stretcha er själva också, inte bara hästen!

Trött ryttare – pigg häst

Jag vill verkligen inte ösa ur mig gnäll, men det här är ju lite som min offentliga dagbok kring hästeriet. Tror nog att alla ni som läser vet att det går upp och ner med det, precis som med övriga livet! Det är så knäppt med ridning att det inte ens alltid handlar om hur det ”går” utan mycket mer om hur det känns… suck. 

Mörker och dimma hemma. Ändå väldigt härligt ridväder och skönt med stor bana med belysning! Men ändå, vad säger man. November…


Igår hade vi hoppträning för Jens. Jag hade genrepat litegrann dagen innan genom att rida mycket tempoväxlingar, ha koll på galoppen, gasen och bromsen. Skuttade över några små hinder på banan hemma och försökte vara lugn och tänka takt och rytm. Det gick ganska bra.

Sen på hoppträningen tyckte jag bara att Tell var stel som en planka och låg på som en galen racerkamel. Klart han var pigg och glad, det är han ju alltid. Och han älskar verkligen att hoppa. Tyvärr blev jag också stel och sur och drog tillbaka fast jag inte vill. Försökte verkligen rida med kroppen. Men det är svårt. (Jag vet att man inte ska ge hästen en chans att lägga sig på, om jag inte drar kan ju inte hästen dra! I teorin iallafall. Jag kan säga att det är en svår balansgång i att ”bara hålla handen stilla” när hästen ligger på. Det spelar ingen roll om det är hans eller mitt fel, liksom, det är bara skit). Det är inte så att jag får ”200 kilo i varje hand”, det är mer att han känns så himla stel och gör sig rak, sänker ryggen och bara spettar på helt sjövild. Sen i det är han egentligen ganska lättriden, han är ju lydig och så. Det är bara det att jag är ute efter samma känsla fast med den stora skillnaden att jag vill ha honom avspänd. I normala fall brukar jag försöka hålla mig lugn och låta honom komma till arbete allt eftersom, Jens har ju nästan alltid bra uppvärmingsövningar så man får hästen igång men ändå med sig. Och det försökte jag väl nu också.

Det var nyttiga övningar när vi väl kom igång och hoppade bana, men det tog ett tag innan poletten trillade ner och jag fattade hur jag skulle rida. Kanske hade det gått snabbare om jag hade fått en bättre förklaring på vad jag skulle göra, iofs det möjligt att jag fick det men bara lyssnade för dåligt. Jag vet inte. Hur som helst, jag red skitkasst en gång, men sen när jag väl förstod vad jag skulle göra så gick det bra. Tell hoppade super. (Meningen med övningen var att man både skulle kunna rida rytmiskt framåt men ändå använda vägarna smart för att komma rätt. Det gick inte att bara rida ”rakt” mellan hindren och ”bara” använda rytmen, här var man tvungen att tänka till och antingen rida rakare linjer (alltså snedda) mellan hinder för att få ett bra språng och inte få för lång distans, eller hålla ut och göra en liten båge så man inte skulle komma för nära). Precis sånt som är superbra att kunna på tävling där alla avstånd kanske inte är ”jättesjyssta”.

Jag är nöjd med att jag fick till det, att Tell hoppade väldigt bra och det kändes lätt till sist, men jag är sur över att det inte kändes bra alls TOTALT sett. Jag vill rida bra hela träningen! Hur gör man det egentligen?? Jag kan liksom inte riktigt vara glad för att det gick bra i 10 minuter på slutet. Jag blir så less och trött och tänker att jag borde ta en paus och bara gå ut och promenera i skogen med Tell i några veckor. Men på söndag ska vi tävla hoppning (100 och 110) så jag får väl ta en paus efter det. Tell kommer iallafall tycka att det ska bli JETEkul att få hopptävla. Han är ju hoppehäst, vilket han har berättat för sin matte ungefär två miljoner gånger.😉 Så han kommer vara glad och taggad till tusen det är jag helt säker på.🙂

Jag känner mig så sjukt trött och hängig, vill bara gå i ide i några månader helst och inte komma fram förrän det är ljust igen. Tyvärr går inte det. Så nu har jag köpt D-vitamin och rosenrot på hälsokostaffären. Jag äter aldrig kosttillskott annars men varje år i november gör jag ett undantag. Jag skiter i om det bara är placeboeffekt, men det brukar kännas bättre iallafall!🙂

img_1706
Siri hjälper mig med lite gos. Pälsterapi är alltid bra!

PS: Bra mörkertips/inspiration: Häst/ridpoddar!! Kan varmt rekommendera Tidningen Ridsports Ridsportpodden, Sveriges Radios Ridpodden, även Agria har en podd som heter Pälspodden. Det här avsnittet var riktigt riktigt bra, tack för tips Vera!❤ Och så måste ni självklart lyssna på ovan nämnda Veras fantastiska dokumentär ”Britta, Silver och jag”.

Snart kommer förresten en TILL podd köra igång, och den heter inget annat än fälttävlanspodden! Det ni!😀

(Jag har apparna itunes, sveriges radio play och acast i mobilen, då kan jag lyssna på alla möjliga tänkbara program och poddar t ex när jag mockar eller kör bil).

Sen kan ni läsa om Britta och Silver-böckerna efter det och återuppleva er barndoms häst- och-stall-kärlek och drömmar. Det tänker jag göra. För den kärleken sitter banne mig i hela livet, oavsett mörker och novemberdepp!🙂