Det alla hästägare är med om någon gång

Hej på er!

Jag har inte skrivit på ett tag, har inte känt mig så motiverad direkt. Det har liksom varit samma sak, Tell har fått skritta och jag har gått promenader med honom. Han har varit vild och busig, och slitit sig från Agneta till och med för att han var så pigg på morgonen! Tokhäst. Nu när allt gräs kom med väldigt fart har jag ägnat mig åt att spärra av en del av hans hage, han fick ju en släng av fång när han föråt sig förra året så det vill jag inte ska hända igen. Men nu går han där och betar i sin något förminskade hage och ser så nöjd ut. Och gnäggar som en tupp direkt han ser mig, han är ju inte dum, han förstår att jag har makten över staketet så han kan få mer gräs! 🙂

Häromveckan blev han tyvärr skruttig även i skritt (innan har det ju mest varit i trav man kan se att han inte är riktigt fräsch), så då lastade jag honom direkt och så åkte vi till veterinär Håkan i Ramkvilla. Dagarna före hade jag även ringt till Palle Brink på Jägersro för att få råd. Då var Tell inte halt i skritt utan rätt så pigg och glad som vanligt, men vi bestämde ändå att jag skulle åka till Håkan och ta nya röntgenplåtar på Tells eländiga gamla knä.

Vi åkte till Ramkvilla, röntgade knäet, och eftersom Tell var halt i skritt så sa jag att jag även ville att han skulle bli behandlad. Vill ju inte att han ska gå där och ha ont medan veterinärerna konfererar om vad vi ska göra. Så det blev han. Sen dess har han varit mycket pigg och glad och inte sett halt ut. Han är superfin i kroppen också och ser verkligen ut som en tävlingshäst i full kondition. Helt obegripligt.

Igår ringde då Palle till sist, och de hade verkligen jobbat på han och Håkan. De hade lagt alla röntgenbilder de har på Tells knä ovanpå varann i nån slags datorprogram för att kunna jämföra och mäta. Till viss del har ju cystan börjat läka lite, de kan se på den nyaste bilden att den börjar fyllas igen, men det stora problemet är att den tyvärr växer också. Den är alltså större nu än för ett år sen, trots tre skruvar som håller fast den. Kontentan är att Tell får ont av att benet är för svagt, att cystan rör sig som en bubbla ibland och skapar smärta. Han har mer hål än ”ben” i själva benet, och veterinärerna tror inte att det här kommer bli bättre. Bärkraften i benet är för svag. Därmed kommer det inte heller hjälpa att träna upp muskler, ligament osv. Själva benet måste hålla. Och det gör inte det.

Tanken med operationen var ju att det KUNDE gå att hålla stilla cystan så att den inte skulle göra ont mer, och kanske fanns det även en liten tanke om att den kunde läka ihop. Dock är det här en JÄTTEcysta, Palle har aldrig opererat en sån stor förut. Så jag själv trodde egentligen inte att den skulle läka. Men det var värt ett försök, just för att han ändå har varit ohalt så pass länge och gått fälttävlan och allt möjligt, med en cysta som varit såhär stor rätt så många herrans år. Så det var ju tack vare hans livsglädje som vi provade det. Men jag visste ju att det kanske inte skulle gå. Hur som helst hade jag nog grämt mig om vi inte provat det, eftersom det var det enda som gick att göra. Jag ångrar inte att vi provade.

Veterinärerna har verkligen också försökt allt, och jag med. Jag vet att de inte vill ge upp. Men när de säger att han inte kommer bli bra, så då handlade ju frågan istället om vad han då kan få för liv. Palle och jag var rätt eniga om att det här är en häst med så mycket energi, så han passar inte för ett liv som promenadhäst eller hagsmycke. Så tyvärr är veterinärernas rekommendation att han får åka till himlen. Även om det är mitt beslut att ta såklart.

Jag var beredd på detta, det har jag varit i flera år, ändå är jag så outgrundligt ledsen och bara gråter och gråter. Jag har inte bokat nån tid än för himlafärden och jag får väl försöka smälta det här. (Jag vet inte ens hur man gör, har aldrig tagit bort nån häst förut, men det lär väl ordna sig). Min hjärna jobbar febrilt med att komma på nån lösning eller mirakel så att han ändå kan få finnas kvar. Men jag måste lita på mina duktiga veterinärer, och jag kan inte ha kvar min fina häst bara för min skull. Han måste få springa och busa och inte ha ont. Och nu kommer han tyvärr få göra det på andra sidan, utan mig.

Det känns som att jag aldrig nånsin kommer bli glad igen, och jag förstår inte hur det ska gå till att säga hejdå till honom för sista gången. Min fina knäppa Tell som jag haft vid min sida varje dag i 10 år. Vi som gjort så mycket roligt tillsammans. Och nu är det jag som ska bestämma att han inte ska finnas mer. Jag kan inte ens föreställa mig det. Men det här ingår, och jag tror att alla ni som läser säkert har varit med om det nån gång. Det är ändå en liten tröst att jag är inte ensam. ❤

Många kramar,

Ida

Vild brun lama i snöre och rolig vit lånelama utan broms

Hej på er! Nu har det blivit ännu mer vår sen sist här, men fortfarande minusgrader på nätterna. Jag är ute i solen varje dag och gräver och håller på i trädgården. Så härligt! Jag hade tagit ledigt en vecka sen tidigare eftersom jag ska byta jobb. Det är först nästa vecka jag börjar mitt nya jobb, och dessutom vet jag ju inte om jag ens får komma till universitetet nu eller om jag ska jobba hemma till augusti (minst). Det är det som är informationen från universitetet just nu. Men det kan ju ändras. Vi får se! Hade först kanske tänkt åka norrut och hälsa på min familj den här veckan men nu blev ju allt som det blev med det här Corona-eländet.

Jag mår iallafall fint, hoppas det är bra med er också och nära och kära. Tell mår alldeles utmärkt, men han är fortfarande lite halt i trav vilket ju inte är så kul. Hade han varit tokhalt och inget hade hjälpt och dessutom sett helt lidande och deprimerad ut, då hade man ju vetat vad man skulle göra. Men vad faan gör man med en vild och glad häst som busar och brallar i hagen, gärna vill trava och galoppera mest hela tiden när man försöker skritta, och är vid allmänt god vigör och har tusen rävar bakom öronen. Suck. Jo, jag kan berätta vad man gör. Man ringer sin snälla veterinär och beklagar sig. 😉

ozSjcEI+SqWUUv4MpkZtqA

Jag tycker ju inte att det känns lönt att åka och spruta leden mer, det hjälper för stunden men nu får det ju räcka. Det tyckte Håkan veterinär också. Han håller med mig om att det inte är så lätt att veta vad man ska göra. Nu ska vi testa med en kur metacam och se om det blir bättre av det. Vi får testa och utvärdera helt enkelt.

Tömkörningen går sådär, eller ja det går bra så länge jag hinner avsluta i tid innan min jöns till häst blir alldeles för pigg och tokar till det nåt kopiöst. Det är som att nån osynlig människa kommer fram och plötsligt trycker in knappen där det står ”KAOS”. Jag har inte tappat honom men det är nog mer ren tur. Nu eftersom jag och veterinären ändå är inne på linjen ”vi testar lite allt möjligt och ser vad som händer” så lät jag Tell gå lite i trav och galopp på linan idag. Eftersom han så gärna vill det. JÄVLAR i min låda vad han brallade och for omkring, tokjöns! Men sen lugnade han sig, och traven blev mycket bättre när han fått busa av sig. Dock inte helt bra. Men jag kommer aldrig i mitt liv att våga rida den där hästen mer!! 😉 Jag har blivit feg sen jag trillade av. Men ja, han är ju ”allt eller inget” den gode Telleskrälle, det har han alltid varit. Dagen före skrittade jag ut en lång runda och det gick hur bra som helst.

X+p70jhtR+SxTcGjlJryEQ

Jag tror jag ska tömköra honom lite mer i trav över bommar några gånger i veckan, han ääääälskar bommar och de stoppar ju dessutom upp honom lite. Det är ju också bra. Nu tömkör jag honom mest i skritt, eller försöker iallafall, och meningen var ju inte från början att jag skulle ha den här träningsformen till att han får ”bralla av sig”. Men det kanske han behöver. Vad vet jag? Det är väldigt mycket som den här hästen inte dör av. Tror nog detta blir bra. På något sätt, även om man inte alltid är så konventionell! 😉

HEbV%u4ZSTWB3SNY1vkBdw

I torsdags red jag lektion på fina Diatina på VFK. Den hästen är så jäkla rolig att rida! Väldigt härlig, och oj vad man får träna sin ryttarkänsla. Men allt funkar inte som på andra hästar, till exempel funkar inte halvhalter eller broms på vanligt sätt. Man får ta en halvhalt blixtsnabb och mjukt, hoppas att nåt hände, och lätta. DÅ händer det nåt! Hahaha! Som att bromsa på en bil och inget händer förrän man slutar bromsa och släpper pedalen. Lite annorlunda, men whatever works works! Hon ger en riktigt härlig ridkänsla, den här fröken! Och däremellan får man ta att det till exempel ibland absolut INTE går att svänga höger. Förrän efter några sekunder. Då går det igen. Haha! Ston! Och så fick jag testa min balans en gång också. Hon kan minsann också spralla till det lite! Men i lagoma doser kan jag ta det, det är inga problem. Var så glad när jag åkte hem. Sen hade jag träningsvärk i tre dagar.

 

 

Tömkörningslycka och vårkänslor

Hej på er!

Den här helgen har jag ägnat åt två mycket vettiga saker enligt mig, nämligen att greja med odling/gräva i min trädgård OCH försöka lära mig tömköra! Jippie! 🙂

Igår ”tjuvtränade” Tell och jag lite med tömkörningsutrustningen på banan. Jag vet ju inte riktigt vad jag ska göra med två så långa tömmar (än), är lite rädd för att trassla in både mig själv och Tell, så jag körde på halv töm. 7 meter räcker gott och väl, hehe! Tell var så duktig och följer mig fint. Övade på att gå rakt fram, körde över upphöjda bommar, flyttade lite sidvärts, och lade några volter. Allt i skritt, har man halv töm och har tänkt tömköra i trav eller galopp får man nog vara bra snabb. 😉 Sen gick vi ut i skogen efter det. Lugnt och mysigt! ❤

JVXpZhozQwKPWAPIaKVh9w

Idag hade jag bokat ridhuset en timme på eftermiddagen, för vi fick besök av en tömkörningsinstruktör som kom ut till oss. Så himla roligt!! Tell var lite mer på tårna än igår. Vårkänslor? Konstigt nog ”vet” de alltid när nåt extra spännande händer! Eller – kanske inte så konstigt, det där kände han nog genom mig även om jag inte direkt var nervös. Men plötsligt kommer matte MITT PÅ DAN, har lite halvbråttom, man ska in från hagen på en HELT annan tid än det vanliga, allt är LJUST ute och det blåste en del… osv osv. Så Tell var lite taggad när vi kom ner till ridhuset, dock inget extremt för att vara honom.

Tömkörningsläraren Ola var jättetrevlig. Lugn, pedagogisk och trygg med både hästar och människor verkade det som. Han fick bekanta sig lite med Tell först och lära känna oss lite, se hur Tell rörde sig osv. (Vi hade haft ett bra samtal innan också om Tells historik, vad han och jag kan, vad vi gjort, och om vad jag tror att vi behöver hjälp med i tömkörningen). Tell var lugn som en filbunke till en början och Ola trodde nog att det här skulle bli lätt och gå mycket lugnt till. 😉 Ola började med att tömköra honom för att visa, så skulle jag få prova sen.

Såklart hade jag informerat honom om att Tell är en jöns med mycket energi, det kan slå om snabbt med hans temperament! Det gjorde det också, ähum, Ola hade fullt sjå där ett tag, men han tog det med ro att ha en något överenergisk vild lama sprattlandes i två långa snören. 😛  De kom mycket bra överens efter en liten stund och Tell lugnade sig. (Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade sett till att ha ett proffs vid tömmarna!)  I vanlig ordning när någon antingen rider – eller som nu, tömkör min häst, så blir jag helt gråtfärdig för att han är så fin!! ❤ Älskade älskade häst! 😀

Tell såg inte särskilt halt ut heller, det är väldigt stor skillnad på hur han ser ut när han ”slötravar” i hagen (och man blir lätt deprimerad), men be honom jobba, ge honom en uppgift, och jäklar vad han jobbar! Öronen spetsade. Han älskar att ”vara på jobbet”!  ❤

Ola visade mig sen hur jag skulle göra med tömmarna och min position, så nu har jag också tömkört med TVÅ aslånga tömmar och inte bara en. Det gick alldeles utmärkt. Tell hade coolat ner sig avsevärt och såg liksom mallig ut för att han nu förstod preciiiis vad vi ville! 🙂 Oj vad roligt det var!

Jag hoppas att Ola kan fortsätta komma ut till oss lite då och då och hjälpa mig med raketlaman och tömmarna, det verkade han gärna vilja och han var inte avskräckt! 😉 Nu har jag fått lära mig bra grunder i denna ädla konst, som man sen kan träna på resten av livet…(som med ridning alltså). Det roligaste av allt var att se hur nöjd Tell var, han jobbade så fint och är en så otroligt ambitiös häst. Han fortsätter dessutom att charma alla han möter. Och det är ju tur, eftersom han inte är en helt lätt lama alla gånger! Men charma folk det kan han.

Ola tyckte att Tell var en jättefin häst och att det inte kommer bli några problem för oss att utvecklas i tömkörningen. Vi gör mycket rätt redan (tydligen) och har en fin kommunikation, sa han. Sånt blir man ju glad av att höra. Han tyckte att Tell var en ”pigg 18-åring kan man säga”. 🙂

En rolig parentes är att det visade sig att Ola lärt sig tömköra av och fortfarande tränar för en av de som startade Bränna-Karins ridskola i Boden! (Kjell-Olof Vågstedt som var gift med Karin ”Bränna-Karin” Vågstedt. Karin har tyvärr gått bort). Där har jag ridit som barn på 80-talet, har så många fina minnen från Bränna-Karins! Vågstedts flyttade till Lilla Slätthult utanför Jönköping på 80-talet. Och här i Småland bor jag nu! Världen är verkligen liten.

Tappat sugen totalt – och (kanske) hittat den!

Hej på er!

Ja jisses, vintern är verkligen inte bra för motivationen. Särskilt inte om man själv är (har varit) skadad och hästen är (eller om det nu är har varit) skadad. Man klafsar omkring i mörker och lera med pannlampa i vad som känns som ett år. Minst.

Och precis när man trodde att NU blir det snart vår, det har börjat komma lite vårblommor i trädgården, osv. DÅ. Blir det vinter.

Igår var jag seriöst insnöad, kunde inte ta mig nånstans (inte ens till jobbet) innan plogbilen hade kommit!

8qfpGjbQQACPEBr3QjH9nA

Nåväl. Tell vet jag inte riktigt hur det är med, ganska bra tror jag! Med mig är det också rätt så bra, förutom vinterhelvetet då. Jag har äntligen efter typ 20 år gjort slag i saken och köpt en asfin och bra Tärnsjö tömkörningsdäckel med tillbehör. Och jäklar vad kul det är att tömköra!! Tell älskar det också, han jobbar så fint och han gnäggar varje gång jag kommer med selen! ❤

Nästa helg ska vi på en (eller kanske två till och med) tömkörningslektioner för instruktör. Ska bli så himla roligt! 😀

Annars så händer väl inte så mkt, jag rider på torsdagarna på fina lånekameler på ridklubben, så skönt att hålla igång ridningen. Tell skrittar jag ut på när jag har sällskap. Annars väntar jag mest på våren känns det som. 😉 Känns himla kul med tömkörningen och det är jag glad för, Tell mår finfint och är så pigg och glad, och allt känns ju roligare bara man slipper stå med hårtork utomhus i en halvtimme och blåsa på bildörren för att ens komma in i bilen. 😛 Så vi har lite ”halvpaus” kan man säga tills vädret blir roligare.

”Egentligen” var ju problemet här att vattennivåerna är så galet höga, står vatten precis överallt. Det är knappt det går att rida våra vanliga rundor. (Nu är det ju snö där istället, så för tillfället går det. Men annars är det typ översvämning överallt). Har aldrig varit med om en så blöt vinter tror jag! Men ibland har det varit sol. Här är Tell och hans flickvän Flisan på promenad med mig och Linda. Vi gick över en mil! Mitt ben är så gott som bra nu. Hurra!

RI%YqUBqTlmmlVqLGEmckA

Jag ska börja nytt jobb om några veckor, har inte bytt jobb på 14 år så detta är en rätt big deal för mig. Jag ska börja jobba på universitetet, har ingen aning om hur det här kommer gå men jag hoppas det kommer gå bra. Jag känner mig lite som OM jag har fått dubbelt så hög lön men det har jag ju inte.. haha! Däremot får jag ännu mer semester, det är nice med statliga avtal! Sånt är bra att ha när man har häst. Jag drömmer om att kunna skaffa en till liten pålle, men då skulle jag nog behövt dubbelt så hög lön och inte bara att det känns så! 😉

Har ni SETT så söt häst. Jag känner att det ultimata hade varit att ha en nordis OCH en fälttävlanshäst!! ❤

fullsizeoutput_3935

Hurra! Jag kan springa!

Idag kunde jag äntligen springa igen, flera veckor efter hästavfallningen! Hurra!! Det går bra att springa i skogen (med goretex-löparskor) fast det är väldigt blött överallt, men tyvärr kan jag inte ta med Tell till våra klätterbackar och andra fina ställen jag längtar till. Det måste bli lite torrare i marken först.

Vi knatar på så gott vi kan över bommar på banan, och ut i skogen/på grusvägar och där det går att ta sig fram. Imorgon ska vi på skritt-date med Linda och Flisan, våra kompisar på andra sidan ”lilla skogen”, ska bli så fint! Vi skulle ju egentligen rida ut tillsammans dagen efter att jag ramlade av, men det fick jag av naturliga skäl ställa in. Så glad att jag nu kan både springa, gå och rida igen!

Konstigt nog känns det mer när jag går. Men det kanske inte är så konstigt, jag har troligtvis skadat inte bara själva vadmuskeln utan även en hel del annat också i benet. Muskeln är nog ganska läkt nu, det gör inte ont alls att springa. Och att stretcha vadmuskeln går fint. Jag tror mest det är senorna och muskelfästen som gör ont nu, och att det tar längre tid att läka än själva muskeln. Det är stor skillnad på hur det känns om jag står på foten och lutar benet framåt, det gör ont. Men det gör det som sagt inte om jag sätter upp tårna mot något och stretchar vadmuskeln.

vadmuskel

 

Igår sprang jag till och med lite med Tell på grusvägen, det tyckte han var jätteroligt! Däremot när han ska trava lite mer framöver så får jag nog rida istället, så långt orkar jag inte springa, haha!

Nu rekommenderar jag verkligen inte folk att flyga av hästen och slå sig, och hästar och människor funkar ju inte heller likadant i muskler och leder. Men jag känner ändå att jag liksom har fått ökad förståelse för det här med Tells knä, konvalescens och igångsättning. Precis som han så blir jag tokig om jag inte får utlopp för min energi, 😉 och vi tycker båda två om att variera oss och göra olika jobbiga aktiviteter på olika underlag osv. Jag hoppas att det som känns bra för mig (mitt skadade ben) även känns bra för Tells opererade knä! Det har iallafall sammanfallit flera gånger med att han frustar och ser nöjd ut med att jag också gör det! Okej kanske inte frustar. 😉 Men ändå. Vi kämpar på!

EB16C1B8-0DC6-4006-9C86-F63EFD8EEBBEP6JRdnLNRRSLqFE4MzTubgXGob3HuvQYqF0VtOGA2hig

Halt matte men inte så halt häst!

Hej på er! Här går det så långsamt så ni anar inte. Jag har ju nästan aldrig skadat mig så jag har extremt lite erfarenhet av hur lång tid det tar att bli bra. Nu har det nog gått 3 veckor sen jag flög av Tell och senast idag grät jag för att benet fortfarande gör ont och för att jag är så JÄVLA less!!

Jag har också varit deppig på sistone för att jag tyckt Tell sett halt ut. Han var inte ett dugg halt efter att ha galopperat hem i full kareta några kilometer när jag flög av, däremot har han busat rejält i hagen därefter och sprungit ifrån sina skor. Tur vi har en snäll hovslagare. Kan man ge hästen plegg för att bara gå i hagen??! 🤪

(Nej såklart ska jag inte det). Jag har haltat omkring med Tell i skogen så mycket mitt dumma ben har klarat, men jag borde ju helt klart anställa en galoppjockey eller nåt istället. Tell vill springa, den saken är klar!

Idag tog jag ”tjuren vid hornen” och tog ut honom på banan i lina en stund efter att vi gått på skogspromenad. Han var inte alls så halt! Syntes knappt nåt, det där får nog räknas som inom det normala för att vara en 18-årig hopphäst med tre skruvar genom knät. Åh vad glad jag blev! Filmade lite och har tänkt skicka det till veterinären ändå för att höra vad han säger.

I vanlig ordning var det svårt att filma någon som helst trav, hästrackan var mest i luften! Nåja, han är pigg och glad iallafall. Och när vi skrittade över cavalettiserien som stod framme på banan skulle ni sett hans öron! ”BOMMAR!!! Hurraaaaa”!!! 😄🎉👌🏻 Älskade lilla jönso häst. Hoppehest är han då iallafall! ❤️

Nu ska jag en sväng till göteborg med jobbet. Är jag inte bra i benet än när jag kommer hem därifrån så får jag väl kontakta vården. Suck. Har iallafall fått ändan ur och ringt försäkringsbolaget så nu har jag åtminstone fått lite pengar för ny hjälm etc.

Ta hand om er och ska ni ramla av så ta inte ett stenigt dike!

Långsamt långsamt

Fan vad det går långsamt att bli bättre!! Men jag ska väl vara glad att jag inte brutit nåt. Kunde ju legat på sjukhus nu.

Fingrarna, axeln med mera har hämtat sig men benet är det värre med. Kan fortfarande inte gå ordentligt, det gör för ont (och så har jag överansträngt mig för jag har varit ute och gått med Tell iallafall) och det är blått och ser för jävligt ut. Både på framsidan, baksidan och ner över foten. Blir det inte bättre nästa vecka heller får jag väl uppsöka vården. Jag besparar er bilder på hur benet ser ut, istället får ni se mina nya randiga stödstrumpor!

Jag känner mig som en riktig tant, dels för att det gör så innihelvetteont att ramla av när man är gammal tant, och så sitter jag och stickar och har på mig STÖDSTRUMPOR. Hahaha! De är väldigt snygga, finns många roliga färgglada modeller faktiskt! 🙂 Och det är skönt att ha på mitt dåliga ben. Har ju fått linda det varje dag annars. Nu slipper jag det! Kanske.

Ceu%RBoPQAG4mi0nNZk2+A

Jag har skrivit ihop en träningsplan för Tell för de närmsta veckorna, men än kan jag ju inte direkt genomföra den. Men förhoppningsvis snart. Planen går i stort sett ut på att jag ska gå, rida och tömköra, att han ska få gå kontrollerat även i trav och galopp (stegvis) för att få ut lite mer energi, och att hjälpmedel mot vild tokig häst kommer bli en liten dos plegicil vid behov samt att jag ska prova öronproppar och luva på honom. Wish me luck! 😉