Kalmar, en vinkelslip och två mästerskap

Hej på er! Hoppas det är bra med er alla, här är det finfint även om det är en dag som kommer kräva mycket kaffe känner jag… 😉

Igår var jag i Kalmar och jobbade. Ibland bara smäller jag AV så vackert det är överallt. Det var kanonväder och på lunchen passade jag på att gå en promenad i stadsparken, kollade på slottet och havet. Det var en sån dag när man verkligen borde tagit ledigt och legat en hel dag och gottat sig på nåt kallbadhus eller en brygga i solen vid havet. 🙂

Fint i Kalmar idag 😊

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Det är så himla fint runt om Kalmar också. Udden.. Björnö… älskar de ställena. Tyvärr blev ju Telleman halt för några veckor sen när vi skulle åkt till Björnö på träning för Tobias Grönberg. Men jag kanske kan ta mig dit i höst nån gång. Det vore fint! Underbara miljöer, supertränare, och så kan (borde) man ta sig ett dopp i havet innan man kör hem! DET är livet det, om ni frågar mig! ❤ Här är ett inlägg från förra sommaren när jag var där på träning. Tycker det fångar ganska bra varför jag håller på med det jag gör egentligen! 🙂

På fredag ska jag till Kalmar igen, vi ska jobba heldag där tillsammans med vår styrelse som vi gör varje år. Förra året fick Tell ju följa med matte till jobbet i Kalmar, jag körde dit honom på morgonen och efter att den årliga styrelse-dagen var klar så red vi stilterräng på Udden! Ett fint minne, även om man känner sig något crazy när man roddar ihop nåt sånt för att kunna få rida terräng. 😉 Nåja, han fick ju bo i en utebox på Udden medan jag jobbade, så det var ju inte så att han fick stå i släpet på parkeringen trots allt. 🙂

Well, vad har hänt på sistone då? Tell har varit skogstokig av energiöverskott, och när jag väl fått ut lite energi och låtit honom jobba ordentligt så har han varit en riktig stjärna. Hahaha, it´s a classic!

Ni skulle sett oss på banan i förrgår, det var verkligen cirkus. Jisses. Henrik behövde kapa en grej med vinkelslipen och Tell den räven HATAR allt med eld, hovslagare som svetsar ringskor, vinkelslipar, osv. Av nån anledning sammanfaller dessa rädslor och totala sammanbrott även en hel del med överskottsenergi. Ähum. Så när han jobbar ordentligt så blir plötsligt vinkelslipar och annat mycket mindre farligt.

Man får ändå skratta åt honom, han är för rolig. Det är som att han har en gräns när bägaren plötsligt rinner över. Han lyssnade fint på mig i säkert 10 minuter och gjorde ingenting, även om jag kände att radarn verkligen var på max. (Detta var alltså medan Henrik jobbade med vinkelslipen). Sen gick det inte längre, och det totala psykbrytet kom över oss… lille häst. Nåväl, vi fick ordning på det hela efter en stund och han kom fint till arbete. Dock tog det en stund att få honom att slappna av helt! Jag rider inte alltid så länge, men det fick jag göra då. Han behövde jobba helt enkelt, och jag kunde ju inte sluta förrän han var mjuk och fin och bar sig fint i balans.

Som tur är fick jag betalt för det arbetet igår också, vi red ut på en supervacker långrunda som tog säkert 1,5 timme. Det blev mycket skritt, och ganska mycket galopp och tempoväxlingar. Han kändes som smör kan jag säga. SÅ mjuk och fin, och så glad! En helt underbar sommarkväll. ❤

Skärmavbild 2017-08-16 kl. 10.56.26.png

I helgen hade jag gärna velat trolla mig till Polen för att heja på de svenska ekipagen i fälttävlans-EM, men nu blir det att följa det hela hemifrån istället. TACK SVT som sänder så mycket från mästerskapet, wihooo! 😀 Och så ska jag kanske KANSKE åka nån dag på EM i Göteborg, tänkte inte göra det först men det vore ju väldigt roligt. Jag får ta mig samman och styra upp nåt. Hästar och vänner är ju det bästa här i världen.

Lev och må hörrni!

 

Ute på tur

Oj, tiden går så fort! Hur kan det redan vara sex dagar sen jag skrev här??

Jag har i och för sig haft att göra. Nu jobbar jag andra veckan efter semestern, och i förra veckan hade vi besök från Tyskland ett par dar. (Min vän Nadja med familj, jag lärde känna henne i USA för 18 år sen, och vi har inte setts sen dess! Så roligt att de kom och hälsade på! 🙂 ) Nu i helgen har jag jobbat i lanthandeln, och så har vi haft MER besök, fast från Malmö den här gången. De kom samma dag som de andra åkte hem.. Jag gillar jättemycket att folk hälsar på, men jag glömmer bort varje gång hur trött man blir! Särskilt om det varit totalt 5 barn med i sällskapet. 😉 Igår kväll låg Matias och jag i soffan helt utslagna och kollade på Twin Peaks på HBO Nordic och drack öl. Allt var bara helt tyst och lugnt och det var bara vi. Ahhhh!!! 😀

I helgen har jag varit avundsjuk på alla mina vänner som var i Vinslöv och red fälttävlan. Men sen gick avundsjukan över litegrann, för många fick vänta i 8-9 timmar efter hoppning och dressyr på att få rida sin terräng. Så kan det bli när många ska ut i terrängen före, och 100-klassen gick ju sist såklart. Hur som helst så hoppas jag verkligen att vi kan komma iväg till Gärds om tre veckor! 🙂 Anna Hassö brukar ha träningar där, så jag ska hålla utkik om det passar att Tell och jag är med på någon av de träningarna. Nu var det ju länge sen vi red terräng. Annars får jag ju bara vara glad över att rida fälttävlan överhuvudtaget tänker jag, det är inte hela världen om vi kommer kunna träna terräng eller ej före tävlingen.

IMG_4126
Tell the pretty rainbow racerlama 🙂
IMG_4136
Båttur hemma i Åryd med våra tyska vänner 🙂 
IMG_4189
Mia och jag ute på tur med brorsorna brun igår kväll

 

 

Hovdala!

I söndags åkte jag ner till Hovdala för att kolla på terrängen hela dan. Fick med mig Mia, Carro, Azla och Kenzo! En riktigt härlig dag! 

Det kom några störtskurar på förmiddagen, men vi tog skydd under några träd och sen var ju solen framme större delen av dagen. Stackars alla som varit i Skyrup/Hovdala hela veckan, GUD så mycket det har regnat. Med tanke på det är jag stum av beundran att arrangörerna hade klarat att hålla terrängbanan så fin som den ändå var. Vilket jobb! De drog om sträckningen på vissa banor, ponnyerna fick ta hoppningen först och vänta en dag till med terrängen, osv.

Trots detta var det ändå ca 1/3 av startfältet i den 2-stjärniga klassen som strök sig före terrängen. Så tråkigt. Men men, det får de ju välja själva. Jag hade sett fram emot att få se ännu fler toppryttare och topphästar i terrängen, så det var det enda lite trista med dagen. Och i Breedersklassen (6-åringar) blev det ju nästan lite walk-over eftersom det bara var Niklas Lindbäck på fina Chicuelo som kom i mål. (de var bara tre ändå i klassen, och det tog stopp vid vattnet tyvärr för Moa Nordfjäll och Lingho). Linda gick aldrig ut i terrängen med Aramis, jag som hade sett fram emot att se honom i sitt esse! Men hon sparar väl honom till en annan gång. Han är verkligen fantastisk att se i terrängen den hästen. Vi mötte Linda på väg ut med lastbilen när vi gick den 2-stjärniga banan, så jag förstod att hon hade strukit sig för resten av dagen och var på väg hem. På tal om lastbilar så hjälpte vi William Nilsson Fryer att komma ut med sin enorma lastbil senare på dagen också när han skulle köra ner hästarna till stallet. 🙂 Hovdala kryllade av ”kändisar”, kändes som att hela fälttävlanssverige var där. Vi träffade jättemånga vänner och bekanta. 🙂

ulrika
Ulrika och Tipphex kommer från Småland, så de hejade vi också på såklart!
philippa
Philippa och Cesar

Det gick superbra för vår terrängtränare Philippa och hennes egenuppfödda Cesar, 7 år. De gjorde verkligen en kanontävling. De kom 9:a individuellt och tog NM-brons med laget. Så roligt!! 😀

Så grymma!!! 🌟💪🏻🎉✨✨✨🏇🏻😃

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Vi hejade även på träningskompisen Simone som red sin häftiga häst Chocolatte i den 1-stjärniga. De kom i mål felfritt och inom tiden, det är en naturligt kvick och lätt häst det där och Simone red jättebra. Så duktiga! Heja Blekinge!! 😀

IMG_4038

IMG_4074
Azla trivdes på slottet
IMG_4078
Vid Philippas lastbil. Många som hjälpte till att fixa iordning henne och Cesar inför terrängen! Jag gick och hämtade nummerlapparna, sekretariatet var typ 3 km bort! Motion får man.. 😉

IMG_4079

IMG_4097
Finaste gammelmannen Kenzo

”Om hästar ändå kunde prata”

Hallååååå, Tell här! Jag vill bara säga att jag har det prima, matte har av nån anledning köpt massor med godis till mig, så nu behöver jag bara gnägga glatt när hon kommer och flaxa med ögonfransarna så smälter hon och ger mig gotte. Möhöhö! Eeeeexxellent. 

IMG_3687
Sånt här får jag stå ut med heeeela tiden, men det är det LÄTT värt det, jag vet att hon nästan alltid har nåt gott i fickan!! 😉 

Igår satte tydligen både matte och Agneta kaffet i halsen för jag stod med benen över undertråden och åt jeeeetegott gres där man tydligen inte fick äta egentligen. Men vadå, jag känner ju på mig DIREKT om strömmen inte är på. Det har jag efter min mor! Hon var likadan. Ett sjätte sinne. Vadå, man får ju inte vara dum, plötsligt kommer man åt en maaaassa gott gres som man annars får en kyss av eltråden när man försöker nå! Jag hade det SÅ bra. Tills människorna kom och sabbade allt.

Tydligen fattade de andra hästarna också att strömmen inte var på efter ett tag, det tyckte människorna inte var så kul. De tyckte att jag visade de andra hästarna dumheter. Kan väl inte jag rå för!! Tydligen stod den där tjusiga holländska unga damen i hagen bredvid och hängde ut över trådarna så de nästan gick av, fniss! Jag blev hursomhelst uttrasslad ur staketet illa kvickt (och jag fick beröm för att jag var så lugn och snäll att trassla ur från trådarna. Självklart är jag det!! Förstår inte alls att har har sånt rykte om att vara en galenpanna. Jag är ju jetesnäll och duktig hest)! Nu ska jag be till högre makter att åskan slår ner igen så strömmen försvinner. HÄHÄHÄ!

Matte har gått omkring och mumlat i flera dagar ”om hästar ändå kunde prata”, sen har hon klappat mig, kramat mig och pussat på mig lite extra mycket tycker jag. Och jag ba ”ja, jag pratar. Okej? Vad vill du”? Mattar är så störiga alltså. Visst, jag hade ju lite ont i knät i ett par dar men det gick ju över. Och matte ba ”Lille gubben!! Hur känns det idag… om hästar ändå kunde prata”… HELA tiden. Jag är ju LAGAD säger jag! Hon tror liksom inte riktigt på mig verkar det som. Men jag är hel, frisk och kry. Wihooo!!! Det är matte som borde lagas, hon är ju helt döv.

Dessvärre har mattes dressyrfröken-kompis Anna varit här för ett tag sen, hon som red på mig för ett par år sen när allt gick jättedåligt för matte (inte för mig. Jag var bäzt som vanligt). Dressyrfrökenkompisen Anna satte mig i bootcamp den gången och sa åt mig att jag var tvungen att jobba ordentligt och lyssna på min matte, uff. Det var jobbigt. Men ändå ganska skönt, för efter det så blev jag mycket mjukare i min kropp och matte slutade gråta och lärde sig rida lite bättre så jag kunde förstå vad hon menade.

Men den HÄR gången fick matte rida, och dressyrfrökenkompisen Anna ”hjälpte till” från marken istället. Av någon outgrundlig anledning så sa hon att jag skulle komma loss i mina bogar och i ryggen, och mata på med bakbenen. Inte tvärt om. Jag begriper verkligen inte vad det ska vara för fel med att paddla på med frambenen och vara lite härligt lös och ledig i bakdelen? Varför ska de här människorna alltid ha det tvärt om??!!! Obegripligt.

Detta har tyvärr matte fortsatt med efter att dressyrfrökenkompisen åkte hem, hon flyttar ut mina bogar och säger åt mig att hålla kvar rumpan och fortsätta driva på med bakbenen. Uff!! Det är jetetråkigt! Jag frustar jättemycket (det verkar hon gilla) för det är ändå ganska skönt att komma loss i kroppen, men sen blir jag less på eländet och ställer till med en scen, en specialitet jag har är att vägra svänga åt det hållet matte vill och istället kastar mig iväg helt åt andra hållet. The element of surprise!! Möhöhö! Tyvärr svängde matte till jetesnabbt och överraskade mig, sen lurade hon mig igen genom att fatta galopp. Då glömde jag allt, galopp är ju kul! Och så brukar hon låta mig skutta över nåt litet hinder. Då blir jag på ännu bättre humör. Till och med flytta ut bogarna i galopp är roligt tycker jag. Och förvänd galopp! Det är rätt jobbigt, men kom igen det är ju ändå galopp! Okej, inte lika kul som att springa satan i gatan-fort i skogen, det har jag också fått göra med ponnyrumpan på sistone. Hans lilla matte är rolig, hon tycker det är kul att rida ut med min matte för de gillar att det går fort båda två. Och jag med. Det är det bästa jag vet!! 😀 Sen att man får klå ponnyrumpan varje gång gör ju inte saken sämre. Ät grus din lilla vita knubbis!!!! Seeee ya!! Höhöhöhö.

Ålrajt, vi hörs sen dårå! Hare gött allihopa! Hej svejs från Tell! 

img_3860
Såhär kan det se ut efter att jag har spöat skiten ur den lilla trinda ponnyrumpan. Han har inte en CHANS på 500 meter fri fart!! Hähähä. Tycker ni att jag också ser lite trött ut på bilden? Närå, det är bara lur. Jag är pigg som en mört!!

Att vara rädd om det jag har

Ni som följer den här bloggen får verkligen hänga med i alla berg och dalbanor… Nu har jag pratat med Staffan, vår duktiga veterinär. Så nu sitter jag här igen och gråter en liten skvätt, dricker lite kaffe och har anmält mig och Tell till en fälttävlan i Gärds. Detta liv alltså!! 

Vi hade ett jättebra samtal. Ska ni bara ha EN enda vettig mänska i ert liv så se till att det är veterinären!! 😉 Jag har som tur är jättemånga vettiga människor i mitt liv. Detta inklusive vår kloka veterinär som känt min häst sen han var föl. Det är verkligen inte alla som kan ha det så bra. Men det har vi, Tell och jag! ❤

Eftersom hästskrället är så fräsch fortfarande och inte det minsta halt, inte ens efter en ganska tuff hoppträning, så tycker Staffan att jag inte ska operera det första jag gör, utan att jag ska rida på och så får vi helt enkelt se när det här kommer tillbaka nästa gång. Det kommer det ju göra, men eftersom han svarat så bra på behandling (och dessutom lyckas laga sig själv den här gången) så kanske det inte riktigt är dags att operera än.

Det finns ju inga garantier för att han blir bra av en operation, det kan naturligtvis gå fel (på många olika sätt) så då vill man ju verkligen vara säker på att det ändå är det bästa sättet för att försöka få honom helt bra. Det är tre månaders konvalescens (om allt går bra) och minst fem månader tills vi i så fall kan vara ute och tävla igen.

Staffan säger att som veterinär hade han såklart gärna sett att jag opererar, eftersom det är mycket spännande för honom ur veterinär synvinkel. Men han vill ju inte att jag ska känna det som att min häst är ett försöksobjekt, och säger att han tycker att jag ska vara rädd om det jag har. Och det är en fantastiskt levnadsglad häst. ”Det spelar ju ingen roll vad vi gör så blir han bra”. Både av behandling, eller (uppenbarligen) vila i hagen med brorsan.

Så – jag rider på, och ser hur det här går. Kommer hältan tillbaka får jag väl ringa Staffan så får vi väl ta ett snack då och eventuellt få en remiss till Jägersro, och det är ju skönt att jag vet att försäkringsbolaget i så fall tar det. Det är ingen särskild skillnad på att operera Tell nu eller om någon/några månader, han är ju i vilket fall en medelålders herre liksom. Men som det är just nu känns det iallafall bra att han är så glad och pigg, och inte verkar ha det minsta ont. Så vi rider på som vanligt och om allt fortfarande känns finfint så åker vi och rider fälttävlan i Gärds i början på september.

Jag har ju varit och kollat på tävlingarna på vackra Hovdala igår, gissa om jag är sugen på att rida fälttävlan nu! Håll tummarna för att vi får göra det snart! ❤ 🙂

IMG_4043
Glad och trött fälttävlanstjej i Skåne igår morse

(skriver ett annat inlägg om Hovdala sen, har massor med bilder och filmklipp!) 

En hoppstjärna och många tankar

Ja jisses hörrni. Fan vad det är tufft att ha häst ibland, men åh så underbart också. 

Jag har sovit rätt dåligt på sistone, och det gör jag typ aldrig, så jag inser att nog ändå går och tänker en del på vad som ska hända med min lille häst. Igår ringde Folksam och sa att det är ok att operera Tells bakknä på Jägersro. Så skönt! Jag kommer ju bli fattig ändå såklart, men bra att veta att de tar detta. Man kan ju bli fattig eller extremt jävla fattig. 😛

Jag ska försöka få fatt i Staffan så jag får ställa en massa frågor och så nu igen. Jag måste veta exakt hur lång konvalescens det är (om allt går bra naturligtvis), och fråga igen om oddsen och varför han tycker jag ska operera. Det tycker jag väl själv också visserligen, men det är så skönt att prata med någon som faktiskt är expert på detta och kan hjälpa mig att känna att jag kan ta ett bra och klokt beslut. Frågan just nu tycker jag väl mest är NÄR han ska opereras.

IMG_3973.JPG

Igår på hoppträningen var Tell så OTROLIGT fin (och SÅ glad över att få hoppa såklart), och Jens tyckte han verkade vara i sitt livs form. Han sa att han såg jättefin ut. Och det är han ju! Helt ovetandes om sin mattes ångest är han också, förbaskade djur. 😉 Min snälla träningskompis Elin sa att Tell och jag var hennes målbild över hur det skulle se ut, jag blev så glad att jag nästan fällde en tår. Så gulligt sagt. ❤

Nu återstår det att se om han kände av den här hoppträningen, får se om något syns idag. Jag ska ut till stallet snart i regnvädret och skritta ut med min lille pelle har jag tänkt. Om han ÄR halt nu (eller markerar) så blir det väl operation. Men pallar han detta och är fortsatt fin och fräsch så skulle jag hemskt gärna vilja rida nån liten fälttävlan innan vi åker och opererar honom. Känner mig rätt självisk som vill rida, men å andra sidan så älskar ju mitt djur också aktiviteter av alla de slag, och har han inte ont så plågar jag ju honom inte. Tvärtom. (Tror jag). Men som sagt, sånt här är bra att ha en klok veterinär att bolla med.

IMG_3971.JPG

Igår fick jag panik över att min semester snart är slut och drog till Halland helt själv, kände att jag behövde komma ut till havet. Lyssnade på bra sommarprat, kollade på havet, körde på fina småvägar längs hallandskusten, lyssnade på bra musik och hade det fint. Jag åkte förbi Hermanstorp och tänkte på hur mycket jag längtar efter att åka till Anne och träna, och att rida fälttävlan! Det absolut roligaste jag vet i hela världen. Det är synd att jag inte tror på gud, men jag ber ändå till alla högre makter att Tell och jag ska kunna rida många fler fälttävlan och ha roligt ihop. Annars kommer jag väl göra det på någon annan häst, men sånt är svårt att tänka på just nu. Det är ju Telleman jag vill ut på roliga äventyr med, min älskade älskade racerlama, han är one of a kind och min allra allra bästa vän! ❤

IMG_3938

fullsizeoutput_4166img_2526fullsizeoutput_4169

Noll till hundra

Facebook påminde mig om att det var tre år sen jag upplevde min dittills lyckligaste fälttävlansdag. Det minns jag med glädje såklart, även om jag är deppad över att jag inte kunde åka till Övedsklosters tävlingar i år som jag hade velat. 

(Såhär i efterhand är det sjukt roligt att jag var så himla glad bara över att ha kommit i MÅL, hahaha! Men det ÄR ju sjukt roligt, man känner sig helt oövervinnerlig! Särskilt första gången man kommer runt en hel fälttävlan med felfri terräng)!

Nu till veckan funderar jag på att dra ner till Hovdala nån eller några av dagarna, fälttävlansveckan bjuder ju på ett asroligt program och det där stället är bara såååå härligt. Sveriges Badminton! 🙂 Får se om jag får ihop nåt! Och så är vi ett gäng som köpt biljetter redan nu till Ingrid Klimke-clinicen på Flyinge i januari. Woho! 😀

Tellepelle mår fortsatt fint, vi var ute och galoppade i skogen igår och hade det härligt. Det har verkligen inte varit nån vidare värme den här sommaren, mer än ytterst fläckvis, men i skogen är det jättetorrt och grusvägarna är stenhårda. Där kan man mest skritta. Men som tur är har vi fina gräsvägar också!

Småland, gotta love it! 🤠🐎💨💨💨

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

I förrgår var jag nästan orolig för honom, han var såååå himla trött. Olikt honom. Men då skrittade vi bara, kan ha med det att göra också. Plus att det verkligen var varmt och ”åskkvavt” i luften.

Igår var han mer sig själv, alltså från att gå och gäspa och nästan somna i skritten, till pigga öron och fullt ös i galopp! Hahaha. Han är för härlig den här pållen. Däremot var det mindre kul att han freakade ur helt på grund av fladdrande plastband på vår bana (småtjejerna hade fått löshoppa så ”avspärrningen” satt kvar). Tell tolkade det hela som mordförsök och höll seriöst på att DÖ. Men radarn åkte ner till noll igen rätt snabbt efter att jag fått leda honom förbi, och sen hoppade jag upp igen. Sen åkte radarn upp till max IGEN lite senare under ritten, för då hade någon haft mage att ställa ut en VATTENSPRIDARE som var knallorange, sprutade vatten (naturligtvis) OCH pep. Samtidigt. Det blev bara för mycket för herr häst som sprattlade rakt ut på en äng istället och såg sitt liv passera revy. Den arma matten tackade sin lyckliga stjärna att det var en nyslagen äng och åtminstone ingen demolering av nyplantering som jag skulle få åka bort sen och be om ursäkt för och erbjuda mig att betala. 😛

Men ändå var det här absolut inom det normala för min lilla flyktdjurs-sprätt, det går absolut att hantera och han är ju snäll när jag hoppar av och leder honom, även om han är tre decimeter högre än normalt i mankhöjd och tränar på oerhört tjusig passage. Han litar på mig, och om jag går med honom så följer han mig, även om man känner att hans lilla hjärta slår. Det är ändå fint på nåt sätt, att han litar på mig även om han är rädd.

Det som hände häromveckan däremot var verkligen INTE normalt. Det har jag nog glömt att berätta om tror jag? Vi hade varit nere på ridbanan en sväng och jag ville kolla hur han såg ut på lina, så därför hade jag fortfarande linan kopplad, hjälm på huvudet och Tell hade ju hela ridmunderingen med sadel och träns osv för jag hade ridit en sväng före jag longerade honom. Han var oerhört lugn och avspänd, inte det minsta sprallig ens en gång. Så det som hände sen var verkligen oväntat. Tack gode GUD att jag fortfarande hade linan kopplad, jag vet verkligen inte vad som tog åt honom! Det är alltså högst 50 meter mellan ridbanan och stallet och på den lilla sträckan fick han bara fullständig panik. Jag har aldrig varit med om nåt liknande. Han var så rädd så jag kände att det var högst oklart om jag verkligen skulle kunna hålla honom, trots att jag hade en så lång lina. Riktigt otäckt. Fick kämpa med alla mina krafter för att inte tappa honom, och försökte prata lugnt. Jag försökte se om nåt hade hänt som gjorde honom så himla himla rädd, men jag såg verkligen ingenting annat än traktorn, våra bilar, våra hästlsläp, ja allt såg ut som vanligt. Visst, skogen ligger ju precis intill så det var svårt att se om det stod en arg älgtjur eller nåt där. Men då tycker jag det borde ha knakat och brakat i så fall.

Han hade ju sadel och allt på sig, så jag tänkte att jag får ta in honom i stallet så vi får lugna ner oss och få av alla grejor. Han skulle INTE in i stallet. Kastade sig och slet och drog i riktning mot hagen där snälla Tim stod. Jag kollade på de andra hästarna, det var en helt vanlig sommardag och alla stod helt lugnt och betade. Ingen annan hade panik alls.

Till slut fick jag med honom in i stallet, då var han så tokig i boxen så jag hade verkligen ingen aning om hur jag skulle få av honom sadeln. Fick honom att stå stilla i nån sekund så jag fick av sadel och träns, och sen sprang han runt som en tornado i boxen och blåste och höll på i riktning mot ridbanan. Så nåt var det ju helt klart.

Jag mutade honom med en massa mat (som han inte brydde sig om) och gick iväg en stund, för i det tillståndet var han ju bara farlig att hantera och jag vet inte ens om jag hade kunnat leda ut honom i hagen. När han hade lugnat sig något så tog jag ett kedjegrimskaft och ledde ut honom till hagen till Tim och Sonic. Då gick radarn ner från 1000 till noll. Som om inget hade hänt. Lycklig med sin flock gick han där och andades ut.

Det är ju ovanligt med lodjur i Småland, men de finns här, och det HAR faktiskt hänt en gång för sex-sju år sen att vi hade några hästar på flykt i flera kilometer bort och det visade sig senare att grannarna hade sett ett lo. Kanske var det ett lodjur som smög runt nere i skogen vid ridbanan? Jag har aldrig sett något, men de är ju väldigt skygga. Om det var det så hoppas jag att de håller sig borta i fortsättningen, för en 580 kilos häst som är rädd är verkligen inte kul det kan jag tala om! Dessutom var det ju inte länge sen vi hade en varg som var på genomresa precis i närheten. Men vargar har vi ju inget fast bestånd av i Kronoberg, de är bara besökare i länet ibland. Lodjur har vi däremot här.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/flera-nya-lodjur-sparade-i-kronoberg

 

Lite drezzyr och semester

Eftersom Telleman fortfarande är frisk som en nötkärna och inte ett dugg halt så har jag passat på att rida lite. 


Det visar sig att jag har glömt allt, och Tell är pigg och spikrak som den racerlama han är. Dessutom har jag blivit slö och otränad och hafsrider som jag vet inte vad. 

Tur att dressyrfröken Anna från Skåne kom och hälsade på! Vi fick veta hut båda två. 😂 Tell fick mata på med bakbenen och flytta ut bogen utan att rumpan skulle med ut, piss tyckte han! Och jag fick sån träningsvärk i magen och benen att det var högst oklart hur jag skulle kunna gå dagen efter. Och massor med välförtjänt skäll över att hålla händerna stilla, rida med magen och inte händerna. Det hjälpte inte att skylla på god mat och vin. Magen skulle jobba ändå. 😂

Det blev iallafall mycket bättre och dagen efter var bogarna mycket mer loss än dagen innan! Det gick att putta ut dem lite utan att herr häst blev tvärarg och ställde till med en scen bara man flyttade fram innerskänkeln. Whopie! 😊 Tack bästa dressyrfröken! Shit vad man kommer ur ”riktig ridning” snabbt! 🙈 

Jag har inte hört nåt än från vet, men han har skickat förfrågan om operationen till Folksam och det skulle ta max två dagar att få svar på. Så vi får väl se vad som händer härnäst. 

Jag hade tänkt ut och springa idag och ta tag i mitt slöa liv, men jag fastande i solstolen med en kopp kaffe. Det är ju ändå semester. Ikväll ska jag åka till Öland igen och gå på utomhusbio vid havet. Hoppas ni har det fint allihopa! 😊


Fler än jag som har semester! 😊

Operationer, vänner, hästar och konst

Hallå! Förra veckan var minst sagt märklig. Sommar, kanonvärme och roliga träningar inplanerade. 

Istället stod jag där med en jäääääättehalt häst och fick börja ringa runt som en galning och avboka träningar och hoppkurs och försöka hitta reserver som kunde hoppa in. Så tråkigt!! 😦 Och ringa veterinären såklart. Den ursprungliga planen var att åka ner till Löberöd så Staffan skulle få titta på honom, men på grund av att Löberöd bara hade öppet halva veckan och att jag skulle uppträda med min sånggrupp på Östersjöfestivalen i Karlshamn (vilket jag inte kunde skita i, stackars de fyra andra i så fall! Acapella kan man liksom inte sjunga med en person borta). Hade det gällt livet hade jag såklart ställt in det. Men det blev iallafall så att Tell fick gå kvar i hagen ett par dar med brorsan Tim även om matten hade något ont i hjärtat. Tell är klok som tur är och håller sig i stillhet. Tim jagar ju inte heller runt på honom och ponnyrumpan var på ridläger hela veckan med sin lillmatte, så det var ingen ”lillbrorsa” där som biter en i rumpan och vill busa. Parallellt med detta försökte jag få fatt i Staffan personligen för att iallafall diskutera igenom saken på telefon så länge, det är ju högst troligt att det är den där förbenade cystan Tell känner av. Samma hälta på höger bak som alltid. Så I know the drill, så att säga.

I onsdags var vi ett gäng hästtjejer som gick ut och åt och umgicks i stan på kvällen, det händer typ aldrig så det var verkligen jättetrevligt! 🙂 Knappt så man känner igen folk i vanliga kläder, hahaha! Vid 21.30-tiden just när vi hade spelat ett parti shuffleboard klart så ringde Staffan. Han sa att han inte tycker jag behöver köra dit med Tell, hade det varit hans häst så hade han åkt till Jägersro och opererat sa han. Palle Brink som jobbar där hade gjort flera såna här skruvoperationer på sistone ”åt Staffan” med mycket fina resultat. Det var ett jättebra samtal, och efter det tänkte jag att ”okej, det här visste jag ju skulle komma en vacker dag, nu är tydligen den dagen här”. Jag trodde ju att vi skulle åka till Helsingborg, men rekommenderar han Palle Brink i Jägersro så litar jag ju såklart på det. Jag var lite i chock, men ändå ganska lugn. Skönt att ha en massa kloka hästtjejer omkring mig när det här hände också. Alla är väldigt överens om att Staffan är jättebra, och dessutom att Palle Brink är en av landets bästa kirurger.

Nu är det en massa papper som ska skickas fram och tillbaka mellan Löberöd och Folksam innan vi kan få någon tid för operation, jag vill ju veta att Folksam tar detta. Jag hoppas verkligen att de gör det. (Och jag har bra försäkring och inga reservationer, så jag blir väldigt förvånad annars).

Vad tror ni händer under tiden då? Jo, hältan går över. Sen i torsdags är min häst HUR fräsch igen som helst, så jag har börjat rida igen. Vad ska man göra liksom? Han är vrålpigg och behöver motion så hans mage inte blir alltför stor (han går ju fortsatt på bete dygnet runt under hela den här historien), och jag får ju ha lite roligt igen och rida. Sämre kan man ha det! Jag vet att det kan vara såhär med cystor, att det kan hugga till ibland och sen går det över igen. Jag tror att han kommer bli opererad ändå, men jag har än så länge ingen aning om det blir ”nu” eller om vi ska vänta tills han blir halt igen. De får greja med de där papprena så länge, jag sticker ut och rider så länge. 😉

IMG_3779
Tell var så söt och morgontrött i fredags morse kl 7 när jag kom, såg något chockad ut över att jag kom så tidigt, men han var peppad på en ridtur såklart! Jag haaaaatar att stiga upp tidigt, men jag skulle åka ner och uppträda med sånggruppen sen så jag hade inget val om jag ville rida!

I helgen har Matias och jag varit på en minisemester i Blekinge och på Öland. Vi körde småvägarna längs Blekingekusten upp till Kalmar, och sen över till Öland. Jag har sett minst 10 underbara hästgårdar vid havet som jag vill ha. Jag ska ju ha hästgård i Blekinge när jag blir gammal tant har jag bestämt. 🙂 (Dock måste jag vinna på lotto först alternativt utbilda mig till snickare, men det är en annan sak). Matias har också fått smak för detta och är jätteintresserad av hästgård i Blekinge han med, något otippat, och han har dessutom börjat kolla på båtar på blocket, hahaha! Vi kan verkligen ingenting om båtar. Men han ser ut lite som en sjöbuse så han hade lätt passat med en liten båt. Och meka är han ju bra på så vi borde inte bli ståendes till sjöss heller. Mycket bra. 🙂

IMG_3808
Blekinge ❤

På Öland var vi på middag (en slags konsthappening) hos några konstnärer som vi känner, mycket trevligt! ”Dead flowers dinner” var oväntat väldigt gott. De har gjort många coola projekt med temat häst genom åren, en hel del står kvar i trädgården! De har ju hästar på gården också. Här är några bilder från det! (Både den roliga middagen och lite gammal hästkonst).

IMG_3817IMG_3821IMG_3823IMG_3825IMG_3828IMG_3831IMG_3833

IMG_3834
”New horse cultures” står det överst, på staketet bakom står det ”horses fuck yeah”! De borde ha en dressyrtävling eller nåt här.. hahaha!

IMG_3838IMG_3840

 

 

Semester!

Hallå, ursäkta den långa bloggpausen! Jag har semester och har varit en sväng uppe i Norrbotten och Västerbotten. 

Jag har hälsat på min familj, det var jättemysigt, och jag har även träffat Sara och Tibelle! ❤ Såååå roligt! Vi var ute och red i mina gamla hoods Åberget i Boden. Det är så märkligt med ställen man inte varit på på sisådär 20 år. Jag kände igen mig, men bara bitvis. Som väl var kunde ju Sara och Kristina vägarna, annars hade jag nog varit helt lost! Så märkligt, jag har ju ändå ridit HUR mycket som helst i de där skogarna i mina dar. Jag fick låna en jätterolig häst som var helt tvärtom än Tell, ville gärna bli lite tung och låg så jag fick sparka på lite och säga åt henne att jag inte ville ha 600 kilo häst i handen! Men superhärlig häst som rörde sig trevligt. Kändes som att den kunde hoppa också!

Jag är inte lika kaxig när jag rider andras hästar ut i skogen som på min egen, så jag har inte fotat eller filmat nåt från hästryggen, överhuvudtaget var jag dålig på att ta bilder när jag var i stallet hos Sara och Tibelle! Men här är iallafall gullis-Tibelle i sin stora norrbottniska hage. 🙂

IMG_3503

Nu är jag hemma igen och Tell hade inte blivit fruktansvärt tjock som tur är, bara lite. Vi tuffar på i skogen och försöker hitta nån slags form igen efter 11 dagars vila. På tisdag ska vi åka till Kalmar och träna hoppning för Tobias Grönberg, en av mina favorittränare! Det ska bli så himla roligt.

IMG_3687

Nu på lördag skulle jag egentligen ge mig på att tävla dressyr, men det får tyvärr skjutas på framtiden eftersom det var enda gången på hela sommaren som Matias och jag kunde få några dagar ledigt samtidigt och åka till Öland och hälsa på vänner. Det kommer ju fler tävlingar, så det är inte hela världen.

Oh, en annan rolig grej jag måste berätta, Tell har varit läromästarhäst igår med en nybörjare (iallafall nästan-nybörjare) på ryggen! Och han skötte sig som en stjärna! Hahaha, han är en överraskningarnas häst den där göken. 🙂 Carro som hänger mycket med oss i stallet ville rida och det fick hon såklart göra, hon är inte alls rädd och har bra balans (och är ju vuxen), men hon har nog inte direkt nån mer erfarenhet än att åka islandshäst. 🙂 Det enda ”debaclet” var att hon fick skritta runt på banan själv, och då tyckte nog Tell det var lite tråkigt och började trava. Oops! Jag hade glömt fråga Carro om hon kunde rida lätt, det visade sig att det var lite sisådär. Tell tolkade det hela som att det nog betydde ”fortare”. Carro prtrooade och försökte klamra sig fast, och jag försökte genskjuta dem och ptrooade jag också. När ovana ryttare försöker hålla balansen klämmer de ofta med benen (ja det gör väl vi andra också i och för sig, hehe) men Tell saktade ändå av till slut och då bestämde jag att helt enkelt ha ekipaget i snöre i fortsättningen så jag kunde vinscha in dem vid behov. 😛

Carro kunde plötsligt rida lätt när linan var påkopplad, och galoppen var typ deras bästa gren! Det gick superbra. Carro höll balansen fint och Tell bara flöt på i lugn galopp, inte alls så snabb som han var i traven den laman! Dessutom slapp ju Carro den klassiska ridskolehäst-slängtraven innan galopp, man behöver ju bara tänka galopp på den fålen så fattar han. 😀 Åh, jag är så stolt över dem båda två! Tell fick jättemycket klappar och morötter och Carro kände sig som en rid-Gud. Eller ja, hon var sjukt mallig och glad, men även helt i chock (och imponerad av oss) över hur svårt och jobbigt det är att rida! Hahaha. 🙂


Jag hade tänkt åka ner till Falsterbo i onsdags och kolla på huntingen, men jag var helt slut efter den långa tågresan ner från norr så jag ställde in den planen. Nu känns det rätt lagom att ligga i soffan och vila upp mig efter en helgs ideellt jobbande i affären, jag kollar på SVT-sändningarna från Falsterbo och det får väl räcka med det i år. Får sikta på att åka dit igen nästa år!