Igår torsdag var jag i stallet på morgonen, men jag hann inte rida. Bara mockade och kollade till hästarna i hagen. De hade det så bra så. Sen drog jag till Kalmar på jobb, det var invigning av den nydigitaliserade Kalmar Teater. Som premiärföreställning visade de ”War Horse” från National Theatre, livesänd direkt från London!

Det var coolt att sitta i Kalmar och ”nästan” vara på teater i London, och jisses vilken föreställning! Det var heeeeeelt fantastiska ”dockor” som förställde djuren i pjäsen. Tre personer fick huvudpersonen (hästen Joey) att verka otroligt levande. Det går inte att beskriva, det måste upplevas. Som sagt helst på plats, men det näst bästa måste ju vara i en biosalong eller teatersalong med bioduk. 🙂 I föreställningen hade de gjort allt med hästarna så himla bra, allt från deras kroppspråk till kommunikationen mellan häst och människa. Imponerande! Skådisarna var också fantastiska, men alltså dessa ”puppeteers” (vet inte vad det heter på svenska) som levandegjorde alla djuren, vilka konstnärer!!

Gudars vad jag grät. Historien (som ni kanske iofs känner till) handlar om en engelsk pojke och hans häst Joey som följs åt genom krig och elände och återförenas till sist. Jo, jag är blödig av mig och grinar jämt till film och vacker musik, lyckliga slut osv, men i det här fallet var det som att de lyckades förmedla känslan man kan få av ett starkt band mellan ett djur och en människa. Jag grät och grät och kände mig väldigt priviligerad över att ha min fina häst. Och även när jag inte har det längre så hoppas jag att jag minns allt han ger mig! Jag blir ju glad av att bara titta på honom i hagen. Dessa vackra, underbara, fantastiska djur.