Hästarna i mitt liv del 1

Jag tänkte att jag kunde skriva lite om mitt hästliv, ”hästarna i mitt liv” osv! Det har jag nog aldrig gjort förut. Tror att det här kommer bli ganska långt, så det är möjligt att det får bli i flera delar. Men här kommer det iallafall, från början! 


Jag är uppväxt på landet i Norrbotten, i en liten by som heter Avan. Byn ligger mellan Luleå och Boden, på södra sidan av luleälven. Ett väldigt bra ställe att växa upp på. Mina första ”hästkompisar” hette antagligen Brunte och Svarten, eller nåt sånt. Det låter som att jag är född på 1800-talet, men det fanns faktiskt bönder som hade häst i jordbruket i vår by! Det var de hästarna jag matade med morötter och socker när jag själv var tre äpplen hög. Jag gav även en tandborste i present till en av hästarna, jag tyckte han hade så smutsiga tänder och var rädd för att han skulle få tandtroll.

Första gången jag red kommer jag inte ihåg, men det var antagligen på ponnyridning i Boden. Jag tjatade iallafall oavbrutet om att få börja rida ända sen jag var 7-8 år kanske. Till slut anmälde mina föräldrar mig och min lillasyster till ett dagridläger på Luleå Ridklubb, som då låg på Bergnäset. Jag minns det som igår, även om jag hade en hemskt sur häst som hette Safir som alltid hade öronen slickade bakåt när man skulle våga sig in till honom i hans spilta, så var jag i himmelriket!

Jag fick rida på Bodens ridklubb litegrann kommande somrar eftersom det ingick i ”fotbollsskolan” som jag var med i. Överhuvudtaget höll jag på med alla möjliga sporter när jag var liten. Fotboll och sånt, och det visade sig att jag var riktigt bra på att skjuta med luftgevär! Men det blev aldrig nån skytt eller jägare av mig. 🙂

Sen tjatade jag lite till, och räddningen (för min del) var att min kompis Ann-Louise hade börjat rida på Bodens Ridklubb. Nu var vi 10 år kanske. Jag minns inte riktigt. Eftersom vi är fem barn i min familj ville nog mina föräldrar helst att deras liv inte ENBART skulle bestå av att skjutsa till aktiviteter, så det var väldigt bra att föräldrarna kunde turas om att köra oss till stallet. (Det är två mil till både Luleå och Boden). Alltså började jag rida på ridskola på Bodens Ridklubb och jag var såååå lycklig.

IMG_0165
Rutella, jag och Hanna på ängen utanför vårt hus i Avan


Nu sviker mitt minne mig lite, men jag skulle tro att jag var i 12-årsåldern när min kompis Hanna flyttade till Avan. Jag kände henne sedan tidigare, hon brukade vara i Avan på somrarna och bo hos sin mamma. Då hade hon alltid med sig sitt gotlandsruss Rutella, och nu flyttade de alltså till byn permanent. Både Hanna och ponnyn. Det här innebar att vi var tre hästtjejer och en ponny, och vi hade sååååå roligt! Det var luciatåg med tolkande efter hästen allihopa på skidor, vi hade hoppträning på ängen, galopperade fort fort i skogen och vi körde rockard och åkte på utflykter. När Hanna var hos sin pappa utanför Kiruna tog Ann-Louise och jag hand om Rutella. Vilken härlig ponny det var, och vilka fina minnen! Jag tror hon blev 35 år gammal. Minst!

Med Hanna åkte vi också till Bränna-Karins ridskola och hyrde hästar, det var på den tiden när man bara kunde åka ut och rida en timme i deras ridhus mot betalning. Lite halvgalet, men okej. Jag kommer ihåg att jag brukade rida en väldigt envis vit ponny som hette Silver. Vi red på Bodens Ridklubb också, jag och Ann-Louise, men Hanna var ju helt klart bäst på att rida av oss tre.

Två glada ponnyryttare efter terrängritt på Gotland! Jag och Linus till vänster, Hanna P och Robinson till höger!
Två glada ponnyryttare efter terrängritt på Gotland! Jag och Linus till vänster, Hanna P och Robinson till höger!

Jag tror jag var 13 eller 14 år första gången jag fick åka på ridläger på Gotland, till stall Dalhem. Min moster och hennes familj bodde på Gotland då, annars tror jag inte att jag hade fått igenom detta. Det var första gången som jag hoppade terräng, och SOM jag älskade det! Det ger verkligen minnen för livet att vara på ridläger. Jag förstår inte än idag att mina föräldrar hade råd, de som egentligen inte riktigt hade råd att låta mig rida på ridskola heller! Men på något vis gick det!

Ridläger på Stall Dalhem var jag på tre år i rad tror jag. Sen har jag faktiskt varit där en gång i vuxen ålder också, när jag var 23(?) eller nåt sånt. Då hade Lina Ahlin med familj (som höll i Dalhem-lägret) flyttat till en annan gård i Ganthem, men oj vilket kärt återseende det var! Och kul att vara på vuxenridläger, det hade jag aldrig varit då. Lina är en helt fantastisk dressyrryttare och tränare, och det var roligt att återse varann igen. Det var för henne jag red när jag som gänglig tonåring första gången knäckte gåtan att få hästen att gå i form och trampa under sig.. fina Benir! Vilken grej det var.. 🙂

Jag tävlade aldrig med ponny förutom på lägren, men på stor häst gjorde jag det en del. När jag var 16 år blev jag uttagen till en ”elitgrupp” i hoppning på min ridklubb. Gruppen red och tävlade ridskolehästar, självklart fanns det satsningar på privatryttare också. Den här tiden var otroligt lärorik och utvecklande, och jag kan särskilt minnas att jag lärde mig känslan av att ha hästen ”framför mig”. Det var ridskolehästen Tarzan som lärde mig det, fina fina Tarzan! På honom kunde man liksom känna att hela manken plötsligt kom upp framför en och man hade ett grymt tryck i svängarna!

Boomer och jag på uteritt i Avan/Unbyn
Boomer och jag på uteritt i Avan/Unbyn

Min absoluta favorithäst på Bodens Ridklubb var ändå det stora halvblodet Boomer. Honom hade jag lite som ”min egen” i flera år och tävlade i både hoppning och dressyr. Såhär i efterhand var det ändå rätt coolt att vi tävlade ridskolehästar i upp till 120-hoppning. Det fanns även ridskolehästar som gick MSV dressyr med några av instruktörerna, sånt tycker jag är fantastiskt kul!

Boomer bodde hemma hos oss i Avan en sommar, eller var det kanske två? Usch vad jag har dåligt minne. Jag minns iallafall att jag fick mocka ur c:a en meter ner i vår lösdrift där våra får gick, så att den stora hästen skulle komma in där. Min syster hade haft sommarhäst tidigare och det hade gått bra med fåren. Men Boomer bara tittade på dem och hatade dom från första stund. Så vi fick åka och låna en ponny som hästsällskap åt honom! Då var han nöjd igen. Förresten har jag inget minne av att vi körde Boomer hem till oss med transport, så jag måste ha ridit hem honom! 2 mil!

IMG_0153

Jag red också några hästar i Norra Sunderbyn på andra sidan älven, jag cyklade eller körde moped och tog färjan över. Jag blev väldigt bra kompis med färjekarlarna eftersom jag åkte nästan varje dag och fick sitta i hytten uppe hos dem så jag inte skulle bli så kall. Det enda som var lite dumt med det var att det alltid blev en period på hösten och en på våren när jag inte kunde ta mig till stallet. En 400 meter bred älv låg emellan, jag kunde SE stallet! Och ändå gick det inte att komma dit förrän isen hade lagt sig och isvägen öppnade, (eller om det var vår så väntade jag på att isen skulle gå och färjan börja köra igen).

Jag började som ungdomsledare på Bodens Ridklubb när jag var 15 år ungefär, jag kommer ihåg att vi var på utbildningar på Piteå Ridklubb och några till ställen.. ULK:en måste det ha varit. Jag jobbade även som instruktör sen i några år från att jag var 17 kanske till 19 års-åldern. Jag hade både vuxen- och barngrupper. Jag var också med i voltigelaget på vår ridklubb och engagerad i ungdomssektionen. Oj vad kul det var!

På BRK hade jag även privathästar som jag hjälpte till att rida.. Plaisir kommer jag ihåg! En smärt liten skönhet som var lite som ett mörkbrunt rådjur.

Det var en härlig tid med många uteritter i de fina omgivningarna. Det fanns även en gammal terrängbana sen militärtiden. Det enda otäcka som kunde hända var att det plötsligt kunde ligga vitklädda militärer i dikena mitt i skogen på vintern.. 😉 Eller att vi red vilse, det gjorde jag och en kompis en gång och var ute i 5 timmar i bergen. Tills vi hörde glassbilen! Då red vi mot ljudet, blev bjudna på glass, och sen hittade vi hem efter det! Detta var före mobiltelefonernas tid..

Okej det får räcka så länge, skriver mer om mitt ”vuxna” hästliv nästa gång! (och det hittar ni HÄR!)

IMG_0155

Annonser

5 reaktioner på ”Hästarna i mitt liv del 1

    1. Nej tyvärr inte. Min mamma bor i Svensbyn utanför Pite och pappa bor i Luleå. Ja Avan är jättefint, glad över att jag bodde där hela min barn- och ungdomstid! 🙂 Vi har många vänner kvar där, men nu var det för länge sen jag hälsade på känner jag!

  1. Hjälp, där är ju jag ju! Haha, vad ”små” vi var. Finaste Robinson ❤ Bara fina minnen från Dalhem. Bland de bästa somrarna jag hade.

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s