Dagens övning i krishantering.

Jag: – Jaha häst. Eftersom det gick spektakulärt pissdåligt igår så tar vi nya tag idag. Det var inte ditt fel igår, jag vet, det var jag som red dåligt. Punkt slut. Nu vänder vi blad. Idag blir det skogsgympa på schemat. Och eftersom du sprang som en vettvilling i hagen och inte behagade komma förrän jag hämtade havrehinken, så blir det höjt till intensivpass istället för medeljympa. Bara så du vet, din sprätt!

Tell: – UT! Hurra!! (Eller ska jag få HOPPA?? Jag har hoppsadel på mig! Jippie jippie jippie!!)

Jag: – Okej, jag börjar med att gå med dig eftersom vi har en någorlunda orutinerad häst med oss idag igen som sällskap. Vi vill ju inte börja med pannkaka.

Tell: – Det går finfint det! Jag gillar när du går med mig. Då får du också känna på att det minsann är ganska jobbigt att vara den som ska röra på benen hela tiden, moahahaha! (Går lugnt och snällt som det tamaste djuret ni någonsin sett).

Jag: – Ja ja. Nu har vi kommit förbi den livsfarliga uppgrävda vägen och stället där grannen hade ställt ut nåt jätteläskigt på åkern. Nu hoppar jag upp från den här stenen. Stå STILL.

Tell: – Jag står alltid stilla!

Jag: – Det är väl inte din bästa gren kanske. Men nu stod du som ett ljus, duktig häst! Så, nu går vi. Marsch framåt innan vårt sällskap tror att vi ska hem igen.

Tell: – Iiiihhhh, det är nåt läskigt nånstans, jag känner det på mig! (smyger, skickar upp huvudet som ett periskop och får sällskapet också att börja bjuda uppåt istället för framåt)

Jag: Jag struntar i om det så ligger en sabeltandad tiger i buskarna, du ska gå. Varsågod.

Tell: – En sbl.. vad???!! Hu! Vid min svans, bäst att vara på sin vakt!!

Jag: – Nu travar vi framåt istället, sånt här periskops-smygande kan vi ju inte hålla på med mitt på ljusan dan. Så! Tjoff tjoff, fram med dig!

Tell: – Åkej! Springa är kul! Men jag tänker ha periskopet uppe för säkerhets skull.

Jag (och sällskapet som också kände att hennes häst inte bjöd helt ärligt direkt): – Nu blir det en miljon övergångar så ni två slutar sjåpa er och lyssnar ordentligt. Och BJUDER framåt. Jobba på, varsågoda.

Tell: – Iiik, jobbigt. Men okej. (Coolar ner sig efter ett tag).

(Paus i berättelsen när det ändå gick rätt bra, rak häst som bjöd framåt, övergångarna gick fint och vi körde massor med tempoväxlingar och ännu fler övergångar i trav och galopp. Vi lyckades skrämma slag på ett dräktigt sto som blev överraskat av att vi kom och sprang baklänges in i sin lösdrift igen, men inget annat att orda om. Våra hästar skötte sig ganska fint, om än lite taggade fortfarande).

Slutet av ridturen, jag rider först:

Jag: – TELL, håll ordning på dina ben!!! Det vore ju himla snöpligt om vi snubblade över en rot (eller om det var en sten) och stod på öronen. Det är du som är häst, jag kan inte göra så himla mycket här uppifrån!!

Tell: – Ja ja. Måste man verkligen jobba HELA tiden på ett ridpass??

Jag: – Ja.

Tell: – Men jag känner att jag håller på att dö nu, det är nåt jetejetefarligt här nånstans!! Slutet när nära!!!

Jag: – Suck. Det har du i och för sig rätt i. Vi kan SE stallet härifrån. Du har gått här en miljard gånger, du borde verkligen känna igen dig.

Tell – – – –  (här är jag extremt nära att åka av då hästskrället ser en livsfarlig fågel och tvärkastar sig åt sidan med blixtens hastighet)

Jag: – Det var en FÅGEL. (giv mig styrka..)

Tell:  — !!!!!

Jag: – GÅ med dig!! Du är 12 år, vårt stackars sällskap har fått hjärtattack nu. (och en stukad tumme i rena förskräckelsen). Se vad du ställer till med!

Tell: (flämt flämt)

Jag: – Jaha det här var ju tråkigt. Nu är vi hemma men du kan glömma att du får sluta ett ridpass genom att vara helt uppstissad som en galen känguru. In på banan med dig så tar vi några varv tills du har coolat ner dig, mister!

Tell: – Jag vägrar! (Sprattelkaos på stallplan)

Jag: – Det bestämmer inte du. In på banan med dig nu, marsch!!

Tell: – Suck. (går till sist in på banan, fast fortfarande arg).

Sen slutade det med att han skötte sig utmärkt och travade på självbärigt och mjukt till sist och frustade som bara den. Inne i stallet efteråt stod han from som ett lamm och såg mycket nöjd ut med sig själv.

Den arma matten klappade sin häst, borstade bort 200 kg vinterpäls från djuret, och åkte hem och hällde upp en liten stärkande whiskey.

The end.

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s