Att hitta lugnet…

Jag är fortfarande trött sedan helgen! Jag tror det kan ta ett tag innan man hittar tillbaka till lugnet igen. Sova ikapp mig verkar ta flera veckor. Suck. 

IMG_0854

Igår kväll hade vi hoppträning på gården bredvid oss, Mats Torstensson från Öland var här och höll träningar. Det brukar alltid vara jättekul, men jag fick nån slags prestationsångest. Jag ville så gärna att det skulle gå bra! Damn it vad mycket psykologi det är i den här sporten/hobbyn…!!!

På vägen dit (det kan vara 500 meter högst) hade en bonde släppt ut nyfikna kor i en ny hage som var lite spännande, plus att en annan granne hade köpt en eldriven gräsklippare. Ni vet en sån där liten ”robot” som far runt av sig själv. Tell har sett såna förut och då har han tyckt att de var lite otäcka, men igår höll han verkligen på att DÖ. Han tvärkastade sig bakåt tre gånger i panik, som tur var hade jag hoppat av och ledde honom. Fick använda hela min kraft till att hålla kvar, och försöka lugna honom. Han fick titta på den ett tag, sen tog vi oss förbi fast han gick i passage, med huvudet rätt upp, frustade och tröck mot mig så jag fick armbåga honom allt vad jag hade för att inte bli nermosad i diket. Så det var inte nån jättebra uppladdning tyvärr.

Han var helt lugn igen när vi kom fram till hoppbanan, och kändes fin på framridningen. Förutom att han var livrädd för den kortsidan av banan som var närmast robotgräsklipparen. (Eller nära och nära, den var säkert 200 meter därifrån och man såg den inte ens från banan, men bara att det var åt det HÅLLET. Suck.) Sen var det tyvärr en annan häst som inte gick som ryttaren hade tänkt sig, så den fick bli longerad i ett hörn av banan så länge. Den behövde ganska mycket smackningar osv, och sånt tar alltid Tell åt sig av. Om nån annan använder spö, skriker eller smackar i närheten av honom så tar han alltid åt sig och tror att det är honom de menar! Lilla pelle.. så ja, jag satt på en VÄÄÄÄÄLDIGT laddad häst.

I början när vi skulle börja hoppa red jag så himla kasst, höll i mig i tyglarna, försökte bara bromsa och det kändes uselt. Det är så himla frustrerande att sitta på en krutdurk, jag VET att jag inte kan bromsa mig ur sånt. Man måste rida framåt! Men bara man nuddar hästen med skänkeln så far han ju iväg. Skitsvårt. Usch vad jag var missnöjd. Försökte sitta stilla, rida tydliga vägar och använda rösten. Som tur var blev det bättre på slutet, och han hoppade som en miljon. Trycket idag var det ju inget fel på iallafall! 😀 Det gällde bara för mig att släppa den förbannade innertygeln och bara lita på att fast det går lite fort så måste jag rida yttersidan, han måste gå för skänkeln, och sitta upp så får hindren bromsa honom och att han får en uppgift. Det är en riktigt härlig känsla också när han har sånt tryck i sig, när jag har kontroll alltså! 🙂

Jag tänkte medan jag red och var så missnöjd att jag gör ju det här för att det är roligt. Då får jag se till att det är roligt! Inte ta allt på sånt himla allvar jämt. Och bara släppa sånt som går dåligt och inte är roligt. Visst, vi tränar oss för att bli bättre men det går ju inte alltid som man vill. Det är själva grejen att kunna HANTERA olika saker som händer som är viktig. Det är ju levande djur vi håller på med!

Sen tror jag att jag måste hitta en balans nu när jag inte har dåligt samvete för att jag inte orkar koncentrera mig hela hela tiden. Mitt huvud måste få vila. Jag kan lika väl ut och gå i skogen med min fina häst och bara mysa såna dagar, så man bygger upp energi istället för att förbruka den. Även om det är roligt alltså. Energibalans måste man ha, annars är man ingen trygg och bra ledare för sin häst. ❤

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s