Att inte ta saker för givet

Vilken underbar sommar det här har varit, på så många sätt! Den är väl inte över än i och för sig, men jag känner mig så himla tacksam för det som varit. Att jag får ha så roligt med min fina fina häst, och att vi båda är friska och pigga! Ibland tar man sånt för givet.

Jag var ju där (i Flyinge) i lördags när Viktoria Carlerbäck skadade sig i samband med banhoppningen, jag såg inte just när hon trillade av men mina vänner som gjorde det säger att det inte alls såg särskilt dramatiskt ut. Det är ju sånt som händer. Men det är klart man fattade att det var illa när hon inte kunde gå, och det kom två ambulanser åkandes. (Varav den ena råkade starta sirenerna mitt på tävlingsparkeringen bland alla hästar. Briljant). Nu missar hon VM, stackars stackars henne! Fy fasen vad tungt det måste vara.

Det är väl klart att sånt händer, det är en sport med ganska många olyckor vi håller på med. Det vet vi ju alla. Hästar är levande, STORA, djur. Man kan bli trampad, sparkad, slå huvudet i transportdörren eller halka på stallbacken och bryta benet… you name it. Det är ju inte ens alltid som det är en häst inblandad i olyckan!

Jag kan bli lite less när det första folk säger när jag berättar att jag rider fälttävlan är ”å herregud, det som är så farligt”. (Utom folk som gör det själva, de säger istället ”Men GUD vad kul!!! Visst är det fantastiskt!!!” 🙂 ) Jag brukar bara säga nåt i stil med att ”ja, det kan all hästsport vara, (farlig alltså) men fälttävlan är ju det allra roligaste så det är ju klart att jag håller på med det nu när jag ändå får välja”! Dessutom är det ju inte direkt Badminton vi rider.

”Men det är ju fasta hinder, tänk om du ramlar av och skadar dig! Eller att hästen skadar sig”! Ja, det är därför man tränar så mycket. För att inte ge sig på sånt man inte klarar av. Sen är det ju klart att olyckor kan hända ändå, MEN: Jag tycker att bra ridning och samspelet och förtroendet mellan häst och ryttare är det allra viktigaste för säkerheten. Och kloka, bra tränare. Faktum är att jag har blivit mycket mycket bättre på att rida sen jag började med fälttävlan. Visst, jag ramlar av ibland, men faktiskt så har jag skadat mig mycket värre i skidbacken än alla de gånger jag har ramlat av hästar. Och mitt på gatan i Göteborg en gång när jag vurpade på en isfläck (och blev upphjälpt av en 80-årig tant!) Järnspikar vad jag slog mig den gången. Huga. Man skulle ha hjälm och säkerhetsväst i Göteborg på vintern..

Nä, men det är klart att man måste ha respekt för fasta hinder, och lära sig hur man rider säkert på olika hindertyper. Och det känns väldigt tryggt att ha en sån säker hoppare som Tell. Det är nåt jag verkligen kan rekommendera alla som vill börja rida terräng: Försök få tag i en häst som har bra hoppteknik och är hinderklok! Och i fälttävlan liksom all annan hästsport gäller egentligen samma sak tycker jag. Att vara en tydlig och klok ledare, känna sin häst och sig själv, vara uppmärksam och ödmjuk, och ha respekt. Utan att gå omkring och vara rädd hela tiden, för det funkar ju inte heller. Det ÄR en farlig sport, men ack så underbar.

Goda nyheter på tidningen Ridsports sajt idag förresten! Färre skadade i hästrelaterade olyckor

Krya på dig Viktoria, hoppas vi får se dig på nästa mästerskap! 

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s