Elva tävlingar, eller perspektivbloggning…

Elva tävlingar! Så många har jag och Tell gjort tillsammans sen vi började tävla! Fick nästan en chock när jag satt och kollade lite i TDB. Det är ju inte så värst mycket. Det glömmer jag lätt bort, jag vill ju utvecklas och känna att vi gör framsteg! Och – det gör vi. Verkligen. Det är bara det att jag är lätt senil ibland. 😉

Jag köpte ju honom hösten 2010 och då tränade vi mest hoppning till en början. Red lite dressyr ibland för Anna också. Och många härliga uteritter såklart! Sen vintern 2011/2012 kom vi lite i obalans kan man säga, Tell råkade få för lite mat utan att jag riktigt hann märka det och tappade i vikt. Det tog flera månader att få upp honom i hull igen, plus att det gick så himla dåligt i ridningen i samma veva och mitt självförtroende var i botten. Vi förstod varann inte alls och blev båda två olyckliga och deppade. Tell stod på bakbenen, kastade sig ut från ridbanan, jag trillade av i skogen och på banan när han tvärslängde sig… vi hade problem med lastningen och det ena med det tredje. Jo, han ville inte bli fångad i hagen heller. Fy tusan vad jag kände mig dålig när min häst inte alls förstod mig, och det kändes som att han verkligen inte ville vara med mig ELLER tyckte att jag utövade nåt vidare ledarskap. Det hade han ju helt rätt i också, hästar är brutalt ärliga när det gäller sånt här.

Vi fastnade dessutom i taggtråd när vi var ute själva efter att Tell slängt sig rakt ut i skogen i nån istadighets-attack som han kunde bränna av lite då och då, jag hade ingen mobiltäckning och kunde inte ringa efter hjälp, jag grät och tänkte att hans sista stund var kommen.

Ja, jag visste att det var en känslig häst med mycket energi jag hade köpt och att han inte var helt lätt, men att jag skulle hamna såhär lågt hade jag verkligen aldrig trott. Jag låg verkligen på botten och kravlade runt, grät i sadelkammaren och mina vänner fick trösta och peppa…

Som tur var tog vi hjälp av duktiga vänner och tränare och fick hjälp att komma på rätt köl igen! En loppfrö-kur och rejäl ökning av maten, hjälp med ridning och lastning och alltihopa. Hur vi kom loss från taggtråden? Min duktiga, kloka häst (som iofs kan vara lite galen ibland) förstod stundens allvar och bara stod HELT stilla och tittade på mig, som om han litade på mig och förstod att jag var den enda som kunde hjälpa honom. Och efter 20 minuter var vi loss, jag var rejält blodig och söndertrasad om händerna och helt utmattad mentalt, men Tell hade bara några sticksår på bogen och mirakulöst ingenting alls på benen. Trots att vi satt fast i ett gammalt murket staket med rostig taggtråd upp mellan benen på honom åt alla håll!! Vi hade verkligen änglavakt. Sedan dess rider jag helst inte ut själv, och jag har utvecklat en slags ”radar” som gör att jag kan känna av var det finns taggtråd på flera hundra meters håll. Jag blir fortfarande helt kall av skräck när jag ser gammal taggtråd ute i skogen. Som tur är har det mesta tagits bort nu.

Sakta kom vi tillbaka i balans igen båda två och började trivas med livet och varandras sällskap! Så det tog ett tag innan jag kände att det skulle vara kul att prova på lite tävlingar, det var först vintern 2013 faktiskt! Då tävlade vi i hoppning i Tingsryd och DÅ upptäckte jag att min häst är fantastisk att ha med sig på tävling! Det var som att han inte gjort annat! Oj vad roligt vi hade! 🙂 Det var verkligen en överraskning! (Han hade ju varit ute och tävlats av proffsryttare när han var unghäst, det visste jag ju, men ändå! Det måste ju ha varit åtminstone fem-sex års uppehåll fram tills dess att jag till slut kom till skott och tog ut honom på tävlingsbanorna igen!)

Men jag skulle säga att det var när vi började träna terräng på våren 2013 som allting verkligen lossnade! Och ja, vi har bara ridit 11 tävlingar ihop totalt. Lite hoppning, lite dressyr, lite stilterräng och lite fälttävlan. Det kan väl vara 17 starter eller nåt sånt, men det är ju ändå inte så mycket. Insåg precis att jag bara ridit tre dressyrtävlingar med honom (!) Det känns faktiskt lite bättre då efter senaste tävlingens misspepp, herregud vad det är lätt att jämföra sig med proffs! Eller åtminstone ryttare som är ute och tävlar varje helg och har gjort det i 25 år. De har en sån otrolig rutin, som jag faktiskt inte har. Men som jag håller på och skaffar mig! 🙂

Fina, fina häst vad du lär mig mycket! Och än är vi inte klara, vi har bara börjat utvecklas tillsammans! ❤ Och alla våra fina vänner och hästmänniskor vi har till hjälp, inspiration och stöd, ni vet vilka ni är! Jag kan aldrig tacka er nog!! Kärlek!! ❤

Skärmavbild 2014-08-18 kl. 16.00.33

 

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s