95/5

Ikväll hade vi hoppträning för Jens, sista träningen innan det nu blir lite juluppehåll. Som vanligt ville jag såklart att det skulle gå bra, och Tell har ju känts jättefin på sistone så jag var vid rätt så gott mod och såg verkligen fram emot detta.

Vi red lite studs och bågar, kombinerat med en linje med studs, två galoppsprång, ett räcke, två galoppsprång till en oxer. Sen byggdes detta på med några andra hinder som mot slutet väl var uppe i 1,00-1,10 ca.  Oxern var då 1,20. Men det kändes ändå lugnt, man hade ju hjälp av de andra hindrena så att man alltid kom rätt på den. (Iallafall jag som har en bussig hopphäst). Det var inga konstigheter egentligen och inte jättemånga hinder, men det var ju jobbigt för hästarna och Jens ville verkligen att de skulle få ta i och jobba i dessa övningar.

Duktiga Tell tog i och var pigg och på hugget,  jag är jättenöjd att vi redde ut allt ganska bra (det är ju inga lätta övningar precis). Vi höll oss verkligen inom ”marginalen” måste jag säga. Klart godkänt. Ända till jag tror det var sista vändan, då var jag dels redan rätt så nöjd och glömde nog bort att rida lite, och dels så började Tell nog känna i kroppen att han hade hoppat ganska mycket. Eftersom han är en ganska energisk häst brukar jag mest få hålla om med skänkeln, ”finnas där” och använda min sits för att balansera upp honom och ta lite halvhalter då och då, men rider man lite tuffare pass måste jag ju börja använda skänken betydligt mer och hjälpa honom när jag känner att det behövs! Särskilt såhär mot slutet av passet. Han blir inte trött i första taget, men det var jobbigt idag! (Jag var själv blöt i svett… hade tagit på mig alldeles för mycket kläder för jag frös som en gnu tidigare på dagen…)

Hur som helst, det som hände var att vi kom alldeles tokigt in på en fristående oxer (för att jag inte hjälpte honom tillräckligt) och då stämde ju inte avståndet till nästa heller. Pannkaka. Han hoppade ju ändå, snälla häst, men jag blev helt paralyserad, jätteledsen och besviken på mig själv och höll på att börja gråta. Jag blev så himla paff, i vanliga fall brukar jag vara ganska lösningsinriktad, lyssna på vad tränaren säger och sen rida på det igen utan några större krusiduller. Men idag var jag bara helt blank, kände mig hemsk, och ni vet när man tänker att ”nu får jag ABSOLUT inte göra samma sak igen”, vad tror ni man gör då. Så jag red helt värdelöst två-tre gånger och var alldeles förtvivlad innan jag till slut tog mig samman och red FRAMÅT rejält istället för att bromsa, och då gick det bra.

Nåja, det var iallafall säkert ett halvår sen om inte mer som jag fått en sån panik-blackout och känt mig så himla dålig. Och jag får ju trösta mig med att vi gjorde 95% av passet kanonbra. Misstänker att den här plötsliga tok-ledsenheten kan vara PMS. Det här är inte riktigt likt mig… Men det lär väl visa sig. Jag vill också vara valack!! Det får jag sikta på till nästa liv. 😉

 

Annonser

2 reaktioner på ”95/5

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s