Snö, kaffe och pratat med veterinären

Jahapp, då är man tillbaka på jobbet då! Känns helt okej ändå, även om jag var sjukt trött imorse och höll på att missa bussen in till stan. Idag snöar det och är vitt och fint igen.

Jag satte mig på ett mysigt bagericafé här i Växjö och åt frukost före jobbet, det kändes lyxigt. (Okej sanningen var att jag inte hann äta frukost hemma, och jag är en sån som måste äta frukost. Jag förstår inte de som ”klarar sig” utan! Jag hade dött).

Ringde till Staffan Lidbeck (vår veterinär) nere i Löberöd och tänkte att han säkert är sjukt upptagen idag. Och det var han antagligen. Men han tog sig tid och lyssnade på min oro och kom med lite goda råd. Så skönt! Jag är så himla tacksam av att ha duktiga personer runt omkring mig och Tell!! Vet inte vad jag hade gjort annars. ❤ Tusen tack fina människor!!

Staffan trodde att Tell kan ha trampat snett på nåt vis i hagen, men att det inte kan ha varit så allvarligt eftersom han var bra igen nästa dag. Vrickning trodde han inte, det tar oftast längre tid innan det går över. Han sa också att Tell har ju haft (eller delvis har kvar faktiskt) en cysta i bakknät, och såna hästar kan ibland plötsligt få ont och sen går det över. Det är ganska typiskt för den diagnosen. Däremot har det ju inte hänt på alla 4,5 åren som jag haft Tell, (enda gången han varit plötsligt jättehalt var pga en hovböld), och cystan opererades ju för sju år sedan. Så det är lite konstigt om han plötsligt känner av den NU (tycker jag), men det är ju såhär med både djur och människokroppar. Det är inte alltid det är helt logiskt… Det som är skönt iallafall är ju att när vi röntgade Tell i höstas så såg ju bakknät mycket bättre ut än det någonsin gjort förut. Det var Staffan väldigt positivt överraskad av minns jag.

Hur som helst, Staffan tyckte att jag skulle rida som vanligt (i och med att det enda som syns är pyttelite i vänster varv) och hålla lite koll. Om Tell verkar besvärad eller om han är halt får jag naturligtvis ringa igen och komma ner med honom till kliniken, men Staffan trodde att det lika gärna inte behövde vara nånting.

Jag tar ner Telleman till ridhuset ikväll (med sällskap) så jag kan få lite hjälp att se hur han rör sig. Nu vet jag verkligen hur det känns när man väl blivit nojig.. då ser och känner man saker ibland som inte finns… så det är väldigt bra med ett ”till par ögon”.

Håll tummarna!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/733/64759723/files/2015/01/img_1458.jpg

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s