Veterinärbesök

Känslomänniskor borde inte få ha häst. Eller så är det bara känslomänniskor som skaffar häst.. hm.. Jag har varit hos veterinären idag med Tell. Allt gick bra. Men nu känner jag mig som ett känslomässigt vrak.

Det är klart att det är jobbigt när ens djur inte är okej, det finns liksom inget värre. Man är dessutom alltid inställd på det värsta. Och det är ju inte så bra för nerverna. Att köra med hästsläp i 40 mil i snö och ishalka är inte heller jättebra för nerverna (Det har snöat hela natten och hela förmiddagen här. Sån där blöt och hal läbbig snö). Det tog en kvart innan jag överhuvudtaget hade kommit ut från stallplan med släpet ut på vägen, hjulen bara spann. Fy sjutton vad trött jag är nu efter att ha kört Tell i sex timmar fram och tillbaka till Skåne. Ont i kroppen har jag också fortfarande efter min praktvurpa häromdagen. Jag är nog ett vrak rent fyskiskt också när jag tänker efter, och inte bara mentalt, haha!

Som vanligt var det både roligt och tråkigt hos veterinären. Det tråkiga är ju att behöva åka dit överhuvudtaget, det är ju roligare om man slipper ha ett skadat djur såklart. Man oroar sig så det är ett under att man själv inte behöver bli inlagd. Men tror ni inte att Tell travade på som en gud, av hältan syntes det ingenting. Möjligen en liten markering just när han satte igång i trav på rakt spår. Det var ju kul att ha kört dit i tre timmar med risk för livet… i onödan!!! Tänkte jag. Fast jag var såklart glad att han var så fräsch. ”Vad fin han ser ut”! sa Staffan. Jo tack… 😛 Men efter att han hade undersökt lite till och böjt och haft sig så kom vi ändå fram till att på just den här hästen kan det vara bra att behandla en gång till ändå. Så leden får en chans att lugna sig, även om den nu hade börjat lugna sig själv. (Uppenbarligen, eftersom han inte var halt längre). Och Staffan tror mig ju när jag säger att han varit skithalt i en dag, och sedan halvofräsch i två veckor. Så nåt är det ju.

Tell har varit en ängel hela dan, gått rakt in i släpet och sen stått där så nöjd så. Jag är så himla nöjd med honom! Idag tyckte han till och med att Älmhults kommun var helt okej, annars är det alltid där han brukar få nåt sprattelryck bak i släpet och vill hoppa av. Han tycker det är helt meningslöst att Älmhults kommun ska ligga i vägen mellan Växjö kommun och Skåne. Och det har han ju helt rätt i. Det vore verkligen mycket smidigare om vi kunde flytta ner Växjö lite. Nu måste man liksom först genom halva Växjö kommun, sen genom en del av Alvesta kommun, sen Älmhult och först efter DET kommer man äntligen ner till Osby och Skåne län. Vi får skicka in en gemensam skrivelse om ändring av geografi, Tell och jag. Särskilt på hemvägen från Skåne vill vi gärna ha Växjö lite längre ner. 😉

Nåväl. Vars var jag. Jo, min ångest. Jag är så ledsen över att det här med hans onda gamla knä har kommit tillbaka, det som började i höstas. Varför har jag inte varit ÄNNU mer tacksam över att jag fått ha fem underbara skadefria år, helt bekymmerslöst?!!! Visst, det är ett under att han har varit frisk och kry i sju år sedan operationen av hans ena bakknä. Det är ju helt fantastiskt. Men – jag är orolig för att det här är början på slutet. Att det alltid ska vara såhär nu. Jag förstår att det inte behöver vara det, men jag tänker på det värsta ändå. Imorgon är jag säkert i ”positive mode” igen som vanligt och gör upp en bra plan för hur jag ska motionera honom lagom och göra en bra plan för en frisk och hållbar häst. Som har en gammal knäskada. Men som jag verkligen hoppas att jag kan få ha många fler roliga år tillsammans med! ❤

ps. Jag är evigt tacksam för mina älskade hästtjejer A&A som man alltid kan ringa och få stöd av, och alla andra vänner och fina människor runt omkring oss! Henrik som hade dragit fram mitt släp ur snön klockan sex imorse t ex. Bara en sån sak. Ni är underbara. Jag börjar nästan gråta av tacksamhet! 

2015/01/img_4997.jpg

Annonser

2 reaktioner på ”Veterinärbesök

  1. Det är alltid orosamt när man vet om saker. Just bakknän är ju min noja efter Dokkas operation/rehab som inte hjälpte. Du får försöka att bara lyssna på veterinären istället. Svårt – jag vet. Men man har ju häst för att ha ROLIGT, inte oroa sig. Och om det är nån tröst är det faktiskt fel på alla hästar 😉

    1. Tack snälla du! Ja det är ju bara kolla på Bonzai H t ex så inser man att de ju ändå KAN fungera bra hur mkt fel det än är på dem 😉 Jag får hålla tummarna, göra mitt bästa, och ha roligt. Som man ju alltid gör med de här fina djuren (eller försöker iallafall). 🙂

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s