Bara skit

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är bara så himla himla ledsen. Tell kändes så fin ikväll, red en lättare tur på banan under den vackra stjärnhimlen. Men han var inte helt ren i vänster varv.

Min vän A red med mig och det var jag väldigt glad för. Jag kände inget särskilt med Tell, men hon kunde ju se att det var något med höger bak. Förbannade jävla skiteländes helvete vad less jag är. Just när jag satt på hästryggen kände jag mig ledsen och uppgiven såklart, men det var liksom svårt att ta in. Han var så himla pigg där under mig och är ju så otroligt glad den lille sprätten. Han har ta mig faan aldrig känts så fin som nu! Allt kändes overkligt, som en chock på nåt vis. Jag kände mig helt oförberedd. Gjorde upp en plan om att jag får kolla honom imorgon och ta hjälp av några stallvänner som får hjälpa mig titta, och har det inte gått över tills i helgen så är det ju nåt som jag får åka till kliniken med. Eventuellt så ringer jag veterinären imorgon och bokar för det kan ändå dröja minst en vecka innan de har nån ledig tid.

Jag hade sett fram emot att äntligen börja lite smått med hoppträning på onsdag, tävla dressyr om några veckor och till och med bokat in en terrängträning ytterligare några veckor framåt. Då har jag ändå tänkt väldigt länge att vi får väl ta en dag i taget och se hur det går. Men nu hade jag liksom glömt det, släppt garden och trodde verkligen att det skulle gå bra nu. Vi har ju tagit det jättelugnt och verkligen satt igång lugnt och försiktigt enligt konstens alla regler.

Inne i stallet stod jag i Tells box och han buffade efter godis, den bortskämda hästen. Då började jag stortjuta. Ringde min vän Anna och grät och grät. Tur man har hästvänner som kan trösta en. Min andra stallvän kom in i stallet och kramade mig. Alltså, dessa hästvänner, det är verkligen något speciellt. Vi röstar på helt olika partier, håller inte alltid med varann, är inte bästisar privat, skäller och fräser på varann ibland, men när det gäller hästarna gör vi vad som helst för varann. Om nån är stående med släpet åker vi dit och räddar, om bilen har pajat mitt i tjottahejti, vi ringer till varann i nöd och lust och hulkar i luren, vi tröstar, vi peppar, vi skrattar och gläds med varann och vi FÖRSTÅR varann. Det är inte alla som gör det. Det är inte alla som förstår hur ledsen man kan vara över att ens häst är halt. Hur allt annat kan kännas helt meningslöst. Men det gör mina hästvänner. Jag älskar er.

Annonser

4 reaktioner på ”Bara skit

  1. Nej nej nej.. Jag börjar nästan gråta när jag läser för jag känner så mycket med dig. Förstår exakt känslan.
    Känslan av uppgivenhet, tomhet, oro…
    Fy så otroligt tråkigt…
    Jag är så ledsen för din skull Ida, men håller tummarna att det bara var något tillfälligt, en sträckning eller liknande.
    Kram

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s