En icke så värst mindfulness-aktig uteritt

Tell: Hurraaaaaaa!!! Jag ska få vara ridhest idag!! Med sällskap!!! Jag ser minsann att matte tar på sig hjälmen och jag har fått på mig min sadel! Och Louise håller på och sadlar Tess. Yihoooooo!!!!! *gnäggar glatt*

Ida: Okej, ditt peppade djur. Nu har vi sällskap och vi ska ut på en lugn och skön skrittrunda. Håll dig i skinnet. Vildhets-sprattlet får vi hoppas att du klarat av igår. Idag ska vi ta det LUGNT. Inget annat.

Tell: Självklart! UT!!!! *PEPP PEPP PEPP*!!!!!

Tess: De här stenarna tycker jag inte jag känner igen. FNORK FNORK.

Louise: Sluta fjanta. Det är samma stenar som alltid legat där. Det här är Småland. Gå ordentligt!

Tess: Ja ja.

Tell: Åh vad allt är underbart!!! Så härligt med sol och frisk luft! Och jag känner mig riktigt modig och snäll idag. Jippie!

Ida: Ja det här går ju bra. Så skönt.

Fem minuter senare: Grannen nere vid sjön har gjort upp en enorm eld. (Mycket märkligt val eftersom det blåste nåt så kopiöst). Lågorna slår högt upp och det är rök över halva byn. Jag börjar ana oråd eftersom jag sitter på den garanterat eldräddaste fålen i hela Småland. Till och med rykande cigaretter är han livrädd för. (Vilket är en evig tur att han slipper, hans matte ägnar sig åt gift i form av snus och whisky för att lugna sina arma nerver. Men det hör inte hit egentligen). Hur som helst så tar det inte lång tid innan eldradarn går igång…

Tell: FLY!!! Det är ELD!!!! Rädde sig den som kan!!!! *PANIK*

Tess: Ja det är lite läskigt, jag håller med. Men nu verkar ju våra mattar välja en annan väg som INTE är precis vid elden, så du kan ju lugna ner dig några kilo. Hallå hur gammal är du egentligen. Suck. Jag tror vi kommer klara oss.

Tell: Aldrig!!! Jag kommer DÖ. Dessutom litar jag inte på dig. Du är helt opålitlig som flockmedlem! Du tar ju INGET ansvar för vår överlevnad, det är ett som är säkert! Nu är domedagen här!!!! Nu är det AJÖSS!!! (Nu kommer även en bil med släp rakt mot oss). Tell kastar sig i panik hemåt och sprattlar rakt ner i ett dike. Där blir det en uppvisning i någon sorts baklängesgalopp (en helt ny gångart) och tvära kast/upprörda frustningar och han försöker med alla medel få sprattla hem. Den arma matten får honom till slut på rätt spår och han kommer upp på vägen och går bredvid Tess igen. Åt rätt håll. Bilföraren ser något vit ut i ansiktet, men har iallafall stannat ekipaget. Antagligen på grund av hjärtattack). 

Ida: Okej, nu är flyktradarn uppe i rött, det här kommer ju bli kul. (Tell har huvudet så högt att jag i princip har hans öron i näsan fast jag sitter upprätt). Louise och Tess ser inte så uppjagade ut direkt. Så det var ju iallafall bra att det här inte verkar smitta. Funderar på att hoppa av, men det är lätt att tappa honom i så fall när jag inte har en lång lina med mig och han är såhär pass rädd. Säkrast att sitta kvar och försöka hålla mig nära Tess och Louise. 

Tell: Jag ser något LIVSFARLIGT där framme!!!!! (Grannen och hans Golden retriever. Som vi brukar se varje dag). MONSTER!!!! *sprattel sprattel tvärnit sprattel* (Louise och jag pratar pinsamt högt och lugnt med grannen och hunden så att djuren ska förstå att de kommer överleva. Vi kommer förbi, men det är knappt.) 

Sen möter vi tre fyra bilar till som inte kör så värst sakta fast vi vinkar åt dem att sakta ner. Några sprattelryck senare får vi ändå en lugn stund i ca 100 meter. Till vi kommer fram till ett hus som har hunduppfödning. 25 skällande sprattlande jyckar i trädgården (som naturligtvis fått komma ut för säsongen just idag) och Tell får ett nytt psykbryt och visar upp spralopp-passage (även det en helt ny gångart, som inte heller direkt är förenlig med veterinärens rekommendation SKRITT) och mosar ut Tess i diket. 

Tess: Men nu tycker jag du överdriver lite. *Blänger surt*

Tell: Nähä!!! *Flämt flämt* Man kan DÖ av sånt här!!! Dessutom är de i maskopi med mordbrännaren där nere med elden, jag känner ett mycket starkt samband.

Tess: Mellan hundar och eld? *suck* Hundar är du för övrigt van vid, vi har såna hemma. Faktiskt. Fast å nej, nu kommer en traktor med släp!! Det HÄR får man vara rädd för, det är farligt på riktigt!

Ida och Louise: Kom här djur, vi rider in på en liten skogsväg vid sidan så vi alla överlever. Det var då en jävla trafik på den här lillvägen en vanlig söndag!!

Tell: Hörru fjompfia, traktorer med släp är väl ingen fara. Hä hä hä *kaxar sig*

Tess: *Blänger surt*

Sen har vi egentligen bara en hästgård till att rida igenom, sen är vi hemma. Då möter vi en skåpbil som är jättesnäll och stannar. Tell är skiträdd och går som på nålar fortfarande sen hundincidenten, men envisas ändå med att gå först hela rundan. Får en plötslig dödsattack (igen) och tvärslänger sig ut på grannarnas stallplan och gör en spratteluppvisning med några inslag av skolor ovan mark. Bilförararen (den andra vi sätter skräck i) ser något blek ut. Jag vinkar och tackar ändå för vänligheten att stanna, trots att mitt djur beter sig som om vi gett honom tjack och LSD blandat med red bull och betfor. I en månads tid.

De sista 200 metrarna hem sitter jag mest och suckar och stirrar utmattat framför mig, det är iallafall fint väder. Tess har suckat hela vägen runt, och Louise verkar ändå rätt oberörd och pratar på. Hon är väl van, tänker jag. Tell känns riktigt avslappnad för en gångs skull och har öronen framåt och frustar så glatt.

Väl hemma igen var Tell SÅ nöjd med sig själv och jag känner mest för att ta in på ett retreat nånstans för att vila upp mig. Ska det inte vara rogivande att hålla på med hästar??! Sån kallad mindfullness… 😛

Två coola tjejer. Tack för att ni står ut med oss!! 🙂
Åh så nöjd man kan vara med sig själv. Trots att den arma matten skulle behöva lämnas in nånstans på vilohem.
Annonser

5 reaktioner på ”En icke så värst mindfulness-aktig uteritt

    1. jag får väl komma upp till dig nån gång och låna Pantis som retreat-häst! 😉 Är ju oftast glad att Tellesprätt är en peppad och energisk fåle men ibland blir det lite too much.. särskilt om det är en eld med i bilden nånstans… jesus amalia… 😛

      1. Haha. Ja det tycker jag du ska göra! Då kan du få köra henne 😉
        Vore kul att träffas någon gång. Jag tänkte faktiskt för ett tag sen att jag borde göra en roadtrip i sommar & hälsa på dig & Tell 😃

      2. Ja det vore jättekul! Du är så välkommen till den småländska cirkusen! 😀 👏👏👏 Och om jag ska upp till mina hemtrakter i Lule så kanske det går att stanna till hos er på vägen! Visst är det i Gävletrakten ni bor?

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s