Att lära sig rida som bäst när det går som sämst.

Hästar lär en så sjukt mycket. Både när det går bra och när det går dåligt. Kanske mest när det går dåligt egentligen, även om det såklart är mindre kul just i stunden! 

Ikväll red jag först min älskade Telleman i solskenet, han var på strålande humör och såg ut som en stor brun dammråtta som hade rullat sig i hagen HEEEEELA dan. Men vad gör väl det. Fina fina myshäst! Snälla SÄG att han håller sig fräsch och att vi kan åka och rida LB:1 nästnästa helg! Hade varit så himla kul. Fast vi måste nog börja galoppera först.. hehe.. 😉 Vi har kommit till att trava över bommar nu iallafall. Jihooo sa Tell!

Sen var det dags för hoppträning nere i ridhuset, in i mörkret så att säga. Dels för att jag rider passet kl 20, och dels för att det är ett gammalt 70-talsridhus. Jag hade sett fram emot att hoppa, det gick ju så bra i förrgår!

Jag håller ju på att lära känna den lilla fian, men nu tyckte jag ju ändå att jag börjat hitta rätt knappar. Tji fick jag. Hon var verkligen på g idag, tjafsade en del med huvudet och ville springa på, men hon lyssnade ändå. Sen hände två saker. Nåt prasslade till bakom henne och hon blev JÄTTEbakskygg och for fram som ett skott (det har jag aldrig varit med om på det sättet). Sen strax efter den lilla incidenten så var hon antagligen spänd (men kändes mer arg) och jag tror att nån häst kom lite nära. Hon bockar, far omkring i rena rodeon och ställer sig RÄTT upp. Hej och hå. Som tur var satt jag kvar, hann ta tag i manen och röt tilll åt henne i rena instinkten. Jag fattade ingenting. Det här har jag aldrig varit med om med henne! Sen fick vi skritta runt ett tag innanför spåret så hon (och jag) kunde lugna oss. Fast jag var ju inte jättelugn ändå tyvärr. Huga.

Sen skulle vi på att igen, och det var ju lättare sagt än gjort. Plötsligt hade jag ingen kontakt alls framtill, det var som att jag satt på en halv häst. Som inte gick att styra, och bockade sig fram. Hon gick inte fram heller direkt, det fattade jag ju liksom var steg ett. Men till slut lyckades jag hålla i manen och bara styra så gott jag kunde med benen samtidigt som jag red fram för allt vad jag vågade. Drog till henne nån gång med spöet när hon verkligen inte lyssnade, men det var faktiskt lite läskigt när jag inte var helt säker på om hon skulle skicka av mig eller inte. Jag red INTE bra, man gör ju sällan det när man själv är spänd, stressad och lite rädd. Jag fick iallafall ordning på det och på slutet var hon som vanligt att rida igen, helt okomplicerad. Det blev lite av en mental kollaps, och jag fick så himla ont i huvudet bara av att ta mig samman… usch vad jag hatar sånt, man känner sig så himla usel! Som tur är var Anna med, hon stöttade och peppade jättebra.

Tyvärr är inte vår instruktör så bra på att stötta en i de lägena, men jag tror ibland att han inte fattar sånt för att han är PROFFS. Han har helt rätt i det han säger, det handlar inte om det. Det är mer att man kan behöva instruera ryttare med blackout på ett annat sätt så att personen kan få hjälp att hitta rätt igen. Men kan inte proffsryttare bli helt blanka i huvudet av stress? Och liksom VETA vad man ska göra, man förstår det men man får inte till det? Vi har en annan hoppinstruktör som är fantastisk på att coacha i såna lägen, men han är ju utbildad lärare. Jag tänker att det kan ha en del med det att göra. Faktiskt.

Hur gör man egentligen för att rida som bäst när det går som sämst? Det skulle jag hemskt gärna vilja veta. Jag tror att det handlar om träning, erfarenhet och rutin. Och det förstår jag att proffs har, som är just proffs och rider 10 hästar om dan. Men fast jag är amatör vill jag väldigt gärna lära mig det ändå.

Lärdomar: Rid alltid med MARGINALER, och rid NOGGRANNT. Hela tiden. Hästen ska lyssna framåt, start och stopp. Ordentligt, inte bara hyfsat. Kunna svänga. Även om den tjafsar. Utmaningen är att kunna rida likadant och till och med ÄNNU noggrannare om man råkar i trubbel, inte glömma allt och få panik och rida som en påse skräp. Så man måste vara i mental balans också, även i de mest krisiga tillfällena.

Det jag gjorde dåligt: Blev stressad när hästen blev stressad, tjafsade med handen när hon tjafsade med munnen. Det är lätt att man själv rider baklänges när man är rädd och nervös. Red slarvigt för att jag var okoncentrerad och stressad.

Det jag gjorde bra: Jag har en jäkla balans (uppenbarligen) som inte trillade av. Och när jag äntligen fick henne till bjudning igen red jag framåt och hjälpte henne fint. Då var det verkligen inga problem. Så jag ska väl ha en eloge för att jag är ganska mentalt stark också. Bra på att bryta ihop och komma igen. Och jag är nöjd att jag på egen hand kom på att bara hålla i manen och rida framåt och styra med bara benen och ingen hand. Det var då vi hittade rytmen och framåtbjudningen igen.

En extremt mörk filmsnutt:

https://vimeo.com/124458528

Hej svejs!

/i

Annonser

3 reaktioner på ”Att lära sig rida som bäst när det går som sämst.

  1. Det låter som du gjorde en toppeninsats på träningen trots allt. Du löste det ju! Och avlutade ju bra vilket jag tror är extremt viktigt med en yngre häst! Svårt när hästen ”inte är som vanligt” oxå, då blir man lätt ställd.
    Kul att se en liten film oxå! Såg fint ut. Bra galopp!

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s