Inte utan mina hästvänner

Jag är fortfarande inne på tacksamhetsspåret sen igår. 😉 Skrev precis en kommentar på en blogg, den kommentaren handlade om när jag fick hjälp att rida till Telleman, som av misstag hade fått ta över vår så kallade kommunikation… och då kände jag bara att jag måste skriva lite om all hjälp som jag har fått. För det är inte mycket jag hade fått gjort om jag hade varit helt själv, det kan jag tala om!! 😀

Jag tror att nästan alla som håller på med hästar kommer att känna igen sig i detta. Och gör ni inte det, så har ni missat något. För mig är det en så otroligt stor del av mitt liv och mitt hästliv. Att få hjälp av duktiga människor som man har förtroende för och tycker om, och även att hjälpa andra. Jag är visserligen en person som är mycket hjälpsam och social av mig, och jag trivs bäst ihop med andra som också är det. I hästlivet, och i övriga livet! Men ändå.

Det som är lite speciellt med hästlivet är ju att de här personerna är vänner som man kanske inte hade valt annars, en del är ju det såklart, men jag har iallafall väldigt många som jag tycker om som jag inte är helt säker på att jag skulle umgåtts med annars. Men iallafall. Om jag skulle skriva hela listan med betydelsefulla människor i mitt hästliv så skulle den bli så grymt lång, så jag begränsar mig lite. Här är tiden med Tell:

Jag har framför allt tre stallvänner som har hjälpt mig med Tell i vått och torrt. Jag har bollat idéer med dem, ställt frågor, gråtit och skrattat.. Här är några exempel som jag kan dra mig till minnes som är lite mer konkreta:

– En gång för flera år sen hakade det upp sig så jag inte kunde fatta galopp ordentligt av någon outgrundlig anledning. Jag sparkade in stackars Tell i galopp och han hoppade å sin sida in i galopp varje gång. Inte så vackert. Då fick jag låna en av de här vännernas hästar, och hon ville knappt gå fram i skritt ens en gång med mig på ryggen. För att jag klämde med benen. Det var en AHA-upplevelse! Så när jag hade lärt mig att sluta klämma och lita på sittbenen och vikten så förstod hon mig. Sen när jag satt upp på Tell igen fick jag hjälp av en annan vän att lära mig känna vilket ben han hade i marken, och ge galoppskänkel när rätt ben var på väg att lämna marken så han skulle få en ärlig chans. Och när jag dessutom inte klämde med skänkeln så förstod han mig. Det var det! ❤

– En annan gång för flera år sen så hamnade Tell och jag i en kris, på många sätt. Han fick för lite mat så han föll ur och blev lite smal och olycklig, och det gick jättedåligt i ridningen i samma veva (såklart). Han stegrade sig, kastade sig bakåt och hoppade ut från banan.. huga. Gick knappt att lasta och betedde sig som en rädd galning. Det var ingen rolig period. Jag kan ärligt säga att jag hade inte tagit mig ur detta om jag inte hade haft så mycket hjälp och stöd runt omkring mig!! Vår duktiga  equiterapeut sa åt mig att ge honom mer mat och dessutom loppfrön eftersom han åt jord, stackarn. JÄVLAR vad han fick mycket mat efter det, och kom upp i hull till slut. En vän till mig som är en jätteduktig dressyrryttare (med mag- och benmuskler av stål) satt upp på honom och red säkert ett 10-tal gånger (och hon tömkörde honom också) och jag fick även ridförbud av henne (på Tell) under den perioden. Det var lite hårt, men jag är så glad att det funkade! Efter det försvann det mesta av protesterna och osäkerhetsbeteendet. Då förstod han vad som förväntades av honom och han var SÅ fin att rida när jag äntligen fick sitta upp igen. Jag har även andra vänner som satt upp och red honom ibland under den här perioden, och jag red andra hästar också för att få upp mitt självförtroende.

Såklart hjälpte våra duktiga hopp- och dressyrtränare till mycket också. Tack och LOV att jag har tränat för folk även när det gått dåligt! Det är ganska tufft mentalt att känna sig dålig, men oj vad man lär sig. Ibland känner jag att det vore gött att komma och träna när det BARA går bra nån gång, 😉 men som sagt, man har igen väldigt mycket av att verkligen visa sina svagheter och få hjälp med dem.

Jag är även väldigt väldigt glad för all pepp och stöd som man får genom att blogga om sina missöden och framgångar! 🙂 Och alla härliga fälttävlansmänniskor jag har lärt känna på läger osv, vilken lycka!! Tusen tack alla goa finingar för att ni finns, ni är bäst! Jag hoppas att jag också ger er pepp och stöd tillbaka, samt hoppar in som fotograf, hästskötare, mentalt stöd och allt annat som kan behövas i den här underbara och tokiga hästvärlden! 

Skärmavbild 2015-05-16 kl. 17.23.05 Skärmavbild 2015-05-16 kl. 17.19.33 Skärmavbild 2015-05-16 kl. 17.18.49 Skärmavbild 2015-05-16 kl. 17.15.06 Skärmavbild 2015-05-16 kl. 17.06.05 Skärmavbild 2015-05-16 kl. 17.05.02 Skärmavbild 2015-05-16 kl. 17.02.13

4 reaktioner på ”Inte utan mina hästvänner

  1. idooooos skriver:

    Vilket fint inlägg ❤️ Ja ensam är inte särskillt star, i det långa loppet, vad det än handlar om.
    Jag längtar tills du & Tell är tillbaka på allvar igen!

    • Ida Qvarnström skriver:

      Tack snälla du! Och så roligt att jag har lärt känna dig via bloggandet, det är jag så glad för! Hoppas du kan komma och hälsa på i sommar! Pantis är också välkommen såklart men jag förstår om du inte orkar köra med henne så långt 😊

      • idooooos skriver:

        När har du semester? Jag kan ju komma ner när som helst eftersom jag ganska ofta är långledig, men förstår att inte alla andra har sån lyx. Hehe. Ja vi måste styra upp nåt! Och du måste komma & rida Pantis med dina långa, starka ben!! 😘

      • Ida Qvarnström skriver:

        Jag har semester i stort sett hela juli, v 29 t ex (13-19 juli) är det fälttävlansvecka nere i Skåne så då tänkte jag hänga där en del! Kanske vara hinderdomare eller bara vara där och titta. Sen hoppas jag kunna rida stilterräng med Tell den 18:e juli utanför Kalmar på RK udden. 🙂 Det vore en finfin fälttävlansvecka om du kan komma ner då! Veckan innan det om du kommer t ex tors-sön (9-12 juli) vore också kul, i början av den veckan är jag antagligen på fälttävlanskurs i Halland men det är även Falsterbo Horse Show man kan åka ner på nån dag eller så när jag kommit hem igen! Jag är ju norrlänning så 20 mil hit eller dit i bil är ingen fara. 😀 Vore jättekul att häst- och semesternörda sig lite med dig!

        Och det är klart jag får försöka rida Pantis nån gång, hade varit kul! Fast hon hade antagligen hatat mina långa ben. Hahaha! 😀

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s