Pank – och kan inte rida.

Det var ju en kul kombo, eller vad säger ni? 😉

Om hoppträningen igår: Jag red som en FULLKOMLIG kratta, höll på att börja tjuta flera gånger (och tjöt lite i smyg) men tog mig samman och redde ut det hela. Det var inte ens så svårt det vi skulle rida, det var banhoppning kan man säga och det är väldigt ovanligt att vi har det på Jensträningarna. Eller så var det det att jag TRODDE att det inte skulle vara så svårt, red inte ordentligt och hade inte hoppgaloppen på plats fast Tell var pigg som en gnu och lurade mig att DET var hoppgalopp. Det var det inte. Visst, hästarna står emot lite och väggarna kryper liksom upp på en nu när vi är inomhus igen. Tell var lite tittig t o m, och det brukar han inte vara. Stod emot lite. Men ändå, SÅ dåligt som jag red får man bara inte rida.

Alltså, jag ramlade inte av eller så, och jag satte inte hästen i skiten så värst mycket heller vilket alltid är det som är så jobbigt med hoppning när det går dåligt. (Kråksprång, taskiga avstånd, osv, ni vet). Så det hade kunnat vara värre. Att jag kände mig så fullkomligt jävla värdelös handlade nog minst lika mycket om att jag inte har så mycket mentala marginaler nuförtiden. Jag måste vila mera än jag har gjort. Om man börjar grina för ingenting så är man liksom inte helt i mental balans.

Jag är iallafall stolt över att jag tog mig samman och RED, lyssnade på Jens som bara försökte hjälpa såklart. Sen på slutet var jag helt säkra på att vi var klara, men då skulle vi hoppa typ det svåraste en gång TILL. Då kunde jag ju bara inte börja tjuta (igen) och hulka fram ”jag vill inte”, så jag red. Och det gick bra. Sen tjöt jag på vägen hem istället när Agneta och jag skrittade hem. Snälla Agneta tröstade och sa att det inte alls var så illa. Nä, jag vet. Eller jag tror att jag vet. Men just då kändes det bara som att jag inte orkade, att jag bara kände mig så fruktansvärt dålig. Här har man tränat på den här jävla sporten i 30 år och kan för helvete ingenting ändå, så kändes det. Jag försökte förklara för Agneta mellan tårarna att det här kommer gå över, det bara känns såhär just nu. Och det tror jag hon vet, de flesta som verkligen bryr sig om nåt vet ju hur sånt här kan kännas.

Egentligen gick det ju ännu sämre på förra hoppträningen, men det har jag glömt. Eftersom jag har ett minne som en guldfisk. Men då hade jag nog lite mera ork att hantera motgångar, så jag började inte grina då såvitt jag minns. Jag blev mest sur på mig själv och tänkte ”nu jävlar rider jag”. Och jag fixade det ju då också. Summa kardemumma: jag hoppar för lite. Då kan jag ju inte förvänta mig att det ska gå skitbra på träning sådär helt plötsligt. Även om jag har en snäll häst som älskar att hoppa. Punkt. 

Idag har jag tagit ledigt från jobbet, jag hade tänkt vila mig men då kom min pappa på spontant besök. Vilket iofs är trevligt. (Han hade varit i Skåne och fick för sig att hälsa på mig på vägen norrut). Nu ligger han och sover på soffan så han behövde nog också vila sig. Pappa och jag har varit i stallet idag i det fina vädret, och då såg jag till min fasa att Tell har fått ett rejält skav på ena sidan av min skänkel. Jag VET ju att han fäller jättemycket just nu och är känslig då, men ändå kände jag mig superdum såklart! Som tur är är det inget sår, och han är inte öm. Det är bara det att pälsen är borta. Snyggt Ida.

En bra sak med att vi var i stallet mitt på dan var att jag tyckte det var konstigt att Thelma och fölet sprang som galningar i sin hage. Det visade sig att de nog hade trampat i ett jordgetingbo för de hade massvis med getingar omkring sig!! Pappa och jag tog in dem, spolade av Thelma länge med vattenslangen medan fölis stod brevid och tittade på, och sen fick de stå inne i sin box och äta hö. De såg mycket tacksamma ut båda två. Vilken otrolig tur at vi kom! Stackars dem.

Jo just det ja, pank är jag också, men det är ju ingen ovanlighet när man har häst. Jag har råkat beställa en terränghjälm och nya terrängskydd till Tell från England (pga billigare priser). Trodde inte jag skulle hinna få dem till tävlingen, Robinsons svarade på mitt mail om hur lång tid det skulle ta med ”upp till 28 arbetsdagar”. Som tur var tog det bara en vecka. Puh. Längtar tills jag får testa grejorna på terrängbanan! Om jag nu inte ska sluta rida förstås. Fast jag tror inte det. Jag ska nog kämpa på lite till och försöka LÄRA MIG RIDA nån jävla gång!!! 🙂

Charles Owen J3 terrängkruka och Roma terrängskydd

Ps. Tydligen ska Hippson stänga ner sin bloggfunktion som de kallar ”Hippofaxen”. Det var ju där jag började blogga en gång i tiden, så hade jag inte redan bytt till wordpress sen innan så hade jag väl gjort det nu. 

5 reaktioner på ”Pank – och kan inte rida.

  1. idooooos skriver:

    Åh söta fina Ida ❤️ Nu tror jag du är alldeles för hård på dig själv, & alldeles för trött & utarbetad.
    Men jag vet hur det kan kännas & förstår precis hur du menar med för små känslomässiga marginaler.
    Jag har ju alltid kunnat haft mina bättre & sämre perioder i mitt mående. Och har man en sämre & åker tex på en hoppträning kan det ibland bli som för dig, eller tvärtom, om det går bra. Antingen knäcks man eller så hjälper det en att må bättre.
    Men överlag ska man nog stå över när man känner sig så, dumt att chansa.
    Och ja visst är det sjukt att man inte ”rider bättre” efter 30 år? Haha. Men som du säger, hoppning är färskvara! Och jag tror både du & Tell är som mig & Pantis, det blir bättre på tävling!

    Åh sån hjälm vill jag oxå ha!!! Ska spana när jag är på GBG horseshow till våren!

    Puss & kram duktiga Ida! Man måste ha motgångar för att få framgångar!

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s