Intervju med Tell

TELL1

Ida: Jaha din odåga, idag skulle du ju vara snäll för du skulle få nya skor av snälla hovis-Johan som kom ut extra-extra-inkallad bara för din skull. Han var egentligen helt fullbokad hela veckan. TÄNK vad han är snäll. Johan alltså. Inte du. Suck. Som tur är har ju Johan skott dig hela ditt liv och du brukar uppföra dig, annars hade han väl aldrig mera velat sko dig om varje gång var som idag.

Tell: Nu förstår jag inte riktigt vad du menar. Var det det här med att jag hade lite sprattel i benen och flugor över hela kroppen som TORTERADE mig du tänker på??

Ida: Ja, ungefär. Eller varför du for runt som ett skott i din egen box, sprattlade nåt jävulskt på stallgången, nästan lade dig på Johan med hela din tyngd, viftade med benen nåt kopiöst samt BET mig i fingret och Johan i rumpan!!! ODÅGA!!!!!

Tell: Äsch var inte så pjåskig. Ett litet bett här eller där. Dessutom var jag faktiskt nära DÖDEN!!! Det ska bara handla om dig hela tiden. JAG då???!!!!

Ida: Jo, jag tackar. Johan stod utanför stallet och svetsade skor till dig. Du skulle ju ha såna där ringskor med sidokappa och då måste det specialgöras förstår du din bortskämda rädda sprätt. Det var absolut INGEN som försökte mörda dig. Det var snarare du själv som ställde till med en himla massa trams.

Tell: Och hur skulle jag kunna veta det???!!! Det hade ju lika gärna kunnat vara hästtortyr eller nåt ännu värre på gång!!!!! Det KÄNDES som att det var livsfara!!!! Det är ett mirakel att jag lever!!

Ida: Det här förklarar ändå inte dina plötsliga hugg. Förstår du inte att man får skämmas???!!

Tell: Du sopade till mig faktiskt!

Ida: Naturligtvis gjorde jag det, för att du BET mig ditt hästskrälle!!

Tell: Okej det kanske jag gjorde, förlåt. Jag trodde att jag skulle dö och mitt i allt kom jag på att du kanske hade godis till mig, och det hade ju varit fint att avsluta sin tid här på jorden med lite godis tänkte jag, men det var bara ditt finger dessvärre. Och Johan råkade jag bara bita litelitegrann för att jag hade tråkigt, man får väl retas lite med honom. Hö hö.

Ida: Giv mig styrka.

Tell: Men sen var jag ju snäll? Jag gick som ett lamm på promenaden! Och i min lilla gräshage var jag jättesnäll och höll mig i skinnet.

Ida: Ja du vågade väl inte annat din galning.

Tell: Äh, var inte så långsint! Det är faktiskt tråkigt i boxen. Alla andra får ju vara ute. Och så vet jag inte om jag sa att jag blir TOKIG PÅ FLUGORNA!!!!!

Ida: Ja ja, det kan jag förstå. Och att du är rädd för Johans svets var väl kanske ingens fel. Men man sprattlar inte omkring hur som helst trots lite överskottsenergi och framför allt så BITER man INTE folk. Det vet du mycket väl. Lilla fölis som bara är några månader gammal uppför sig ju mognare än dig din ohängda sprattelgås!!

Tell: Nu tycker jag vi avslutar den här intervjun. Jag är ändå bäst. Så det så. Hejrå!

Annonser

2 reaktioner på ”Intervju med Tell

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s