Att utvecklas ihop med min fega (men väldigt peppade) häst

Det här året går ju mot sitt slut snart, tro det eller ej, och då får jag väl försöka få ihop nån liten årskrönika.

Tänkte skriva lite så länge om det här med att försöka lära sig rida. Det är banne mig inte lätt, och har man egen häst så är det ju dessutom själva grejen att man vill lära sig rida sin egen häst ordentligt och utveckla samspelet på bästa sätt. Där har vi väl alla olika saker vi jobbar på.

Det har väl inte undgått någon som läser denna blogg att jag har en liten kvick spelvink som kanske inte är den modigaste hästen som vandrat på denna jord. 🙂 Men han är bäst ändå, och jag älskar honom över allt annat!! ❤

IMG_7881

Jag tycker det är jätteintressant att läsa om andra ”hästhistorier” med tossiga pållar med mycket energi. Har ni läst porträttet om Zenith i senaste numret av Ridsport? Jag känner mig helt tårögd. Vilken fantastisk historia. (Jag tror dessutom att Tell förmodligen är en tam ko i jämförelse med Zenith).

Folk kan säga att Jeroen hade tur som fick Zenith, men Zenith hade ännu mer tur som kom till Jeroen.

Om ni har läst referatet som jag länkade till från Paul Tapner-masterclassen i mitt förra inlägg så har ni säkert sett att han sa att han sa detta om hästen Inonothing som han vann Badminton på 2010:

He was probably the least brave horse I have ever sat on. We had to teach him bravery.

Alltså, bara själva grejen att överhuvudtaget STARTA Badminton. Och att sitta där på hästen i startboxen när de räknar ner och veta att ”det här är den fegaste häst jag nånsin suttit på”. Hahaha.. fälttävlansryttare!! 😉 ❤ Nä, men allvarligt, vilken känsla det måste vara att känna till 110% att ”den här hästen litar på mig så mycket, att även om han egentligen är så kopiöst rädd av sig så är det INGEN tvekan om att vi kommer runt den här fyr-stjärniga banan plättlätt. Vi är ett, vi två. We can do it”. Och så går man och vinner hela klabbet. Shit.

Det är väl så med många av oss hästgalningar, vi vill inte bara lära oss rida ordentligt utan det är att utveckla det här samspelet vi är ute efter. Har du en något bekväm häst så är det ju att du vill lära dig att motivera den och få den mer energisk av att du ger den rätt signaler och uppmuntrar. Får hästen med dig. Oavsett om det gäller att skapa mer energi, eller lugna. (Ofta är det ju dessutom den där svåra balansen av att skapa BÅDE energi OCH lösgjordhet och avspänning!)

…och har du (som jag) en tossig pigg liten sprätt med lite för mycket energi och flyktinstinkt för sitt eget bästa, så vill man ju lära sig rida så att man får just den där känslan av att man hjälper hästen att slappa av, att hästen litar på en.

AB8Z9788

Det är ett evighetslångt arbete, I tell ya, men det är också det som är det bästa med den här sporten (och hästlivet). När det lyckas. Då finns det INGET som slår den känslan.

 

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s