En modig dag!

Om ni inte märkt det redan så är jag väldigt fascinerad av hästars olika personligheter. Det är så himla coolt på nåt sätt. Att det kan vara så olika! Särskilt om man nördar in sig på stam, hur de är tränade osv.. och så kan det ändå vara så himla olika. Hästar med otroligt lik (eller samma till och med) härstamning som är uppvuxna på samma sätt, är tränade likadant, av samma personer, kan ändå vara väldigt olika varann. Det är verkligen individer vi håller på med. 

Det är lurigt det här med att ha en egen häst, det är lätt att lägga sig till med olater och så tycker man att ”hästen är såhär” när det i själva verket är en själv som är det. Sånt upptäcker man lättare om man rider/hanterar flera hästar tycker jag.

Igår när jag ropade så kom Tell travandes fram till grinden (fast kompisarna var helt i andra änden av hagen) och stack ner huvudet i grimman på tre röda sekunder. Fina häst! Jag blev helt rörd. ❤  Idag däremot var det lite värre, han var väldigt tydlig med att han inte ville att jag kom fram. Då gick jag fram till de andra hästarna, kliade lite, gick runt en sväng mot Tell igen efter ett tag och satte mig på huk. Då blev han nyfiken och kom fram och nosade mig håret. Sen efter en stund gick det bra att ta på grimman. Då tyckte han det var ok. 🙂 ”Vissa dagar måste man ju få ta sin tid och mentalt ställa in sig på att ta på grimman, matte, förstår du inte det”??

Jag har nog aldrig haft nån häst innan som varit direkt svår att fånga i hagen, och Tell är ju inte det alltid heller. Men ibland så. Och det är ju hans personlighet. Han är liksom en blandning av nyfiken, osäker, ändå nånstans rätt cool, och väldigt flockberoende. Såna hästar som är lite ”schizo” lär en otroligt mycket om både ryttarkänsla och samspel. Man kan liksom inte göra likadant hela tiden, men ändå vara konsekvent och ha en plan. Dessutom blir man otroligt medveten om vad man själv sänder ut för signaler. Det är väldigt lätt att själv bli osäker om hästen är det. Det är jag glad att jag sällan är numera. Men det har jag absolut varit! Många gånger! Osäker, ledsen och arg. Då vill hästen verkligen inte vara med en, kan jag tala om 😉

Vi red ut en lång skrittrunda med lite trav tillsammans med Agneta och Tibelle. Det har sällan hänt att Tell vill gå först i stort sett HELA rundan. I skymningen dessutom! Men jodå! Today was the day! Modig och glad som bara den och skrittade på jättefint. Så bra att vi höll på att tappa Agneta och Tibelle så vi fick vänta in dem lite. Vi mötte bilar, en bärgningsbil med släp som skramlade, en baklastare med en skrotbil på gaffeln på en väldigt smal väg, OCH ett barn på cykel med illgrön hjälm. Jag började prata med barnet visserligen, annars hade nog Tell dött för DÅ var radarn på kan jag säga och han hade lagt i backen och gjort sig redo för flykt… (barn med illgröna hjälmar är tydligen farligare än allt annat jag räknade upp. Tillsammans). Men han ändrade sig när jag sa ”gå”, och knatade glatt på resten av rundan. Då blir jag om möjligt ÄNNU stoltare och gladare än när han kommer fram direkt och vill ta på grimman! Jag vet att min häst är 13 år och inget av detta borde vara något problem, men – de är individer. Och vi också.

10633395_10152200744401710_5318507276382178491_o

En bild från ett annat tillfälle när han faktiskt också var modig och litade på mig. 🙂 Fina minnen! Men allt är ju inte tävling. Tillit i vardagen räknas också!

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s