En stjärna i månskenet

Nu kommer ett riktig glädje- och skrytinlägg här! Jag är så himla himla glad över min fina häst. Oj vilken härlig tur, det var -18 grader och stjärnklart. Riktigt häftigt med det starka månskenet.

Helena red Taleya och hon och Tell ihop kan ju ibland trissa upp varandras feghetsnivå till max. Typ att båda två kastar sig hemåt och ingen vill gå först. (Oftast går det bra, men ändå). Taleya var rätt spänd ikväll, men Tell var på sitt allra bästa och modigaste humör och gick med på att gå före fjantfian nästan hela rundan. Till och med när hon tvärstannade och fnorkade så fortsatte han gå! 

Jag är så stolt och glad så jag vet inte vad. Det är väl normalt för många hästägare, men har man en nipprig rädd fjant som man tränat med i flera år (och ramlat av massor av gånger i tvärkast hemåt)… så är man väldigt glad när ens häst plötsligt går fram som ingenting! Som värsta coola pållen som aldrig gjort annat.

Jag tänker att detta måste ju vara början på ett fantastiskt fälttävlansår. 😉 Jag ser framför mig hur han litar på mig i terrängen, inte vill springa hem till flocken, utan bara spetsar öronen och litar på mig! Som idag. Han tyckte det var läskigt på flera ställen med konstiga skuggor och snö som ramlade ner från grenarna, men han tänkte ändå framåt hela tiden och gick direkt jag sa framåt. Som det ska vara! Då kan de gärna få vara lite taggade och både Tell och Taleya hade ju periskopen uppe och körde giraffgympa i början. Men bara de GÅR. Kommer till arbete. Bjudningen först, sen kom periskopen ner mer och mer utan att vi egentligen mecklade nåt alls. Bara red framåt. Mjuk hand. Tempoväxlingar. Sista galoppen när vi bara flög fram så förstår man ju verkligen varför man håller på med hästar… sååå underbart! Ingen frös, alla var glada, Tell var modig och mallig och sprang först, och alla hade rimfrost på ögonfransar och mular när vi kom hem. Mys! ❤

Helena berättade att hon ramlat av Tromb massor med gånger, Tells halvbror, det hade jag ingen aning om! Han tvärvände, reste sig osv…särskilt när de skulle ut själva. Känns verkligen som Tell (eller iallafall som han har varit emellanåt)… men sen blev Tromb lugn som en filbunke och var även läromästare till en 11-åring som red ut själv på honom i skogen! Jag som trodde Tell var den enda med så sjukt stark flyktinstinkt i den släkten, men det låter ju väldigt lovande att det gick över (med träning och med åldern) med Tromb! Hahaha… att de är så lika de två, inte bara till utseendet! Ändå lite roligt. Finkillarna. ❤

Skärmavbild 2016-01-21 kl. 23.19.40.png

För övrigt har det varit helt magiskt fint väder hela dan. Inte bara nu ikväll i månskenet! Gnistrande kallt och fint var det på dagen också, men då sol istället. Jag gick en promenad på isen på lunchen. Härligt!

   
  

 

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s