”Vi klarar det här”

Jag har ju skrivit tidigare om att jag inte är någon direkt tävlingsmänniska, jag är mer ute efter att utvecklas och ha roligt. Det kan man ju såklart göra både med tävlingar och utan. 

Jag tänkte lite i de banorna igår, fast då särskilt på känslan av att ”vi klarar det här”, det är en sån himla härlig känsla som jag önskar att alla ryttare får känna med sin häst! Jag tänker också att nivån på ”det här klarar vi” ju är väldigt olika. Ridning är ju väldigt mycket mentalt som ni vet. 😉 För en del är det säkert så att man är BÄTTRE mentalt än vad man är på att rida, för andra tvärtom. Därför är man ju i båda fallen beroende av folk som hjälper till. En klok tränare som peppar en så man vågar, eller säger ifrån om man tänkt starta på en alldeles för svår nivå. För min del är det ju mest det förstnämnda tack och lov, att jag tror att Tell och jag klarar mindre än vad vi faktiskt gör. Men – det mentala måste ju hänga med, det är det som är så spännande. För att det är då man bygger självförtroende hos både ryttare och häst!

img_8260

Igår på pay and crossen var det med nya hinder som vi inte hoppat förut, det kom jag på i efterhand nog var första gången för oss! Vi har visserligen varit där och tränat, men det var ett tag sen. Men jag kände ändå när vi gick banan att det inte skulle bli några problem. Alltså är det ju inte själva hindrena som är problemet, det är att jag mentalt måste tro att ”vi klarar det här, det är inga problem”. För då sänder man de signalerna till hästen. Sen är det ju klart att man kan hamna i överraskningar ändå, så är det ju med de här djuren, men man måste tro från början att det här kommer gå bra.

Första gången man kom till vattnet (hinder tre) igår så kunde vi i 90-klassen välja att galoppera rakt ner i vattnet och sen upp på kullen, eller så kunde vi rida ner mellan två kullar och hoppa den lilla stocken ner i vattnet (som kom väldigt snabbt). På filmen ser den ju verkligen miniliten ut och det är lite sand mellan stocken och vattnet, men när man red mot så såg man ju bara stocken och sen vatten. Jag tänkte egentligen skita i det och rida direkt ner i vattnet (den lättare vägen) eftersom vi aldrig hoppat det, men sen kände jag att ”vi klarar det här”, och det gjorde vi ju. Jag har hoppat sånt (och svårare saker) med Tell för två år sen, men det var ju och vi har verkligen inte hoppat den vägen ner i vattnet just i Hoby. Så det är jag stolt över att jag vågade, eller ännu mer stolt egentligen för att jag var så säker på att vi skulle klara det! Särskilt på min häst så kan jag säga att det är rätt avgörande.. 😉

IMG_0452

Jag är ju nog nervös även när jag tror att vi kommer klara det, tänk då hur nervös jag skulle vara om jag var osäker på det! Herregud. Jag tänker att det är väl inte alls omöjligt att vi nån gång startar 100-klass i fälttävlan nån gång, om jag känner mig säker och tänker att ”det här klarar vi”. Inte förrän dess. Helst ska väl alla 90-banor kännas som bommar på marken före det. 😉 Igår kändes det inte så lätt när vi gick banan, men när jag red kändes det lätt som en plätt. Jag hade till och med glömt att Tell tvärvägrade skritta över en grav, han var så fånig! Kastade sig och backade. Sånt gör han ju aldrig. Jag blev väl osäker själv. Men sen när jag kom i galopp på själva pay and crossen så tittade han inte ens på den där graven. ”Matte säger framåt, då hoppar jag”! Antagligen för att jag helt glömt bort den där graven och bara red på som vanligt. Det var en ganska maffig oxer direkt efter så jag hade fullt fokus på den, haha!

Det som är så häftigt med ridning är att plötsligt kan man rida enstjärniga linjer eller hoppa en bana på 1,30-nivå och det känns ganska LÄTT. (Sen känns det plötsligt svårt att kunna göra halt ordentligt och ordnat, eller att man helt känner att man borde sluta rida. Ni vet).  Då finns det säkert de som drivs av den där utmaningen att komma uppåt i klasserna och startar 1,30 iallafall. Medan jag rider 100-hoppning och 90-klass i fälttävlan tills det känns löjligt lätt. Men det är ju mitt mål! Att det ska kännas otroligt lätt. För då vet jag att jag vi faktiskt utvecklas, och jag kan (om jag vill) starta en högre klass nästa gång. Och då kommer jag tro att det går bra!

Skärmavbild 2014-04-26 kl. 11.38.52

Jag skulle aldrig rida något oavsett på träning eller tävling om jag inte tror att vi klarar det. Sen klarar man ju alltid mer än man tror, men ja, folk är olika. Och det mentala måste som sagt vara med. Man blir lätt hemmablind dessutom, jag tycker ju nu att 90-klass är ganska lätt (alltså nivån på hindrena och dressyrprogrammet menar jag, att genomföra en hel fälttävlan oavsett nivå är inte lätt!) men det tyckte jag ju inte när jag började träna fälttävlan. Då tyckte jag alla hinder var enorma. Och jag vet att en del drar efter andan och tycker jag är sjukt modig när jag lägger upp bilder eller filmklipp på facebook t ex. Så ni som håller på med hästar och ridning, känn efter själva och var stolta och glada för det ni gör! Visst, man kan alltid bli bättre, som i allt,men man måste vara glad och nöjd också och kunna se sina framsteg! ❤

Skärmavbild 2016-04-25 kl. 22.31.54

Bara det att alla terrängrundor jag ridit i år i tävlings- (eller tävlingslika) sammanhang har Tell har gått som TÅGET gör mig helt gråtfärdig av lycka. Nu ska jag göra allt jag kan för att detta ska hålla i sig! 😀

 

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s