Hoppträning med skitkänsla

Jaha, i dressyren vill min häst fara iväg åt alla håll och är rackarns pigg. Energisk så det räcker och blir över. I hoppningen går han inte fram (trots att det går fort som satan). Slutsats: Jag rider med för lite ben. Kul. 

Nej, det är inte roligt att känna sig kass. Inte alls kul. Jag får skylla mig själv som inte hoppat nåt sen förra träningen för två veckor sedan. Det kommer jag inte undan med på de här övningarna kan jag säga. Idag skulle hästarna verkligen svara för skänkeln och allt var byggt utifrån 4-5-meters galoppsprång. Träning i tävlingsgalopp alltså. Massor med svåra linjer och bara kombinationer och studs på låååånga avstånd alltihopa. Vi hade ETT fristående hinder på banan idag. Man kan säga att den galoppen vi skulle rida övningarna i var precis utanför min bekvämlighetszon, vilket i och för sig var nyttigt. Men antingen satt jag och backade in i hindrena (och fick nån slags tuppjuck i mitten så att Tell ändå mirakulöst hoppade B-hindret ut) eller så gasade jag för kung och fosterland och kom in i fläsktempo nåt så jävulskt.

Jag är glad att jag tog mig samman och satte en bra runda till slut iallafall, då fick jag mycket beröm. Jens trodde nog att ”NU ÄNTLIGEN har hon fattat hur hon ska göra”. Men nej nej, så lätt är det inte här i världen. Sen satt jag i skiten igen och fläskade av honom på första bästa avstånd, vågade inte vänta ut nåt bra i den jävla galoppen. Fick ingen bra känsla alls. Satt och tänkte på att det var helvetes tur att jag inte tävlade hoppning i lördags, jag hade typ dött, haft ihjäl min häst som hade stått på öronen, eller skämts ihjäl pga usel ridning. Jag tänkte även på att jag hade råkat ta fel bett på tränset, Tell sprang och låg på som en gris och då är det ännu svårare att rida med mer ben, fast man måste. Jag borde bara ha försökt rida bättre och bara skitit i allt detta, och det försökte jag visserligen. Men det är svårt när man känner sig dålig.

Nu tror jag inte att det såg katastrofalt ut, och allt var ju inte värdelöst, men ridning är ju mycket vad man får för känsla. Och känslan är just nu att jag borde faan inte få hoppa mer för allas bästa. Eller så är det just det jag ska göra. Träna träna träna. Jag VET att hoppning är en färskvara. Jag blir bara så less, jag måste ha hoppat flera tusen hopplektioner i mitt liv och ändå kan jag inte hoppa.

Gonatt! Imorgon måste jag kunna rida igen och snabbt bli bra på det dessutom, för på fredag åker vi till Rockneby (Ridklubben Udden) och tävlar i stilterräng!! Då jävlar är det bara att jag rider. Annars vet jag inte vad jag gör. 

IMG_9751
Jag är hundpromenerare åt min stackars granne Karin som fått influensa. Hunden Greta är så rolig. Hon ser lite sur ut här, ungefär som jag känner mig nu! 
IMG_9752
Greta och jag hade det mysigt på vår promenad. Vi plockade blommor till sjuka Karin. 
Annonser

2 reaktioner på ”Hoppträning med skitkänsla

  1. Det kanske är meningen att det ska gå dåligt ibland så att man uppskattar de bra träningarna ännu mer?
    Om det alltid gick kalas skulle man ju inte bli lika glad över dem.

    1. Ja så kan man ju tänka 😉 Fast jag vill ju att det ska gå bra jämt!! Hehe. Nä, skämt åsido, jag förstår att det inte kan göra det. Och visst uppskattar man mer när det går bra om det inte alltid gör det.

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s