Hello monday

Jag gillar ju mitt jobb som tur är, men jag hade verkligen kunnat tänka mig att fortsätta ha semester ändå. Det hade inte varit NÅGRA problem. 

Jag tröstar mig med att jag trots allt ändå HAR ett jobb. Det är jag väldigt glad för. Och jag kom mirakulöst ihåg lösenord till mail och instagram och gud och hans moster. Däremot hade jag glömt ALLT som jag hade tänkt ta tag i efter semestern. Så jag har mest suttit i planeringsmöten och desperat försökt få igång min arma hjärna, samt börjat mailöppningen av 467 olästa mail. Vem i helvete håller på och mailar folk under semestern kan man ju undra???!

IMG_0731.JPG

Nåväl. Sen började OS-küren, alla gick hem från jobbet utom jag som satt klistrad framför BBC i flera timmar till tills küren var slut. Då körde jag hem, lagade mat helt darrig och trött och sen lyckades jag till slut komma till stallet och rida, hann precis innan det blev becksvart.

Tell (som var så sjukt fin och lugn igår förresten!) var i sann OS-dressyrhäst-fjant-mode och när jag skrittade ut höll jag på att trilla av redan efter 10 sekunder på grund av en oväntad fågel. Eller om det var ett grässtrå. Tack helskodda ridbyxor, ni har räddat mig många gånger.( Jag kan tänka mig att börja använda mina oskodda ridbrallor den dagen jag inte har Telleskrälle längre, tills dess – ain´t gonna happen. 😉 )

Vi skulle plocka undan lite hinder från banan ikväll så vi kan köra den inför Jensträningen på onsdag, detta kom jag på när jag satt och red på den. I dressyrsadel. Så jag hoppade allt som stod framme bara för att jag måste ju hoppa lite innan onsdag. Det gick i 200 km i timmen på min vilda dromedar och måste ha sett kopiöst roligt ut. Men ja, man kan hoppa 90 cm kombinationer i dressyrsadel iallafall kan jag tala om! Tell var väldigt glad. Jag försökte samla ihop oss efter detta, få fatt i bakbenen till exempel som var nånstans i andra änden av kommunen och det passade minsann inte herrn alls. Förbaskade lata racerlama! Normalt sett brukar jag bara hålla i ett spö (rider inte ens med spö eller sporrar jämt men idag hade jag båda två som tur var), det brukar räcka med att han SER spöet så far han fram som en komet. Men när latmasken sätter i då hjälpte inget. Typ skänkeldöd helt plötsligt. Finns inget värre än när de inte går fram för skänkeln! Jag blir galen! Jag fick peta till honom flera gånger på rumpan den lille fräcka laman, sen kom han igång och frustade jättemycket och kändes superfin och mjuk som en katt.

Jag kan väl inte säga att jag kände mig som Charlotte Dujardin direkt, snarare som en desperat kameltämjare eller Kalle Anka eller nåt. Men jag är glad att jag inte gav upp utan kämpade på tills jag fick honom med mig igen. Han visste ju mycket väl vad jag bad om, han bara sket i mig. ”Bah, ta i och mjuka upp mig i sidorna? Nej nej, spikrak och springa fort och göra mig sjutton meter lång. VA? FÅR jag inte det”????!!! *extremt sur och upprörd*

Jag LÄNGTAR tills Alette kommer, jag måste få hjälp att hitta tillbaka till någon slags vettig ridning igen. Det är ju bara att erkänna att både Tell och jag har glömt allt. 😛

(Fast vi kan till slut om vi anstränger oss, det är ju bara det där att allt är mycket lättare om man får moraliskt stöd och lite jävlar anamma för att orka anstränga sig.) 

IMG_0729.JPG
Södra Åredasjön by night

 

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s