Hoppade bana inomhus i 27°C

Igår kväll var det hoppträning för Jens, som vanligt var jag lite nervös eftersom jag bara skuttat nåt litet hinder här och där sen sist, och inte kände mig så jätteförberedd.

Varför vill man så gärna att det ska gå bra på träningar? Helst att allt bara ska gå sådär prickfritt och man ska få MASSOR med beröm. Haha! 😛 Det är ju verkligen när det går som sämst som man behöver hjälp som mest. Visserligen har jag varit med om båda i mitt ryttarliv, och jag vågar verkligen ta hjälp. Även när jag känner mig helt kass. Läste ett klokt inlägg om det här, håller verkligen med!

Denna gång gick det dock mycket bra, Jens sa till och med att det här var något av det bästa han sett mig rida. (Och Tell hoppade riktigt riktigt bra). Jättekul att höra, jag tackade och tog emot! 😀 Tack fälttävlan, det är verkligen som att han går så JÄKLA bra nu sen vi var på Udden och flög runt terrängen!! 😀

Däremot vet jag inte om jag håller med själv om att detta var den bästa träningen, jag har varit med om andra pass när man satt en runda där bara ALLT stämt och man nästan får en religiös känsla och känner för att gråta en liten skvätt. Men jag tar det positivt, jag måste ju helt klart ha utvecklats som ryttare (och som ekipage ihop med min fina häst) när Jens säger att det är jättebra, och jag själv håller med MEN vet precis vad jag kunde ha gjort ännu bättre. Det är en härlig känsla! Hur som helst är jag stolt över mig själv och min glada hopplama, han är ju bara bäst. Han älskar verkligen att hoppa. Det var en typisk Jensbana med avstånd som inte stämde ”gratis” nånstans så man fick vara beredd och kunna korta och länga utan att det såg ut som hej kom och hjälp mig. Det är häftigt när det funkar och plötsligt ser banan ut som att alla avstånd var jättesnälla istället, för att man har med sig hästen.

Jag måste komma ihåg nästa gång att när hindrena blir högre ska jag rida likadant mellan hindren, men ge lite mer skänkel precis i avsprånget. Min duktiga häst hjälper mig ändå, men jag vill ju inte sitta där mot världens fetaste oxer och bara hoppas på det bästa. Måste kunna ändra min ridning litegrann utan att ”göra för mycket”. En bana på 1,00-1,10 kan jag galoppera runt i bra rytm, men ska jag göra samma på 1,20 eller ännu högre så måste jag hjälpa Tell med lite mer ben precis i avstampet. Jag är glad att jag inte blev höjdrädd iallafall, jag kände först över hindret att ”ojdå här skulle jag ha hjälpt honom lite mer, undrar hur högt det här är”?? 😛

När vi skulle hem och hade plockat undan hindren blev Tell helt kopiöst rädd när Sara stängde ena porten till ridhuset, vi hade haft öppet på båda kortsidorna pga den extrema värmen. Min snälla lugna hopphäst förvandlades på ett ögonblick till helt SJÖVILD. Det var nära att jag tappade honom. Jag kom att tänka på att detta inte händer särskilt ofta nuförtiden, jag var mer beredd på hans hastiga temperament förr i världen! Men visst, han är ju häst. Alla hästar kan bli rädda. Och han är rätt så explosiv.

Sen skulle jag sitta upp och det var knappt att det gick, han ville HEM. Omedelbart. Rädda sig den som kan, tänk om man blir uppäten av en PORT!! Gudars vilket värdelöst slut det hade varit sa Tell. Jag suckade och var ändå glad att han lugnade sig något efter några hundra meter. Hem kom vi med pannlampa och reflexer, fick inviga dem för säsongen idag. Bästa, fina lille tok. Vad jag älskar den här hästen! ❤

 

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s