Dressyr i kylan

Okej, imorgon ska alltså Tell och jag åka och rida LA:3 och MSVC:1 i Kalmar. Det här blir spännande…

Jag har väldigt dubbla känslor inför det här med att tävla, som ni säkert har märkt ni som följer den här bloggen. Å ena sidan tycker jag det är bra som mål, att man har nåt att träna till och att man måste ”skärpa sig och bara rida”. Särskilt dressyr är jättenyttigt för mig att tävla, man måste vara snabb i dressyr och hinna förbereda allt, jag är ofta lite seg och långsam av mig. Men eftersom jag har sån jävla ångest varje gång så undrar jag däremot om det här verkligen är nån toppenidé. Det här ska väl föreställa roligt??! 😉

Det som jag mest tycker är jobbigt med att tävla är att jag alltid rider så fruktansvärt dåligt precis innan, antagligen för att jag så gärna vill att det ska gå bra. Jag var så arg och ledsen på mig själv igår för jag tyckte att jag tog ut min ilska och nervositet på stackars Tell, som bara var jättejättepigg (och visserligen något ovillig att jobba på rätt sätt). Det var ju inte hans fel, han är bara en häst!

Även fast jag kände mig hemsk som sparkade honom med vänsterskänkeln jättehårt tre gånger så fick jag ju bort honom från den. (Jag blev less på att hela tiden få sitta och mala med den. Så vill jag inte heller rida!) Det var länge sen han kändes så fin. Jag kunde sitta där och bara känna mig som nån proffs-portugis i Golega på feiran. Lätt lätt i handen och självbärig häst som frustade nöjt. Vänstergaloppen blev helt super, och den brukar jag ofta ge mig med att ”nu är det ju ändå okej”. Det gjorde jag inte igår. Jag nöjde mig inte förrän den kändes SUPER, och med marginal! Man ska ju inte tappa allt bara för att man släpper tygeln. Det är det jag menar med marginal, att när hästen verkligen bär sig och jobbar rätt, då kan du i princip sitta bakåfram och uppåner på långa tyglar och hästen går kvar och bär sig själv. 🙂

Så missförstå mig rätt här, han blev jättefin och uppenbarligen har jag inte förstört min häst nu heller. Men jag hatar den där känslan när man bara känner att ”Jag VILL inte rida såhär”.

På många sätt tror jag att tävlingsinstinkten tar fram det allra sämsta i människan. Och ibland tänker jag på om det är moraliskt försvarbart att överhuvudtaget tävla med djur. Jag känner mig ju själv inte alls som nån tävlingsmänniska, men jag är ambitiös och vill slippa skämma ut mig, och kanske är det delvis samma sak.

Jag önskar att jag rider bättre idag och att vi har roligt imorgon min fina häst och jag! Hur det än går. Även om jag skiter i resultatet så vill jag ju att vi gör vårt bästa och ha ett fint samarbete. Jag önskar att även om det går helt åt skogen så kan jag skratta åt det, klappa min fina häst, pussa honom på mulen och åka hem och fortsätta träna på vår kommunikation. På ett mjukt, tydligt, positivt och hästvänligt sätt. Klarar jag inte det kan jag lika gärna sluta rida.

img_8695img_8333

 

Annonser

6 reaktioner på ”Dressyr i kylan

  1. Hejja Ida och Tell!

    Våra kommunikationsmål är desamma. DEt är så roligt hur vi ganska ofta skriver liknande inlägg ungefär samtidigt. Dock ledde inte min lite mer hårdhänta hantering till en lösning på situationen där Stina inte lyssnade. Snarare tvärtom.

    Inte bli frustrerad. Inte agera på instinkter. Öva på kommunikationen. Mantra-mantra-mantra…

    1. Ja vi kanske är tankeläsare! Eller rätt lika funtade… haha! Det är verkligen roligt. 🙂 Japp, mantra mantra mantra! Särskilt när det går dåligt… av nån anledning är det lättare att följa sitt mantra när det går bra! Och vääääldigt svårt när det inte går så bra… Märkligt. 😉

  2. Känner igen det där med att få dåligt samvete… Före det att jag fick reda på att Mackan hade inflammation i halskotpelaren så kunde jag bli totalt galen på att han ”satt fast” i vänster sida och det kändes som att han hade en planka inopererad från munnen till bogen. Ibland tog jag tag i vänstertygeln och bankade med vänsterskänkeln för att han skulle släppa. Oj, vad jag ångrar det. Tyvärr är det väl så att jag har svängt helt åt andra håller nu och istället blivit lite väl ödmjuk och mesig, för ”han kanske har ont någonstans”. Svår avvägning ibland.

    Hoppas att det har gått riktigt bra på tävlingen! 😃

    1. Herregud, ja det förstår jag verkligen!! Vilken mardröm att det visar sig att de har ont! Eller ja, då får man ju en förklaring så jag antar att det måste vara lite bra ändå. Ja precis, det är himla svårt att vara lagom. Det är väl det man tränar sig på hela sitt ryttarliv antar jag, man vill rida mjukt och fint men ändå kunna vara effektiv och snabb när det behövs så man inte ”plågar” hästen genom för mesig ridning istället… 😉

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s