Det är inte lätt när det är svårt…

Hello folks. Jag vet att en del av er har följt mig på Equipe idag och jag vill bara beklaga denna sorg. Ni skulle ha följt någon annan!! 

Å gud. Vad ska jag säga. Dressyr är så JÄVLA SVÅRT!!! Jag hatar det. Och älskar det när det går bra. 😉 Alltså, även om nu 54,286 i LA:3 och 52,447% i MsvC:1 förmodligen är de sämsta jävla procent jag någonsin ridit ihop, så är jag ändå inte så himla missnöjd som jag kanske borde vara.

Jag är helt vindögd av trötthet men snart kommer jag få mat och vin så jag ligger här i soffan i en urtvättad hoodie från Ullareds hästavdelning och mina favorittajts och fårskinnstofflor så länge och skriver detta. 🙂

Dagen började med att jag fick kallstarta vår stackars diesel-saab i 11 minusgrader, den så kallade automatiska dieselvärmaren har pajat på den och vi har inte råd att laga den just nu. Så den arma kärran fick stå här och puttra igång sig ett tag istället medan jag slängde in en termos kaffe och min kavaj. Ullunderstället var på och jag kände mig som en michelin-tävlingsgubbe idag. Det var det värt! Jag hatar att frysa.

Väl i stallet förfrös jag nästan händerna av att försöka koppla på mitt släp, men ÅH så vackert det var i soluppgången!! Riktigt winter wonder land. Jag förbannade mig själv för att jag glömt gasolbrännaren hemma som jag brukar få använda ibland på vintern för att tina upp mitt släp. Bestämde mig istället för att göra en rivstart för att få loss eventuella fastfrusna hjul. Det funkade! Tadaa!! Bil och släp redo. YES.

Tell och jag anlände i tid till Kalmar hästsportklubb som badade i solsken och det var inte riktigt lika kallt längre. Men mer snö än vi har här! Väldigt vackert. Vi hann gratulera Anna och hennes egna uppfödning Faial (fyra år!) och även fälttävlanskompisen Simone på sin fina Latte till en delad andraplats i LB:2! Hurra så roligt! Sen var det dags att rida fram till LA:3, Tell kändes extremt taggad såklart men ändå under kontroll. Men vad tror ni händer med tre dm snö på plåttak när solen ligger på? Plötsligt hördes ett öronbedövande brak och all snö rasar ner. (Hur kan man INTE ha satt upp vajrar eller nåt annat rasskydd?? Detta som är en sån kanonfin och modern anläggning.. de måste ha missat den lilla detaljen). Tell blev så rädd att jag kände hans hjärta slå genom sadeln. Sen skulle vi in i det stora ridhuset och rida vårt program typ 1 minut senare, han var fortfarande så rädd så jag vet inte vad. Det var ett mirakel att han ens gick in där.

Jag VET att han kan bli jättespänd och taggad på tävling, även utan nedfallande snö. Det är ju bara att rida ändå, vad som än händer liksom. Så det kan jag ju inte ha som ursäkt. Jag kom inte alls till ridning och han var supersuperspänd även om han faktiskt trots allt var relativt lydig. Jag är imponerad att han ens gick framåt så rädd som han var. I ryggningen försökte han resa sig och hoppa ut över sargen så då dunkade jag till honom med skänklarna för att få fram honom (tyvärr lite för hårt), i övrigt försökte jag mest sitta stilla och vara lugn för att minimera sprattlet. Suck. Jag var så besviken och less på min kassa ridning när vi kom ut från det där. Ville mest åka hem och gå och lägga mig. Domaren skrev ändå nåt snällt som de brukar göra när det går skitkasst. Typ ”mycket flott häst, ni kan bättre!” (hur hon nu kunde vara så säker på det..) 😉

Hur som helst. Jag hade med ett extra schabrak (visste att det första skulle bli genomblött) och även ett extra träns med vårt uterittsbett (också tredelat, men stübben istället för sprenger så inte så stor skillnad) på som ”reserv”. Bara kände för att ta på det och få en ”nystart”. Klart jag ville rida medelsvår för första gången! Och jag var ju sur för att jag ridit så dåligt i första klassen och ville verkligen ha revansch. Tränar-Anna gav mig lite goda råd och peppade inför nästa klass, sen var hon tyvärr tvungen att åka hem.

Han var med mig och kändes fin på framridningen, jag tyckte jag hade bättre marginaler. Det hade jag tyvärr inte. Eller ja, kanske nog med marginal för att komma runt en debutant-dressyr i fälttävlan eller LB. Möjligen LA. Men detta var ju medelsvår, vi hade varit tvungna att step it up bra mycket mer, det inser jag nu. Men just då var jag iallafall glad att jag kunde rida, och att han kändes SÅ mycket bättre än i första klassen!

Själva programmet MsvC:1 är ganska roligt att rida, och jag är stolt över att jag inte red fel en enda gång i varken LA:3 eller detta! De är väldigt snarlika särskilt början på programmen så det är lätt att blanda ihop. Så glad att jag inte gjorde det! 🙂 Tell kändes mycket mer ”med mig” och jag var nöjd med att jag verkligen försökte rida mig ur spändheten denna gång. Han kändes riktigt fin i delar av detta program, och även om han rymde några gånger och lurade mig så fick jag tillbaka honom hos mig igen. Det är jag glad för! Sen såg jag procenten, och bara ”jaha, det var lätt det sämsta vi någonsin ridit på”. Hahaha! Well, vi har aldrig ridit nåt så svårt som Medelsvår C heller. Och de som vann fick inte heller några superprocent även om de var superduktiga och såg ut som värsta proffsen.

Det är väl bara att träna mer helt enkelt. Det gick skitdåligt, och jag är verkligen inte nöjd, men jag är glad åt att vi är så modiga så vi ändå tävlar dressyr fast det är det svåraste som finns och att jag vågade starta medelsvår! Det HADE ju kunnat gå bra! 😉 (Agneta försökte trösta mig efteråt med att berätta att hon fick 50% i en MsvA en gång. Tro det eller ej, men sånt hjälper faktiskt! Även jätteJÄTTEduktiga ryttare kan ha en dålig dag. Okej de rider väl alla andra starter på 75% och det gör ju inte direkt Tell och jag, så.. nåja. Det kändes ändå bättre när hon sa det!)

Trevligt att träffa några fälttävlanskompisar, prata lite och heja på och hjälpa varann! Sånt älskar jag. Det var nog det som räddade hela dan tror jag. Och att det var soligt och fint. Ibland undrar man ju vad man håller på med och lägger en hel dag på sånt här skit, men det kan ju inte alltid gå bra. Och man lär sig alltid massor. Min fina fina häst är ju i vilket fall en STJÄRNA att ha med sig, han tycker alltid att han är bäst oavsett och springer malligt in i släpet av sig själv och bara är SÅ nöjd med livet. Då kan man ju inte vara missnöjd.

Min älskade racerlama, ibland blir det lite för mycket racer och för mycket lama… men han är ändå världens sötaste! Jag skrattade så jag grät åt hans knopp i pannan, jag fick ju inte komma åt där med klippmaskinen så han ser ut som en knoppad alpacka med allt sitt öron- och huvudludd. Gullepåll! Det är ju för väl att man kan älska sin häst så, och ha så trevligt ändå TROTS att man lägger en hel dag på att åka på tävling och sätter personsämsta i dressyr! 😀

Mitt enda mål just nu med vinterträningen är att komma ÖVER 52,447% i medelsvår C nästa gång vi tävlar det. Det borde väl inte vara orimligt? 😛

 

 

 

Annonser

4 reaktioner på ”Det är inte lätt när det är svårt…

    1. Ja fast det hade nog varit svårt ändå. Han är alltid taggad, mer eller mindre. 😬 Fast det gillar jag ju, ska bara kunna rida i det också! 😎🙈 Det är alltid 1000 ggr mer spändhet inne på dressyrbanan men just det går ju inte att träna på på träning dessvärre. Så vi ”måste” ju ut och skämma ut oss ibland för att träna.. 😜

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s