Sorg i stallet

Igår fick vi ett väldigt tråkigt besked. Tess som kommer från samma uppfödare som Tell hade brutit benet i hagen, och de var tvungna att ta bort henne. 

Fina fina Tess, bara 12 år! Ja det spelar ju ingen roll vilken ålder visserligen, jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste kännas för ägarna. Precis som Tell är min enda häst var ju Tess deras enda. Deras ögonsten. Deras fina häst som de älskade över allt annat och gjorde allt för. Som nu bara är borta.

Det kan gå så fruktansvärt fort, just det här med att de kan bryta benet i hagen är min absolut största fasa! Jag är jätterädd för tarmvred och sånt också, men benbrott slår nog nästan det ändå. Just när det bara händer, och så finns det inget man kan göra. Det är bara att säga hejdå.

Jag förstår att den dagen kommer när jag inte har Tell längre, men jag vill inte tänka på det. Försöker istället att vara glad och tacksam för varje minut vi får tillsammans, men man vet aldrig när dagarna är räknade.

Igår kväll tog jag jag ut Tell på en skrittpromenad under stjärnorna i sex minusgrader och grät över Tess och över att Tell gick där så glatt och skrittade på med långa lugna steg helt oförstående bredvid mig. Eller kanske förstod han ändå, för han buffade mig på jackärmen då och då med mulen. Älskade, älskade hästar.

Vila i frid, fina Tessibell! Vi saknar dig så. Många kramar till din familj och alla de andra som stod dig nära, de måste vara helt förkrossade av sorg. ❤

tess
Tess (Last Liberty – Landlord) 2004 – 2016

 

Annonser

10 reaktioner på ”Sorg i stallet

  1. Verkligen ledsamt! Man vet ju aldrig när sagan skall ta slut så det vill till att vi tar tillvara varenda sekund med våra älskade hästar – och andra viktiga individer i vårt liv också. ❤️

  2. Usch vad sorgligt 😦
    Min häst blev sparkad i vintras, en rejäl spricka, boxvila m vajer osv. Ständig oro över vad vi skulle möta när vi öppnade stalldörren. Det gick som tur var vilket jag är evigt tacksam för.
    En kompis unghäst hade inte samma tur, hon bröt benet i hagen nån vecka efter min skadade sig. Det här året har inneburit såå mkt skador överallt, på både djur o människor, känns det som.

    1. Å fy. Förstår den oron med sprickan! Så fantastiskt att det gick väl trots allt. Så fruktansvärt med din kompis unghäst! Usch, önskar att jag kunde säga ”men nu vänder det”, fast det är ju just det, allt är så förgängligt. Man vet aldrig. Men man får uppskatta allt man har så länge man har det! ❤

  3. Jag börjar fan böla nu, fast jag inte ens känner hästen eller ägarna. Bara TANKEN på att något sådant händer får mig ledsen…
    Helt klart min värsta farhåga också. Just när dom står där, fortfarande levande, men endå döda, då det inte finns något annat att göra än att säga hej då.
    Och jag är dessutom alltid rädd att nåt sånt dessutom ska hända om jag är borta & jobbar också, typ i Malmö, & inte ens få säga hej då.
    Nej fy fan, alla hästägares största skräck, skulle jag tro 😞

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s