Att inte ge upp

Det är svårt med ridning. Och med energi. Om man rider ska man ha energi även till att reda ut oväntade saker, för det kan ju hända med hästar. Men sen ser ju verkligheten annorlunda ut. Det är svårt att följa det i praktiken! Typ om man är trött hela november och har noll energi, men ändå behöver få ridit sin häst… 😉

Igår kände jag att hade väldigt lite energi men Tell behövde ändå rastas. Jag var så nöjd med att jag kom upp hästen överhuvudtaget, jag hade inte jättehöga ambitioner. Det var skitkasst väder, det var becksvart och regnade och både Tell och jag var helt sura och ville helst in båda två. Men nån slags motion måste vi väl ändå få till, tänkte jag. Tell tjurade och gick emot skänkeln och var allmänt istadig. Såhär kan vi INTE ha det! Tänkte jag och försökte skärpa till mig.

De andra gick in. Tell och jag var kvar på banan, och nu gick han fram för skänkeln men nu SPRANG han åt alla håll istället stel och pigg som en tokig racerlama och jag var nära att ge upp. Men jag fick nån slags tålamod från högre makter och höll ut, fokuserade på takten och hans bakben, att inte sätta mer energi i honom av misstag, och sa ”stopp” när han ville kasta sig iväg, men försökte ändå vara lätt och mjuk i handen så han inte skulle kunna lägga sig på. Det tog sin stund av ridning, men till slut fick jag honom där jag ville ha honom och han kändes jättefin, loss och väntade fint men med härlig bjudning framåt. Då ville jag nästan inte sluta rida, fast jag var jättetrött och helt genomblöt av svett. Men det är klart jag gjorde. 🙂

Känner mig ändå nöjd med att jag inte gav upp, och att jag fick honom mjuk och fin. Vissa dagar är det svårare och jobbigare än andra att rida, det vet man aldrig före, haha!

Idag har jag varit i Blekinge och jobbat tills nu på kvällen så jag var i stallet imorse och förmiddags och tittade till hästapållarna och mockade. Hann inte rida. Får se hur det blir imorgon och på fredag, då har jag liknande intensiva jobbdagar långt iväg så jag måste stiga upp tidigt om det ska bli nåt ridet. Men jag KAN iallafall göra det, får vara glad åt det! Det går säkert inte på alla arbetsplatser. Mitt jobb är ändå väldigt flexibelt jämfört med många andra.

dsc00241
Okej den här bilden har inte med inlägget att göra egentligen, den är sex år gammal och jag hittade den av en slump, men fölet till höger är Tibelle! Visst är hon söt! Helena går med Tibelles mamma TooTicki i andra handen. Längst fram går min syster Maja med Nova när hon var föl. Roligt att det går bra med fina Nova hos sin nya ägare, de har redan varit ute och hopptävlat några gånger med fina resultat.
Annonser

2 reaktioner på ”Att inte ge upp

  1. Det är det som är så himla bra med hästar – man hade aldrig släpat sig iväg till gymmet om man varit så trött och slut. Men till stallet måste man ju och jag känner så igen mig i det du skriver om att plötsligt så får man tålamod/kraft/ork och simsalabim så sitter man där och får till ett riktigt bra träningspass till slut 🙂

    Tibell – söt redan då ❤

    1. Eller hur! Ja det är härligt när man kan få MER krafter än man trott och inte mindre. Det händer ju också ibland. 😉 Ja hon är ett hjärtegryn den där lilla snäckan! Hon har liksom alltid haft den där uppsynen. Jag begriper inte att detta var sex år sen. Tiden går fort när man har roligt! ❤ Snart ses vi, längtar SÅ till på måndag när jag kommer upp till Norrbotten! Hurra hurra! 😀

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s