En så kallad ”lugn tur i skogen”

Imorse vaknade jag av att jag hade så ont i magen att jag knappt kunde andas. Helt sjukt! Det har nog aldrig hänt förut.

Jag visste inte ens vad jag skulle göra, jag är så ovan vid att ha ont nånstans. Jag tror att jag är väldigt smärttålig för även om jag HAR gjort illa mig brukar jag inte ha så fruktansvärt ont ändå tycker jag. Jag har brutit händer och fötter och sånt utan att veta det förrän först efteråt när allt har läkt. Nåväl. Jag låg där och tänkte att jag nog hade kolik. Och att jag var tvungen att komma upp och röra på mig. Så det gjorde jag till sist. Kändes verkligen precis som att jag tänkte att jag behandlade mig själv som om jag vore en häst, med den skillnaden att jag nu märkte själv hur ont det verkligen gjorde. Magen var helt uppsvälld och tyst. Som tur var lättade den här ”koliken” efter ett tag och gjorde mer normalt ont. Sen blev det bättre men jag har varit rätt hängig hela dagen. Efter att jag ridit kändes det dock som bortblåst!

Det är inte bara hästar som mår bra av att röra på sig, det gör ju människor också. Jag tror att jag har druckit för lite vatten den här veckan och suttit stilla både på konferens och i flygstolar en hel del. Inte alls bra. Jag brukar ju röra mig mycket mer vanligtvis.

Tell den pigga racerlaman hade backen i redan från början idag när vi red ut i skogen, fast han gick framåt så kände jag hur hela han liksom ”ålade” och inte bjöd ärligt för fem öre. Ja, han var pigg som en GNU och dessutom ganska skraj för det var typ skymning (hans absolut mesta räddhetstriggare), problemet är bara att det ju i princip är skymning HELA VINTERN här även om man rider i dagsljus. Så det är ett halvår av ”räddhetsväder”. Suck. Naturligtvis lät det som kriget i skogen också, hörde flera skott men inga hundar eller så och det var en bra bit från oss. Så jag red vidare, men Tell var INTE ett smack övertygad om att vi skulle överleva. Kanske inte jättesmart att rida ut själv på en övertaggad häst som vilat några dagar… men det är lätt att vara efterklok.

Efter lite meningsskiljaktigheter mellan den aspigga rädda racerlaman och jag så beslutade jag mig för att det var tryggast för alla att jag helt enkelt gick med honom en bit, så det gjorde jag, och hoppade upp igen efter ett tag. Kände att han fortfarande var väldigt laddad, men nu löste han iallafall sina räddhetsattacker med att satsa FRAMÅT. T ex förbi en otroligt läskig rishög. Är radarn på så är den! Då kan även de mest oskyldiga rishögar vara en potentiell attackerande puma. Tell sprattlade vilt förbi i flygande pass.

Jag hade tänkt mig en lugn skogsrunda men det blir ju inte alltid som man tänkt. Ähum. Efter lite trav och galopp och många skrittövergångar kändes det lite mer som en häst jag satt på och inte en explosiv raket. Men när vi tog en avslutande galopp på de mjuka grusvägarna i riktning hemåt gick det ju lite fortare än vad piloten hade tänkt sig, så kan vi säga. Det var inte så att han stack, men jag kände ju att han behövde få springa så jag lät honom sträcka ut innan han själv tog kommandot så att säga. När han kändes lite stark så drev jag lite till innan jag fångade upp. Hittills tycker jag det har visat sig vara den bästa metoden. ”Kontakta sadeln innan du kontaktar munnen” som Peter Markne säger brukar jag också tänka på, särskilt på en racerlama vars stora mål i livet är att spränga ljudvallen är det något man får anledning att träna sig på väldigt ofta, kan jag tala om. 😉

Fjantkamel racerlama som hade kunnat gå ett pass till. Minst. Men söt är han när han tigger morötter! ❤️

 

Annonser

2 reaktioner på ”En så kallad ”lugn tur i skogen”

  1. Åh jag vet preciiiis hur det är när hästen har sådär mycket överskottsenergi att den inte går fram (eller/och varvar det med att gå fram väldigt plötsligt i bästa damcykelstil!)! Det blir väldigt ryckigt. Jag tycker det är väldigt bra att sitta av och leda då, det gör jag ibland när jag inte får kontakt. Då vågar han sänka huvudet och skritta genom kroppen och sedan när jag sitter upp igen är det liiite mer avslappnad och lite mer okej att gå FRAMÅT och inte åt sidan eller hemåt 🙂

    1. Hahaha, ja damcykel var ordet! Eller nån slags förhistorisk velociped, en sån där med extremt högt styre så man inte ser nåt rakt fram för mellan ens egna ögon har man styret/a.k.a. hästens huvud. 😂

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s