Bokrecension! Kiwi Magic

Minns ni att jag köpte ett gäng hästböcker på bokbörsen före jul? Nu har jag läst en del! Började med fälttävlansböckerna. Såklart. 🙂

Här kommer nu en liten recension av ”Kiwi Magic” av Andrew Nicholson och Kate Green. En riktig fälttävlansbibel från det härliga året 1998. Förutom en inblick i hur fälttävlanslivet på elitnivå såg ut då (och kanske till viss del gör även idag) så får man även en inblick i modet på den tiden. Den sköna 90-talsstajlen exemplieras bland annat med foton på Andrew Nicholson som sitter vid sitt köksbord i collegetröja och pratar leende i telefon med hästägare (det står det iallafall att det är). Alltså en sån där riktig 90-tals bärbar telefon med laddstation som alla hade hemma och tyckte att man var så ”trådlös” och modern. Lovely! Och deras ridbyxor och bruna mocka-shortchaps känner man ju igen. Ahh the sweet nineties, årtiondet när alla ridkläder var gjorda av nån slags sträv räfflad lycra eller quiltad bomull, och man hade klumpiga sweatshirts i storlek XL oavsett ens egen storlek.

Trots en och annan märklig hunkbild på Andrew (jag tror det är ett försök till hunkbild iallafall) och lite märkliga ”tack till frun” osv som är den som gör ALLT med hästarna förutom rider på högsta nivå (vilket mannen gör naturligtvis), så gillar jag verkligen den här boken.


Vet inte riktigt om meningen var att man skulle gapskratta? Men kul är det!

Det är verkligen grundligt beskrivet med allt ifrån deras filosofi kring ridning, träning, hållbarhet, exempel på hur de tränar hästar i olika åldrar för olika klasser, vad hästarna får för mat… you name it. (På tal om det så får hästarna i boken sjukt lite hö och rätt hysteriska mängder kraftfoder av olika slag, men det verkar funka bra ändå. Forskningen hade väl kanske inte kommit så långt då, eller så är det kanske fortfarande så i tävlingsstall).

Men det roligaste i boken är såklart att läsa om fälttävlan på högsta nivå. Vad som krävs, vilket mod, vilka hästar, vilken planering! Och vilket kunnande. Man blir faktiskt rätt mållös. Det är så coolt att det går att ge en inblick i allt detta genom en bok. T ex så har de ritat upp mängder med svåra hinderkombinationer (ett helt avsnitt i boken på massor med sidor) och så fotat när Andrew rider det här på tävling. Och så står det precis hur han gör, och vad han eventuellt inte gör de gånger när det gått lite tokigt. Så häftigt! Men jisses vilket ambitiöst projekt att göra allt detta.

En annan kul grej är att de ta mig tusan har fotat varenda häst i stallet och så beskriver Andrew hur de ser ut exteriört (det ser man ju också) samt hur de är att rida, vad de har för styrkor och svagheter. Det är inte ens särskilt bra foton, men oj så lärorikt och intressant!

img_2170

Eftersom Nicholsons (åtminstone på 90-talet, nu vet jag inte) mest hade fullblod som de köpt billigt (eller som nån rik hästägare ägde) så är det också en intressant inblick i just den rasen som fälttävlanshäst. Det är klart att man behöver mycket ”blod” för de högsta klasserna, och behövde särskilt förr i tiden när det förutom terräng även skulle ridas roads and track OCH steeplechase FÖRE själva terrängen. (Två moment till på samma dag lite som ”uppvärmning” sådär). Jisses anåda. Men det är ändå inte därför som de mest har fullblod, det är för att de kan köpa dem billigt ”off the race track” och skola om dem och sälja vidare säger Andrew i boken.

img_2171
Andrew och hästen New York i Le Lion D´Angers

Ett väldigt intressant avsnitt är hur de tränar de unga hästarna i terrängen. Där verkar Andrew köra mycket på rytm och takt och galoppera i en lugn rytm mellan hinder, de saktar i princip aldrig av! Värmer upp en kort stund, håller inte på och skrittar runt och visar hästarna hinder, de travar 20 meter sen håller de igång i galopp resten av passet med flera unghästar i grupp.

”We have probably jumped sixty times over about twenty different types of fences without stopping”

skriver han, då är det dags att ta 5 minuter i skritt och ge hästarna en ”breather”. (Han har då tränat hästarna hemma veckan före med terrängliknande banhoppningshinder, men detta är så de gör när de väl kommer ut på terrängbanan för första gången med sina unghästar). Han tillägger också att man måste sluta direkt om hästen börjar kännas trött, man får inte ta slut helt på unghästarnas energi eller låta dem göra misstag för att de är trötta. Ähum, spontant låter det ju lite som att vilken häst som helst skulle vara trött efter att ha hoppat terränghinder på träning 60 gånger utan att vila. Men detta är ju fullblod som gått löp, så kondition har de. Intressant va! Andrew skriver även:

”I realise that not everyone conducts their cross-country-schooling this way, and some people might consider it a somewhat haphazard and hair-raising method! However I personally believe that continuous riding in between fences at a relaxed pace is the best way to get a horse ready to achieve a nice rythm(…)”

Rytm och balans är något denna ryttare verkligen grym på. Han låter hästarna galoppera på så vackert helt i balans så man bara tappar andan. Gå in på youtube och kolla på vilket klipp som helst med honom (inte bara ”mr stickability-klippen”). Han rider inte alltid snyggast av alla fälttävlansryttare, men han har verkligen en helt sjuk egen balans och använder alltid hästens egen balans på ett mästerligt sätt. Det är verkligen hans kiwi magic, om något. Hatten av!

(Nej jag längtar inte alls ut i terrängen. Inte alls). 😉

Annonser

14 reaktioner på ”Bokrecension! Kiwi Magic

  1. Alltså ÅH! Bilderna! Kläderna! Det är ju fantastiskt att det var högsta mode då och att boken förmodligen var i toppklass designmässigt! Yay!

    Och angående unghästträning, lite så gör man ju fortfarande på de brittiska öarna, speciellt på Irland. När hästen slutat bocka av ryttaren kör man lite jakt 🙂 Och jag tror det är en bra metod för att avdramatisera hoppningen lite, men SEXTIO hinder på raken kanske var liiiite överdrivet 🙂 Men som du skriver, hans unghästar hade ju redan en tävlingskarriär bakom sig och var redan supertränade. Minns min första 90-bana som hade typ 21 språng, jag trodde vi skulle DÖ!

    1. Var det pay and crossen i Hoby? Jag höll ju också på att dö den gången! (Fast inte av antalet språng egentligen, mest av mitt dåliga minne) Snacka om mest terränghoppning för pengarna genom alla tider, hahaha! 😉

      Jag kan tänka mig att det fortf är så i GBR och särskilt Irland ja! Det är en stor dröm jag har att åka dit på ridläger nån gång och bara hoppa upp på nån random erfaren och peppad fåle och rida terräng eller jakt! Yeeeeeiy!!!!

      1. Ja! Och om man dessutom sitter på en Sportkossa som går i dressyrtempo och är lite sådär halvsäker på att han kommer häva sig över 90cm och därför glömmer andas emellanåt.. Puh! Men det gick ju bra 🙂

        Om man hamnar hos nån halvnormal tränare så ja, annars nej. Helt allvarligt så är jaktryttare överlag inte kloka. En kompis till mig är uppvuxen i norra England och har jakt som sin ”gren” berättade om typ andra gången hon red ut med en av unghästarna och fältet de skulle rida på var stängt, varpå stallägaren rycker på axlarna, hoppar över diket&staketet från stillastående och försvinner bort i horisonten. Hon fick bara hålla i sig och sparka över unghästen också. Och när man väl rider jakt är det ju inte organiserat över säkra hinder utan dit hundarna springer! Taggtråd och sankmark och hemska diken och nääääää fyyyy! Jag kan följa med och filma om du rider 😉

    1. Hahaha, pumpen! 😂 Nä det kan man ju inte säga att han gör, han har ju så långa armar! (Det var en kommentator som sa det en gång)! Och långa ben. Så han pumpar väl mer med benen i så fall ibland! 😉

      1. Jag tror det var i klipp nr 2 som kommentatorn säger det! Jämför själv med Blyth Tait som har kortare armar och ”pumpar” mer! Ok det är olika ridstilar också men ändå! Skyll pumpen på dina korta armar, här får du ju bevis! 😂

  2. Har den här boken några tips på konditionsträning? Eller han kanske bara utgår ifrån att alla har superfita fullblod 😉
    Förra året hittade vi ju vår fälttävlansgalopp så i år hade jag tänkt öva lite mer kondition så att vi orkar hålla den galoppen i några minuter utan att dö. Jag har rätt bra koll på lite långsammare konditionsträning men känner att jag behöver planera in ”snabbjobb” i vår. Alltså hitta nån plats där man verkligen kan släppa på och hålla hastigheten utan att vara rädd för gångtrafikanter och motionärer och älgar 🙂 Men då är ju frågan; hur länge, hur fort (hur vet man hur fort det går?), hur ofta, hur många upprepningar?
    Eftersom du är min fälttävlansguru kanske du vet svaret även om det inte står i den här boken 🙂 Ett blogginlägg på ämnet kanske? 😉

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s