Gråt, månsken och ett finfint pass

Ibland orkar jag inte med att vara en känslomänniska. Känner mig utmattad av att vara jag. Kanske fler som känner igen sig i den känslan.. Tror att många som har häst är känslomänniskor. Vi är ju inte direkt särskilt rationella av oss iallafall. 😉

Igår när jag skulle skritta ut gick Tell snett och stelt på stallgången, och mitt hjärta stannade nästan. Det såg verkligen inte kul ut alls. Kände han av gårdagens hoppning? Hade han gjort nåt i hagen? Är det kört nu, får vi åka och operera honom? Huga ligen vad man tänker mycket.

Gick ut iallafall, vi var ju redo att skritta ner till ridhuset, och ute rörde han sig fint och rakt och skrittade på som vanligt. Men jag började ändå gråta på vägen ner till ridhuset. Det var stjärnklart och fullmåne och nån har filmat en jättefin stor varg bara två kilometer från stallet så jag var lite rädd för att träffa på den ensam i månskenet. Försökte sjunga som jag brukar göra när jag vill lugna mig eller Tell (eller båda) men då började jag tjuta istället av oro för min häst. Agneta var nere i ridhuset och fick hjälpa mig att kolla när jag gick med honom i skritt och sprang med honom i trav. Det syntes ingenting. Satt upp och red, inget syntes då heller.

Fick ta ett djupt andetag och sluta oroa mig, bara rida. (Det vet ju alla hur ”lätt” det är.) Men det gick till slut ganska bra. Särskilt galoppen, han var jättefin! Jag försökte vara lika noggrann som Chris idag med. Bromsa, om bromsen inte funkade, vara tydligare så jag får effekt. Han får inte hänga i bettet. Inte något alls! Lätta DIREKT. Tell gillar tydlighet, vilken häst gör inte det? Det funkade SÅ bra.

Jag red på det skittjocka tredelade gamla hederliga sprengerbettet jag fått ärva av min kompis Eva, Tell gillar det! Det är nog från 80-talet. Bra att det bara är  12,5, har ju insett att det är den storleken som han trivs allra bäst med och inte 13,5 som jag hade i flera år. Men det gäller att jag inte låter honom hänga i det här tjocka fina bettet. Det är bra att han söker en kontakt och tycker om bettet, men han ska bära sig själv! Det är lite lurigt att få till det perfekta läget med en aspigg häst. Emellanåt rider jag på mitt lite smalare tredelade sprenger med vingar, det är lite mer effektivt då det är smalare. Sen kan jag rida på det tjocka igen nästa dag. Men helst vill jag ju inte ta förhållningar alls i bettet, det vill jag göra med sitsen. Dock är det lättare att komma dit snabbare om man har ett bett som hästen trivs med och som funkar när man behöver det så man kan rida med så lite hand som möjligt, tycker jag. Jag vill ha en mjuk kontakt, inte stöd.

Tränade på mycket halter och tempoväxlingar det här passet också. Bromsen funkade fint, även gasen (hehe, den är så att säga rätt så inbyggd) men det här med att stå stilla och kvar i FORM är inte vår grej. Suck. Men jag prioriterade stillhet och att han inte går iväg när jag går fram med handen, och att han skulle stå i en fin ”square halt”. Vill inte börja mecka bara för att han tar upp huvudet. Det andra gör han ju rätt.

Skärmavbild 2017-02-14 kl. 13.01.45.png

Idag har jag varit och tränat på lunchen, det tog verkligen emot i det fina vädret, hade hellre fortsatt på isen på en skön promenad i solen. Men istället gick jag över isen på Växjösjön till Medley och ner i källaren i en mörk spinninglokal. Det är jag stolt över. Nu gäller det bara att hålla i det här, jag tänker BARA på fälttävlan, det är min enda motivation!! Men en mycket bra motivation. (Och att jag måste försöka träna till på torsdag så jag inte dör när jag ska lägga upp ett bra pass ihop med min personliga tränare. Jag vill ju inte få skämmas liksom. Också en oerhört bra motivation när det gäller mig.) 😉

Skärmavbild 2017-02-14 kl. 13.02.37.png
sjukt härligt ute på isen på Växjösjön i solen

Kolla vilken fin film Vinslöv har lagt upp! Varje gång jag kollar på sånt här vet jag varför jag kämpar på. 🙂

Annonser

12 reaktioner på ”Gråt, månsken och ett finfint pass

  1. Jag vet precis hur det är att oroa sig för att nåt är fel 😟 Hade väl varit konstigt om man inte gjorde det. Hoppas allt är bra med Tell.

  2. Men åh, jag visste inte att det fanns några fälttävlansbanor i närheten av Växjö? Jag blev så glad nu när jag flyttat ner till Skåne och hittat några.. Innan jag insåg att jag är för feg och nog ska hålla mig till dressyren 😉

    1. Hehe nja det finns tyvärr inte det, förutom en bana som en tjej har hemma hos sig utanför Växjö så får vi åka rätt långt.. 😬 Till Vetlanda, Bräkne-Hoby eller Kalmar! Men är mycket i Skåne också, fälttävlansparadiset! Nej men det finns ju terränghinder för dressyrtanter också i Skåne, åk till Ted Velandet i Flyinge tex och säg att du vill hoppa nedgrävda Sugar cup-hinder så vågar du, jag lovar! 😉😊

      1. Det är klart att du vågar! Det går också naturligtvis att bara få rida omkring första gången, eller följ med nån som ska träna och kolla! Både hästar och ryttare brukar tycka det är sååå roligt. Alla är ju nybörjare i början! 😊

  3. Äh, gråt på du! Det är ju rätt befriande på något sätt, om man kommer över det där med att man inte ”ska” gråta när man är vuxen. Jag gråter jättemycket, men nu när jag blivit äldre märker jag att jag gråter oftare för att jag är glad eller rörd än när jag var yngre. Kan typ gråta till Star Trek 😉 Eller när jag såg Sportkossan springa runt som en galning och busa med sina kompisar i hagen idag. Eller när nån är lite snäll… The list goes on!
    Jag tycker att man ska omfamna sin känslighet. Det är så konstigt idag att man ska vara så cool och oberörd hela tiden, som om det var något bra.
    KRAM till dig och Tell! ❤

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s