Hoppelihopp, och att träna på att få tillgång till hästens ”space”

Igår var det hoppträning. Måste försöka få någon att filma lite nästa gång, tänker att det vore roligt att ha! Och visa upp för er så får ni se en glad hopphäst i sitt esse 🙂

Det var lite banhoppning på schemat denna Jensträning, vilket är lite ovanligt, men som vanligt var det mycket svårare än det såg ut! Svåra linjer, plankhinder utan marklinje osv så man fick hålla tungan rätt i mun!

Tell kändes superfin att rida, nu var träns med bett på igen och allt var frid och fröjd. Mycket mycket lugnare än dagen före. 🙂 Vi gjorde egentligen allting utan några större problem, jag red rätt antal galoppsprång på alla linjer osv och försökte räkna och hålla galoppen ur sväng varje gång. Ändå känner jag mig inte riktigt nöjd, jag liksom KÄNDE inom mig precis hur jag ville att det skulle kännas när det var helt perfekt, och nådde inte riktigt ända dit förutom en del av rundan sista gången vi red det. Det var en riktigt svår sväng med två studs och sen sex språng på ”voltspår” därifrån in på en kombination på säkert 1,20 med oxer och vattenmatta. Varför rider man ofta bäst på det som är allra svårast? Skulle behövt den tydligheten och noggrannheten till resten av passet! Men ja, jag har jättemycket på jobbet och oroar mig för en massa saker samtidigt så det kan väl ha varit det också. Det är svårt som ryttare att bara släppa allt (även om man försöker) och ”bara rida”.

Idag jobbar jag till sen kväll, så jag var ute i stallet en sväng i morse. Så mysigt att vara där i dagsljus för en gångs skull! Jag tog tag i saken och hade lite umgängesträning med Telleman i hagen. Jag tycker det är väldigt bra att umgås med sin häst i ”frihet”och inte bara hela tiden vilja något särskilt när man ses. Som att ta på grimman t ex. Tell har ju mycket flyktinstinkt i sig och är lite av en rädd fjant, men han är samtidigt väldigt nyfiken och social av sig!

Nu har det varit så några gånger att han blir rädd när man närmar sig med grimman och backar för minsta lilla. Han är så otroligt kvick! Då måste man ha tålamod och vara lugn själv. Och gärna som jag gjorde idag, träna när man har gott om tid och inte MÅSTE få fast hästen till varje pris. Jag gick fram mot honom lite i bågar, alltså inte helt ”rakt på”, att gå rakt på gillar han oftast inte och känner sig lite trängd. Det kan man ju förstå. Sen stod jag bara där helt stilla och lät honom komma fram och säga hej i sin egen takt. Han är så rolig, han är verkligen ingen häst som är bufflig eller liksom kommer fram och ställer sig nästan PÅ en, som en del gör! Nej, den här nyfikna lilla sprätten ställer sig precis på det avståndet att man inte når honom, och sen sträcker han fram huvudet och spetsar öronen. Han såg ju att jag hade godis i fickan, så hans hals blev om möjligt ännu längre. 😀 Han nådde ändå inte riktigt godsakerna som jag nu tagit upp och höll i handen, så då sträckte han ut tungan och försökte nå fram med hjälp av den! Hahahaha, han är för rolig!

Jag bara stod kvar, och till slut tog han ett kliv framåt närmare mig och då fick han några havrekorn som belöning. Sen gör jag ingenting, pratar lite, och provar efter en stund att stå kvar med kroppen vänd i ”sidled”, alltså inte rakt framifrån mot honom, och ta upp ena handen lugnt mot hans hals. Minsta tecken på att han vill backa så tar jag ner handen, och provar lugnt var själva ”gränsen” går, sen försöker jag få honom att långsamt tillåta mer och mer. Backar han har jag gått över gränsen till hans personal space. Så det vill jag undvika. När han står kvar och är lugn, och jag får stryka honom på halsen (det här kan ta ett tag, man får inte ha bråttom) så får han några havrekorn, och jag låter honom vara igen. Sen provar jag att klia honom lite ”hårdare”, det är lurigt med en räddhågsen häst att man får vara lugn men inte ”fjesig” eller för försiktig för då blir de ännu räddare. Efter en stund kan jag stryka honom ganska rejält, klia vid manken och klappa honom. Sen byter jag sida och gör samma sak från andra hållet. Ibland går det jättebra på en gång, ibland är det som att ”VA?? Jag DÖR från det här hållet”!! Så man får vara lite beredd på att vara lugn och kanske göra om allt från början, fast från den nya sidan.

När han väl har sagt okej till att jag står nära och kliar honom brukar jag gå runt och klappa honom över hela kroppen även fast han har täcke på sig, det är bara bra om det prasslar och låter lite, och så kramar jag honom runt hela halsen och berömmer honom. Sen gäller det att passa på att lugnt gå därifrån medan hästen fortfarande är lugn och trygg och låter en vara nära, så man inte avslutar med att båda kastar sig åt varsitt håll.

Den här träningen kan man göra med grimma också, öva att ta på och av den, men ibland kan det vara bra att träna helt utan grimma också så man inte spänner sig i onödan. Grunden är ju ändå samma sak, du måste få okej från hästen att komma in i deras ”personal space”, annars går ju ingenting, och verkligen inte att få på en grimma. Du kan ju inte försöka med nån slags lassoteknik, det blir ju farligt! 😉 Hästar har verkligen olika ”space”, med vissa känns det ju som att sån här träning i princip aldrig nånsin behövs!  Tell kan ha ett jättestort space runtomkring sig i hagen dit ingen får komma in, men när han väl är med mig så har han inget alls, då tycker han det är jättemysigt att man är nära och känner sig helt trygg. Så kan han ju vara med andra hästar också, han kan stå och mysa och klias med storebror Tim i flera timmar t ex, men han kan också jaga bort de andra eller backa och gå iväg för att han vill vara i fred. Kolla på era hästar hur de beter sig i hagen, det är jätteintressant!

En liten stilstudie på min hästs olika ”modes” i hagen, kolla in hans olika uttryck!  🙂

IMG_6535

IMG_1608

IMG_5839

DSC_3212

img_8882

IMG_6874

Annonser

2 reaktioner på ”Hoppelihopp, och att träna på att få tillgång till hästens ”space”

  1. Att inte få tag på dem i hagen kan vara svårt. Hade en häst som var jättesvår att fånga även om hon hade grimma på sig 😟
    Ibland fick vi ta en lång lina och vara två och stänga in henne mot ett hörn. Verkligen jobbigt.
    Tur att våra nu är lätta att få in.
    Han är för söt Tell på fotona.

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s