Racer-raket och gruppkram

Håhåjaja, nu är det äntligen helg! Som jag har längtat. 

Igår kom jag loss lite tidigare från jobbet, så jag hann sticka ut på tur med Tellepelle i dagsljus. Så härligt! Dock var det lite med risk för livet, för Tell den festliga racerlaman var i sitt esse och var så JÄKLA taggad så jag vet inte vad. Spräng ljudvallen. Nytt hastighetsrekord. Skräm livet ur precis ALLA i hela byn. Pepp!!! Vår!! Galopp!!!!!


Jag har pratat med min vän Anna som bor några kilometer bort om att vi ska rida ut tillsammans framöver så våra pållar får galoppera. Bra plan! Jag har tänkt lasta och köra bort till henne, där borta har de jättefina milslånga grusvägar, man måste inte rida i blöt skog eller på farliga små asfaltvägar där folk kör som idioter,  och tjällossningen verkar inte så farlig där heller. Så får det bli. Men tills dess tänkte jag rida ut så mycket jag kan här hemma, så att vi inte kommer dit och skämmer ut oss helt liksom. Vänjer oss lite. Bra idé åtminstone på pappret.

Jag kan säga att rundan igår gick bra till hälften iallafall. Den andra hälften var Tell så laddad så han t ex ställde till med en scen av guds nåde när vi träffade på en funktionshindrad person i permobil, jag höll på att skämmas ögonen ur mig. Sen var vi tvungna att rida igenom en hästgård med minst 20 hästar i hagar på varje sida om vägen, naturligtvis satte ALLA av i full kareta, de var väl också vårpigga. Det var inte så kul att försöka skritta där i mitten på en vråltaggad häst kan jag säga. Ett mirakel att jag satt kvar. Sen kom vi TACK LYCKLIGA STJÄRNA till en raksträcka med perfekt grusväg och då bara släppte jag tyglarna och sa varsågod. Jäääääääklar vad han galopperade!!! Först efter några hundra meter kollade jag om han kunde tänka sig att dämpa sig lite, och jodå det gick bra. Så glad häst! 🙂 Efter att vi travat av, och sen skrittat de sista 15 minutrarna var vi hemma och iallafall jag väldigt avrastad. Tell såg ut som att han kunde gå samma runda fem varv till utan problem. Han var knappt svettig. Det var däremot jag. 😉

Idag red jag ut själv igen, men försökte mig på en annan runda denna gång. Man får skritta ganska långt på asfalt först för att komma dit, men det trodde jag det skulle vara värt. Dessvärre hann vi bara in på den rundan en liten bit, när vi väl var framme så stod det en skylt ”ridning undanbedes vid mjukt väglag”, så då vände jag igen och fick tyvärr rida en annan mycket kortare och tråkigare runda, suck. Så var det med det. Förmodligen är det mjukt väglag nu, även om jag inte minns riktigt hur mjuk just den här vägen brukar vara. Man ska inte rida sönder markägares vägar, det är viktigt att ha dem på ens sida så man får rida överallt! Så det var ju inget att göra. 😦 Skönt att komma ut igen iallafall. Han var pigg idag med, men inte riktigt så tossig som igår. Puh.


Tell är ju min allra bästa vän den ohängda racerlaman, jag kommer aldrig nånsin sälja honom. Även om jag ibland säger att han är väldigt billig. Eller hotar med Ellos i Lammhult. 😉 Men jag kommer också väldigt nära alla de andra fina fyrbenta djuren i stallet, eftersom jag träffar dem varje dag. Ni som följer den här bloggen vet ju att jag ibland skriver om ”mamma häst”, ”lillebror häst”, ”storebror häst” osv. Alla är ju släktingar till Tell eftersom han står på uppfödarnas gård. De är ju inte MINA hästar, men ÅH vad jag tycker om dem, alla de här fyrbenta hjärtegrynen är ju mina vänner också! ❤

Idag grät jag en liten skvätt både av lycka och sorg på nåt sätt, för det är så tomt nu när tre pållar ur ”gänget” har försvunnit från gården. ”Mamma häst” (Thelma) fick ju åka till Trappalanda för ett tag sen då hon var gammal och tyvärr slog upp en gammal skada igen, ”Lillebror häst”, enorma nallebjörnen Långben (Tom) flyttade till Skåne i torsdags, och i fredags åkte älskade lilla snäckan ”lillkusin häst” (Tibelle) upp till Norrbotten till sin nya ägare. Det är så tomt utan de här tre älskade djuren, helt klart! Även om jag vet att de kommer få det fantastiskt (och att Thelma galopperar på de evigt gröna ängarna och inte har ont, fina häst!) så saknar jag dem så. Och då är de som sagt inte ens mina… jag ska aldrig aldrig ha uppfödning själv, påminn mig om det! 😉

Lilla Tilly vilar sig

 

Nä, skämt åsido. Det är väl härligt vad de här djuren nästlar sig in i ens hjärta. De ger så otroligt mycket, allihopa! Stoooooort lycka till med goa Tibelle världens bästa Sara, bättre matchmaking hade jag ju aldrig kunnat drömma om! 😀

Jag hade gruppkram med de tre killarna i valack-hagen iallafall. De saknar nog den där stora lurviga ung-kanaljen de med, och i stohagen är det som att moster Taleya fattar att hon får vara snäll mot den lilla nu när favoritmostern åkt. Kloka djur det här. ❤

Annonser

2 reaktioner på ”Racer-raket och gruppkram

  1. Haha!! Alltså Tell.. han är verkligen en sprättare! Han tycks aldrig ”växa upp” & det är ju endå bara bra. Pantis har ju varit ”lill-gammal” ända sedan hon var unghäst 😉
    Men jag har sagt det förr, dom två tillsammans på uteritt hade inte varit rumsrent… försten fram sen skulle det bara vara att hålla i hatten 🙈

    1. Verkligen. Vissa är ”lillgamla” och andra är ”gammelsmå” eller vad heter det när det är tvärt om? Hahaha! Ja det hade varit ett drömrace, då får vi filma dem i slowmotion… kan se deras fejs framför mig!! ❤ 😀 Och typ ryttarnas fejs… hahaha!

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s