”Om hästar ändå kunde prata”

Hallååååå, Tell här! Jag vill bara säga att jag har det prima, matte har av nån anledning köpt massor med godis till mig, så nu behöver jag bara gnägga glatt när hon kommer och flaxa med ögonfransarna så smälter hon och ger mig gotte. Möhöhö! Eeeeexxellent. 

IMG_3687
Sånt här får jag stå ut med heeeela tiden, men det är det LÄTT värt det, jag vet att hon nästan alltid har nåt gott i fickan!! 😉 

Igår satte tydligen både matte och Agneta kaffet i halsen för jag stod med benen över undertråden och åt jeeeetegott gres där man tydligen inte fick äta egentligen. Men vadå, jag känner ju på mig DIREKT om strömmen inte är på. Det har jag efter min mor! Hon var likadan. Ett sjätte sinne. Vadå, man får ju inte vara dum, plötsligt kommer man åt en maaaassa gott gres som man annars får en kyss av eltråden när man försöker nå! Jag hade det SÅ bra. Tills människorna kom och sabbade allt.

Tydligen fattade de andra hästarna också att strömmen inte var på efter ett tag, det tyckte människorna inte var så kul. De tyckte att jag visade de andra hästarna dumheter. Kan väl inte jag rå för!! Tydligen stod den där tjusiga holländska unga damen i hagen bredvid och hängde ut över trådarna så de nästan gick av, fniss! Jag blev hursomhelst uttrasslad ur staketet illa kvickt (och jag fick beröm för att jag var så lugn och snäll att trassla ur från trådarna. Självklart är jag det!! Förstår inte alls att har har sånt rykte om att vara en galenpanna. Jag är ju jetesnäll och duktig hest)! Nu ska jag be till högre makter att åskan slår ner igen så strömmen försvinner. HÄHÄHÄ!

Matte har gått omkring och mumlat i flera dagar ”om hästar ändå kunde prata”, sen har hon klappat mig, kramat mig och pussat på mig lite extra mycket tycker jag. Och jag ba ”ja, jag pratar. Okej? Vad vill du”? Mattar är så störiga alltså. Visst, jag hade ju lite ont i knät i ett par dar men det gick ju över. Och matte ba ”Lille gubben!! Hur känns det idag… om hästar ändå kunde prata”… HELA tiden. Jag är ju LAGAD säger jag! Hon tror liksom inte riktigt på mig verkar det som. Men jag är hel, frisk och kry. Wihooo!!! Det är matte som borde lagas, hon är ju helt döv.

Dessvärre har mattes dressyrfröken-kompis Anna varit här för ett tag sen, hon som red på mig för ett par år sen när allt gick jättedåligt för matte (inte för mig. Jag var bäzt som vanligt). Dressyrfrökenkompisen Anna satte mig i bootcamp den gången och sa åt mig att jag var tvungen att jobba ordentligt och lyssna på min matte, uff. Det var jobbigt. Men ändå ganska skönt, för efter det så blev jag mycket mjukare i min kropp och matte slutade gråta och lärde sig rida lite bättre så jag kunde förstå vad hon menade.

Men den HÄR gången fick matte rida, och dressyrfrökenkompisen Anna ”hjälpte till” från marken istället. Av någon outgrundlig anledning så sa hon att jag skulle komma loss i mina bogar och i ryggen, och mata på med bakbenen. Inte tvärt om. Jag begriper verkligen inte vad det ska vara för fel med att paddla på med frambenen och vara lite härligt lös och ledig i bakdelen? Varför ska de här människorna alltid ha det tvärt om??!!! Obegripligt.

Detta har tyvärr matte fortsatt med efter att dressyrfrökenkompisen åkte hem, hon flyttar ut mina bogar och säger åt mig att hålla kvar rumpan och fortsätta driva på med bakbenen. Uff!! Det är jetetråkigt! Jag frustar jättemycket (det verkar hon gilla) för det är ändå ganska skönt att komma loss i kroppen, men sen blir jag less på eländet och ställer till med en scen, en specialitet jag har är att vägra svänga åt det hållet matte vill och istället kastar mig iväg helt åt andra hållet. The element of surprise!! Möhöhö! Tyvärr svängde matte till jetesnabbt och överraskade mig, sen lurade hon mig igen genom att fatta galopp. Då glömde jag allt, galopp är ju kul! Och så brukar hon låta mig skutta över nåt litet hinder. Då blir jag på ännu bättre humör. Till och med flytta ut bogarna i galopp är roligt tycker jag. Och förvänd galopp! Det är rätt jobbigt, men kom igen det är ju ändå galopp! Okej, inte lika kul som att springa satan i gatan-fort i skogen, det har jag också fått göra med ponnyrumpan på sistone. Hans lilla matte är rolig, hon tycker det är kul att rida ut med min matte för de gillar att det går fort båda två. Och jag med. Det är det bästa jag vet!! 😀 Sen att man får klå ponnyrumpan varje gång gör ju inte saken sämre. Ät grus din lilla vita knubbis!!!! Seeee ya!! Höhöhöhö.

Ålrajt, vi hörs sen dårå! Hare gött allihopa! Hej svejs från Tell! 

img_3860
Såhär kan det se ut efter att jag har spöat skiten ur den lilla trinda ponnyrumpan. Han har inte en CHANS på 500 meter fri fart!! Hähähä. Tycker ni att jag också ser lite trött ut på bilden? Närå, det är bara lur. Jag är pigg som en mört!!
Annonser

4 reaktioner på ””Om hästar ändå kunde prata”

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s