Zorro-moves i skogen

Igår red jag ut själv, insåg att det kanske inte var världens bästa idé eftersom det nästan var skymning och Tell var pigg och taggad som en gnu. ”Uteritt – woho – men vadå ska inte min bästa trygga storebror Tim med”?!! Jag var bara tvungen att komma ut i skogen, så då fick jag tänka ut ett bra upplägg.

Jag gick med honom i början, jag gillar att välja mina strider och jag kände bara inte för att bråka med en stegrande häst redan från början eftersom det kan vara lite problematiskt att komma från gårdsplan när han är så pigg och laddad. Vissa dagar kan jag rida ut själv åt vilket håll som helst, men igår kände jag att det inte alls var nån bra idé. Han är väldigt lugn och snäll när jag går bredvid. Då kan man inte tro att han har en hel flock med rävar bakom öronen! 😉

Jag hoppade upp efter ett tag, det gick bra. Jag brukar vänta tills han skrittar genom hela kroppen och har frustat ett par gånger. Även om han var pigg och på sin vakt när jag hoppade upp, så funkade det bra. 🙂 Sen tappade jag tyvärr min ena handske efter ett tag så jag fick hoppa av igen, men som tur var så var det nära Freddies ridbana så jag gick bort dit och lånade deras uppsittningspall som står utanför ridbanan precis vid vägen. Precis när jag står där och hoppar upp så kommer de hem med hästsläpet, gud vad de stirrade på mig genom bilrutorna, haha! Jag vinkade glatt och hoppades att de kände igen mig (fast jag hade full regnmundering och reflexväst på mig), så de inte skulle tro att någon helt okänd mänska varit och tjuvridit på deras ridbana eller nåt.

DÅ tyckte Telleman att nu får det vara nog, nu ska jag hem. När han inte fick gå hemåt utan åt andra hållet istället (vi skulle ju vidare på rundan tyckte jag) så ställde han sig rakt upp. Jag gav mig inte, fick honom åt rätt håll och sparkade på i full galopp. Vad som helst, bara han går FRAM! Kände mig som Zorro. 😛 Vet inte om Freddie och barnen kom ut sen för att säga hej, men då var vi i så fall borta med vinden!

Kan tänka mig att sekvensen måste ha sett ut ungefär såhär. Jag var ganska lik Zorro också i min långa regnkappa. 😉

Efter den lilla incidenten hade vi det härligt på de fina grusvägarna, och kom hem precis innan det blev mörkt. Både häst och matte var mycket nöjda och glada, skönt att det blev en härlig tur i skogen, det behövde vi. Vi har ju kommit ur de här tramsigheterna förr, man får vara konsekvent och ha mycket tålamod. Och så blir ju allt lite bättre efter en härlig galopp. Helst åt rätt håll. 😉

Over and out! *swoosch swoosch swoosch” (gör zorrotecknet med värjan i luften) 

 

 

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s