Stjärnan!

Tell har fått så många pluspoäng på sistone så man tror knappt det är sant, han kanske kände att han hade lite att bättra på efter våra duster i Gärds? 😉

På hoppträningen igår var han SÅ fin, ni vet ett sånt där pass där man mest sitter och ler och klappar sin häst och allting känns superlätt! Hoppning känns så enkelt och som det absolut roligaste i hela världen när det går bra! Och så kan det ju ibland få en att känna sig så oerhört dålig att man vill sluta rida, dra nåt gammalt över sig och ge bort hästen till nån som kan något. Det är verkligen fascinerande. 😛

Nu var vi i ridhuset för första gången för säsongen, det ösregnade när jag red dit så vi började passet med att se ut som två dränkta katter, Tell och jag. Jag trodde det skulle bli lite halvsvårt, det är ju alltid en omställning när man ska in i ridhuset igen efter vad som känns som två år sen sist. Antingen tar man bort galoppen helt och allt blir pannkaka, eller så försöker man desperat vinscha in sin glada häst som tänker ”terrääääääng”! Men på något mirakulöst sätt lyckades jag hålla en fin rytm och spänst i galoppen UTAN att han stack, och utan att jag hängde i bromsen. Fina fina häst!! 😀 SOM han hoppade.

Som vanligt var det en svår övning Jens byggt, vi red typ serpentiner och hoppade hinder väldigt svängigt och kontrollerat, sen skulle vi växla mellan det och att rida stora galoppsprång och komma in på två enorma oxrar helt fristående och sen tillbaka igen på de där svängiga linjerna med korta galoppsprång och taskiga avstånd där vi dessutom skulle växla mellan olika antal galoppsprång. En superbra övning för att få kontroll på galoppen, och har man det så blir ju det mesta lätt sen. Dock fick jag något höjdskräck när Jens höjde oxrarna till minst 1,20 när Tell och jag skulle rida. Jag trodde ju jag skulle få rida på den lite mer lagoma höjden som de andra fick. Men jag bestämde mig för att inte titta på den där jätteoxern (som han dessutom ställt in två mur-delar i botten på för att den skulle bli lite tittig, kändes som ett hinder från 70-talet, haha!). Jag bara red längs spåret i bra galopp och visste ju ändå var hindret var, så först när jag svängde in på linjen mot hindret (med typ två galoppsprång kvar) så ”fick” jag titta på det. Det var en väldigt bra idé, vi kom rätt varje gång! 😀 Bra coachning av mig själv där. 😉

Jens ville att jag skulle trycka till Tell mer så han kom in lite ”för nära” på det där stora hindret, han ville att han skulle ta i ordentligt för att komma över, men jag kände att jag låg så himla bra så jag gjorde inte som han sa. Jag bara satt kvar och höll om. Tell hoppade upp sig fantastiskt fint, det blev ett riktigt kanonsprång. Så när jag frågade Jens sen varför han skrek ”mera ben” när jag låg så bra, så fick han ju erkänna att han inte trodde att Tell skulle ta i så fint ”av sig själv”. Hehe. Heja gullepåll! ❤

Vi skrittade hem i vad som kändes som en tunnel av ljus och lycka, det fick bli pannlampe-premiär genom skogen och JISSES vad svart allting annat var! Som i en säck! Hästarna fick sova inne för första gången ”i år” då det spöregnade hela natten också. Nu känns det verkligen som att hösten är här. Men ska hästrackan vara såhär fin att rida i både hoppningen och dressyren (skött sig super på uteritter dessutom) så har jag faktiskt ingenting ALLS emot hösten! Bring it on! 🙂

 

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s