Fan fan fan

Det verkar som att det är var tredje månad som Tell får ont i knät. Det var ju i juli som han kände av sitt bakknä förra gången.

I söndags när jag skulle rida dressyrträning var han jättefin i skritten hela vägen till ridhuset, så jag anade ingenting. Sen var han skithalt i traven visade det sig, så det var bara att hoppa av och gå hem igen. Så tråkigt!! Man har väl inte tur hur länge som helst. Så är det bara. Jag visste ju att han troligtvis skulle få ont igen av cystan, och nu var det väl dags.

Nu har jag haft lite ångest och varit ledsen i några dagar, men det känns bättre nu när jag pratat med veterinären. Jag ska vänta i ett par dagar till och se om det här går till sig (om man nu kan ha sån tur igen som vi hade i somras. Det återstår ju att se). Skritta kan vi ju göra under tiden, han är ju inte ett dugg halt förutom i traven. Det känns ändå bra att de går ute hela dygnet fortfarande och äter gräs, så Tell går det egentligen ingen nöd på.

Jag kanske bara borde åka och operera honom, jag vet inte. Jag är medveten om att det inte finns några garantier för att han blir bra av det. Det kan han ju bli, eller så blir det värre. Jag väntar i några dagar med att bestämma vad jag ska göra. Och då har jag ju vår kloka veterinär jag kan ringa och konferera med. Vår hovis Johan kommer imorgon och skor Tell runt om, han drog av sig en framsko igår i hagen och då när jag ringde hovis visade det sig att han tydligen gått med dessa i 8 veckor. Kanske inte så konstigt att den åkte av. Jag försökte hitta den i hagen igår och gick där med pannlampan fram och tillbaka, det var som fördömt. Ingen sko. Men Tell skrittade glatt efter mig hela tiden och nosade mig i nacken. Gullehäst. ”Hjälp till då, var ÄR skon”?? sa jag. Tell sa att han inte hade nån aning. 😉

Bo Jenå är här idag och håller träning för duktiga ekipage. I vanliga fall gillar jag ju att kolla när duktiga ryttare rider för bra instruktörer, jag får se om jag åker dit. Det kanske är roligt och inspirerande, men också jobbigt när man inte själv kan rida och är orolig för sin häst. Men jag kan ju få nåt annat att tänka på iallafall.

Annonser

4 reaktioner på ”Fan fan fan

  1. Det måste vara SÅ jobbigt när det kommer & går sådär & jag förstår verkligen ditt velande..
    tänk vad fantastiskt om du opererade & han blev bra, men samtidigt tänk om du opererar & han blir sämre. Fy så svårt..
    Och så konstigt att han därimellan är hur fin som helst.

    Pantis är ju behandlad igen, i ett bakknä. Hennes vänstra, det Sven brukar spruta. Men nu var jag hos veterinär, hon sprutade ”bara” tuppkam. Men ta i trä, hon känns bra igen & vi hopptränade & Pantis var galen & hoppade jättefint men stilpriset vinner vi inte 😆
    Jag lär nog vara beredd på att få fortsätta spruta henne kanske 2 ggr per år, då jag litegrann ”gett upp” om att lyckas träna henne hållbar. På den fronten är det värre än någonsin. Får fortsätta rida i skogen, är enbart där jag får henne till någolunda ärligt arbete.

    Ja Ida, dessa hästar. Ständig oro, och därimellan all lycka dom faktiskt ger & som får en att fortsätta i ur & skur.

    Kram! Saknar dig!!

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s