Solidaritet och #metoo i stallet och överallt

Jag är både stolt över att #metoo hände under min livstid, och jävligt bedrövad över att det överhuvudtaget ska behövas. Att vi inte kommit längre. 

Jag minns att jag och min sambo diskuterade detta när det var helt nytt, han är liksom jag mycket politiskt engagerad. Han var förbannad över att medierna (då) bara gick igång på kändisgrejen, det var Martin Timell hit och Harvey Weinstein dit. Vissa medieforskare menar att det var kändisarna som pekades ut som gjorde att detta blev stort i Sverige. Jag håller inte med. Min sambo var ledsen och upprörd över att allt blivit ”kvällspresskuppat”, och vi blev nästan ovänner då jag starkt hävdade att ”vänta bara. Det här kommer inte gå över, det här är bara början”. Min fina sambo trodde att allt skulle dö direkt bara för att det blev ”kändiskuppat” av medierna, vilket han verkligen inte ville. Han är ännu mer revolutionärt lagd än mig. Men som tur var hade jag rätt. Det slutade inte där med sliskiga rubriker om kändisar. Det droppade bara. Det var bara början på något som sedan närmast kan liknas vid en jättelik flod.

Detta är en av få gånger som jag verkligen känt i mitt liv att något verkligen händer. Att vi har NYTTA av sociala medier i verkliga förändrings- och organiseringssammanhang. Det här går WAY beyond att ”lajka” en massa viktiga saker på instagram eller facebook utan att nåt egentligen händer. Det här leder till att svin blir uppsagda med omedelbar verkan, att kvinnor organiserar sig, att jättemånga olika branschers upprop publiceras i de stora medierna. Det händer något. På riktigt. Och det är inte en dag för tidigt. Men jag undrar om den verkligt stora grejen ändå inte är solidariteten mellan kvinnor mitt i allt detta. Sorgen. Kampen. Allt.

Många män verkar undra vad de ska göra nu, en del skriver kloka krönikor och pratar med andra män, andra fattar ingenting, känner sig påhoppade och tror att man inte kan krama kvinnor längre utan att pekas ut som att man sexuellt trakasserat nån. Det är ju som det är. MEN. Något har hänt. Och det är inte slut än.

Jag är en sån där fackligt engagerad vänsterfeminist som inte är ett dugg förvånad över alla de här vittnesmålen, ändå tror jag inte jag har gråtit så många gånger på länge som jag gjort nu sen oktober. Vissa grupper har jag till och med fått pausa aviseringarna från, allt elände har bara sköljt över mig som en ostoppbar flod. Det är som att allt det där man känner till som ”patriarkatet” nu på ett oerhört starkt sätt har blivit till kött och blod. Det här är verkliga berättelser, människor som finns på riktigt. Det är de som berättar. Det är tack vare internet, tack vare människors vilja att dela med sig av verkliga händelser, way bortom käcka uppsminkade bilder, mysiga katter, gulliga hästar eller trevliga middagar. Vad man nu än brukar se på sociala medier.

Det är också tydligt att det här är en demokratifråga, vuxna människor vet inte alltid hur de ska bete sig på sociala medier. Det har blivit fel massor med gånger. Barn är ofta bättre på det än vad vuxna är. Det är som att vi inte riktigt lärt oss hur man beter sig än. Men bara en del av det hela är vett och etikett på sociala medier skulle jag säga, långt mer är vett och etikett kring SOLIDARITET. Och även om vi visserligen bör träna oss på båda, så väljer jag ändå solidariteten i allmänhet före sociala medier. Jag tänker att det kanske kan smitta av sig på det andra.

Här är en checklista på vad jag tycker att alla bör tänka på, oavsett könstillhörighet, för att aktivt bidra till ett vettigt samhällsklimat och dagligen se till att något sker till det BÄTTRE. Om ni till exempel är i ett stall, på en arbetsplats, bland vänner. Vad som helst. Med vänliga hälsningar, vän av solidaritet.

  • Träna dig själv och andra på att att gemensamt ta ansvar för nånting och kämpa för gruppens bästa istället för dig själv. Det är lite som att sjunga i kör, försök lyssna mer än du sjunger själv. Då blir det bra. Då kommer det låta helt fantastiskt.
  • Respektera och behandla andra såsom du förväntar dig att de gör mot dig (om du inte är ett as alltså, då kommer detta inte funka). Jag tror inte på Jesus, men den gyllene regeln är ta mig tusan bra på alla sätt. Tillämpa den!
  • Om du befinner dig i tävlingssammanhang, tillämpa ett sportsligt uppträdande. Det är alltså INTE okej att alla beter sig som svin bara för att de kan skylla på ”tävlingsdjävulen” eller ”tävlingsmänniskan” (same same). Det är bara ett påhitt för att bete sig som ett själviskt as. Det är vi själva som bestämmer om det är okej med en sån kultur eller inte. Säg ifrån. Vill vi ha en fin, tillåtande och stöttande kultur i medgång och motgång, se till att vara med och skapa den. We can do it. Även i ett jäkla individualisiskt kapitalist-samhälle. Så det så.
  • Var inte elak och håna andras upplevelser och erfarenheter, bara för att du kanske inte varit med om det själv. Du är inte bättre eller viktigare än andra, träna dig själv att se ett mönster och var istället GLAD över att du (möjligtvis) förskonats från eventuellt förtryck! Men du tillhör ändå ett kollektiv. Kämpa sen tillsammans med dina medsystrar som inte varit lika lyckosamma som du. Så många systrar har kämpat före oss i hundratals år bara för att vi skulle kunna vara där vi är idag. Visa respekt för det, och var med och skapa framtiden NU för dagens kvinnor och tjejer.
  • Är det i stallmiljö du befinner dig i varje dag, fundera på hur just DU kan bidra till ett så bra klimat som möjligt, och för att förhindra otäckheter! (Både på ett personligt plan och mer strukturellt, t ex genom ledarutbildningar eller strategier och metoder ni antar i klubben). Även om inget otäckt händer just i ert stall, så gör det garanterat det i övriga världen runt omkring. Om tjejer stöttar varann i stallet är det lättare att veta vad man kan göra även i andra sammanhang. Systerskap är aldrig dåligt! Lär unga tjejer vad systerskap verkligen innebär. Lär alla vad solidaritet innebär. Vad det är är i praktiken. Föregå med gott exempel. Det är ett sätt att bidra till en allmän feministisk organisering av samhället. Och det behövs, tro mig. #metoo är bara början.metoo.gif

 

Annonser

2 reaktioner på ”Solidaritet och #metoo i stallet och överallt

  1. Otroligt bra skrivet! Jag hoppas att dina tankar når ut till så många som möjligt. jag tar mig friheten att dela ditt inkägg och hoppas att det kan nå ut till några fler i alla fall.
    Ett stort tack från en överlevare!
    #Metoo

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s