Ibland känns allt oändligt långt borta

Vi blev invaderade av Matias familj i några dagar, det har varit mysigt men nu är det rätt lugnt och skönt när de åkt hem igen. Matias och jag får läsa godnattsaga själva helt enkelt. 🙂

Igår fick jag hjärtattack när vi var på promenad med Tell. Förbaskade lama-sprätt!! Barnen och Matias var med, jag hade gått med Tell dagen innan med bara ett av barnen och det gick väldigt lugnt till. Tyckte det var en bra idé att Matias skulle följa med för två barn och en kanske-vild kanske-snäll häst är lite mycket att ha koll på själv. Barnen var jätteduktiga och lydde alla mina förhållningsorder, det var bara det att hästfan inte alls gjorde det. På vägen bort från stallet gick allt lugnt och fint till och vi hade det så mysigt. Sen på vägen hem så flyger själva fan i hästrackan och han hoppar och far åt alla håll samtidigt. Inklusive ner i ett dike fullt med stora stenar och vatten. Herregud. Jag tänkte att nu bryter han alla fyra benen. Inte då. Hästskrället spänstar upp igen på vägen och sprattlar vilt vidare i nån slags flygande passage. Giv mig styrka. Jag brottade halvt ner djuret och vi lyckades ta oss hem och släppa in det vilda popcornet i sin box istället. Sen krävdes det ett antal glas vin på kvällen för att få ner MIG i varv. Jisses, han kunde ju sprungit ner både Matias, barnen OCH brutit alla benen på sig själv. Hästracka!!

Sen var jag där igen på kvällen och gick med honom igen, då var han så lugn och snäll så man hade kunnat ha honom lös. Det är verkligen min häst det, folk som träffar honom när han är lugn tror väl att han är snällast i Småland! Den räven. De skulle bara veta. Jag sjöng en sång till stjärnorna när vi gick där i skogen och tackade dem så mycket för att de hjälpt oss igen. Tell har definitivt en särskild stjärna som vakar över honom och hjälper honom ur allt möjligt trubbel…

Idag har det varit strålande sol och -10 grader, så härligt. Mia hängde med ut med Tim och Tell höll sig i skinnet när trygga storebror var med. Dock kände jag hela tiden att popcornen bubblade under ytan så att säga. Men jag förstår att han är lite taggad, jag är glad att han håller sig lugn inne och att det ändå går så pass bra att ha honom i stillhet.

Hoppas nu bara att de här tokerierna inte fortsätter, vad ska jag göra då? Gå med honom på ridbanan runt runt? Så han iallafall inte kan ramla ner i nåt dike. Suck. Jag börjar bli väldigt less på det här nu, kan jag bara få släppa ut honom i hagen kommer både jag och Tell förmodligen smälla av av lycka. (Eller jag kommer väl dö av oro i början, men sen släpper det ju). Jag får försöka härda ut så länge. Ibland känns det bara så oändligt långt borta att rida och träna som vanligt igen, å vad jag saknar mitt vanliga hästliv! Det kommer väl tillbaka. Snart hoppas jag.

Som tur var tog Mia och Carro med sig sina nya valpar till stallet idag, då glömde jag allt annat! Herregud så söta de är. Australian sheepdogs, två små bröder! Bailey och Zion. Riktiga små älsklingar!! ❤

 

Annonser

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s