En snel hest – och en Rodeo-lama

Hej! Idag hade jag telefonmöte i bilen på väg mot Ulrikas stall, allt för att få till ridningen! Det gäller att prioritera. 🙂 Charizma var duktig och jättefin att rida idag, gud så kul det är att rida en välriden och rolig häst! Och som jag sagt tidigare helt tvärtom än Tell! Nästan iallafall. Stor, långbent, och vill gärna misstolka alla signaler som broms. Tell är ju som ni vet liten, kortbent och snabb nåt så förbaskat. Och tolkar allt som gas. Sen är ju allt annat med själva ridningen rätt likt på de två. Och de är båda två känsliga och ”sportiga” hästar med mycket motor. Sånt gillar jag. Det är bara som att motorerna fungerar lite olika, och även proppskåpet på de där två verkar vara olika. 😉 Det är så skönt att Charizma är så snäll,  man kan liksom sitta där och fokusera på yttertygeln och innerskänkeln, att hon ska följa min vikt, ha motorn igång, osv osv. Halvhalter, övergångar, och Ulrika har till och med speglar så man kan kolla om man fortfarande kommer ihåg hur öppna ska se ut. Såååå roligt!

Idag måste vi ha varit på riktigt bra humör både Charizma och jag (ibland är vi ju surston båda två) för vi fick till ett mycket fint pass. Jag känner ju att jag inte skumpar omkring på henne lika mycket nu heller, stackars häst, nu har jag ju hittat igen mina ridmuskler lite mer. Så kroppen gör iallafall lite mer vad huvudet tänker. Det är kul! 🙂

Då till rodeolaman, som jag åkte till efter jag ridit snälla Charizma. Jag hade hoppats på en till lugn och avspänd tur ner till ridhuset som igår, och det började bra. Det gjorde det. (Han var även gudasnäll imorse när vi var ute på vår morgontur). Vi tog sällskap med ponnyrumpan och hans matte och allt var frid och fröjd. Vi lyckades även bli omkörda av både bil med släp OCH en stor timmerbil och allt var fortfarande lugnt, frid och fröjd. Men ni vet ibland kan det liksom visa sig långt senare att allt det DÄR det fanns minsann sparat i en liten ask med viss explosionsrisk… ähum. Sen skrittade vi i ridhuset, jag, ponnyrumpan och en snäll unghäst som Tell gnäggade åt fast han känner henne. Sen räckte det med att någon öppnade ridhusdörren (vilket annars inte är nåt som nån av de här hästarna reagerar på) och alla utom unghästen for i taket. Tell och ponnyrumpan stack, och brallade och bockade så mycket med oss så ponnymatten åkte i backen och jag begriper inte att jag INTE åkte i backen. HUR kunde jag sitta kvar i det där???!! Förbenade hästrackor!! HerreGUD.

Vi ordnade upp oss, rättade till hjälmen och allt annat som kommit på sned i debaclet, ponnymatten kom upp igen, och sen gick allt lugnt till. Men när det kom in två ponnyer till i ridhuset så kände jag ändå att nu kanske jag inte ska ”push my luck” mer för idag. Så då skrittade jag hem själv genom skogen, och det gick bra även om jag kände att alla 1000 rävarna var kvar bakom Tells öron och han var ganska laddad. Men han höll sig i skritt den laman och frustade på, han var väl nöjd efter sitt brall-race i ridhuset.

Puh. Det var ju skönt ändå att det gick bra. Jag hann tänka flera gånger när han brallade som värst att ”det här går inte, jag kommer åka av. Där är sargen, det här kommer göra ont”. Det är ju inte alltid man tänker så och så sitter man KVAR! Hahaha. Jag har åkt av en hel del i mina dar och inser att jag kommer åka i backen förmodligen hundratals gånger till. But not today!! Det här ska firas med lite netflix och en kall öl. 🙂

 

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s