Nangijala och körsbärsdalen

Den här årstiden gör ju att man nästan känner sig religiös. Eller ja, för min del så blir jag väl kanske inte religiös i den meningen men så tårögd och tacksam för livet och alltihopa. Ni fattar. Allt är så vackert och luktar så gott, och jag har dessutom varit utmattad av oro för min häst så jag grinar för ingenting. Dessutom är jag en känslomänniska, en konstnärssjäl och en dramaqueen, även om det inte alltid märks. Jag är ett under av tålamod och uthållighet och har extremt lång stubin, en stabil och lugn storasyster på så många sätt. Nästan hela tiden. Men ibland sitter jag på en stubbe och tittar på min häst som mår så gott och går där under körsbärsträden och frustar nöjt. Och tårarna trillar. Jag undrar ibland om vi dött och är i Nangijala nu?

Vi får med alla medel se till att vi inte hamnar i Nangilima. Nu ska jag bara försöka lista ut hur jag vänjer min fyrbenta vän vid gräset igen på ett lugnt och sansat sätt. Ännu lugnare än förra gången naturligtvis, men frågan är hur mycket lugnare? Ska han inte äta gräs alls förrän möjligen efter midsommar? Ha på sig munkorg? Eller oroar jag mig helt i onödan och kan släppa honom i en nedbetad hage så småningom när han är invand ordentligt? Ingen verkar veta exakt. Man ska gå på känsla. Och på sunt förnuft. Jaha ja.

Nu orkar jag inte oroa mig mer för tillfället, nu tar jag paus, jag är glad åt att Tell och jag gick på promenad två gånger idag, och att han fick gå i grushagen ett par timmar och var så snäll och mest stod och njöt under körsbärsträden. Första promenaden var han överlycklig och vrålpigg och pep och ville nog gärna bralla, men han var duktig och lyssnade när matten sa att han fick hålla sig i hampan. Andra promenaden var han lugn och snäll, trots att vi mötte ett ekipage draget av två blänkande ardennerhästar, och med två människor och två prickiga dalmatinerhundar i vagnen! 🙂 Det såg för övrigt också ut som någon scen ur en film där de kom åkandes mellan stengärdesgårdar och blommande hägg, eller Nangijala möjligen. Småland så här års är verkligen helt otroligt. Man tror inte det kan vara så vackert. Men det är det. Och min häst mår fint och är pigg och glad, hurra! ❤

IMG_6457

Nöjd och glad med livet. Här har man ju uppsikt över gården! Toppen säger Tell.

IMG_6463

Sötkorv. Bra med högt staket så han inte hoppar ut i första taget!

IMG_6468

Världens bästa uppfödare gör även världens bästa kylgel. Tell var ju bra igen redan efter en dag, men jag kyler hans ben och hovar ändå morgon och kväll för säkerhets skull och så lägger jag på kylgel efter det. Den är bra den här, inte bara när man rider fälttävlan utan även till en mängd andra ändamål! 

 

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s