Humlan är tillbaka!

Idag somnade jag i soffan efter jobbet, var helt yr och jättetrött efter det men till stallet skulle jag ju! Bilen var med Matias på jobbet i Åseda så det var bara att sadla på stålhästen. Usch, det var skymning, duggregn och rätt kallt. Var inte så sugen på att cykla 2 mil i det… men det gick ju bra. Blir nog en utmaning om jag ska cykla sen under den mer utmanande delen av hösten för att inte säga vintern.. ähum. Men det får vi ta då. Jag har cyklat 90 mil hittills på min elcykel sen jag skaffade den i juni, så nöjd! Nu siktar jag på 100 mil. 😀

Tell är en riktig arbetsnarkoman. Han vill jobba jobba jobbaaaaa!! Det har ju alltid varit så med honom att han blir så himla glad och taggad av att få jobba, han älskar det, och ju mer han får gå/desto bättre kondition han får – desto tokigare blir han. Han är ju en crazy racerlama med energi så det räcker för en hel flock hästar! Därför hade jag lite på känn att snart kommer nog ”humlan i en papperspåse” tillbaka. Det är vår kära vän och dressyrtränare Annas ord på det tillstånd som den gode Tellesprätten kan hamna i lite då och då. Inte så ofta på hoppträningar, men på dressyrträningar har vi varit med om det ett antal gånger. (Då är det ju inga hinder med som gör att han kommer av sig).. det har till och med hänt i skogen ibland också av något oklara anledningar. Ni som läser den här bloggen känner nog igen det från tidigare rapporter här i bloggen också.. 😉

Humla i en papperspåse-beteende: Häst som sprattlar hejvilt och går emot skänkeln, är rätt istadig, frustar, galopperar på stället, gör kaninhopp åt alla möjliga håll och inte själv riktigt verkar veta var han ska göra av sig själv. Frustar och frustar. Öronen fram och stampar med bakbenen, som en jättekanin som fått nån slags sprattelanfall! Förmodligen ser det rätt roligt ut. Sen när man väl kommer ur det här humla i en papperspåse-läget känns han alltid jättefin och mjuk, frustar ännu mer och verkar oerhört nöjd med sig själv. Det är som en slags mental och kroppslig kollaps som han då och då måste igenom.. ?? Eller nåt. Inte vet jag.

Det jag tror händer är att han antingen blir för ambitiös, för peppad, eller tycker nåt är jobbigt och gärna vill slippa (eller vara med och bestämma). Eller kanske allt på samma gång. Han får liksom kortslutning. Dock inte alltid när man ber honom om nåt särskilt jobbigt. Det kan ibland hända bara man tar tyglarna och säger åt honom lugnt att fortsätta bjuda fram. I skritt! Och ibland händer det inte på flera månader. Han är ju en känslig pelle, så jag brukar i allmänhet att mer försöka ”avleda” honom och be om samma sak igen fast lugnt och på ett annat sätt, t ex i en ny riktning. Men försöker han resa sig eller nåt annat som är BIG no-no så får han en tydlig tillsägelse om att det är FRAM som gäller och inget annat.

Jag TROR iallafall att det är positivt att humlan är tillbaka! 🙂 Det är ju inte alltid så kul i och för sig, men man måste ju bara skratta åt honom ibland. Han är verkligen sig själv och jobbar på så fint så fint. Han verkar ju i allmänhet ytterst nöjd med livet, trots några humle-anfall då och då.

En annan sak jag tänkt på är att nu har jag ridit på mitt tjockaste gamla Sprenger-bett från 80-talet (så tjockt så man nästan inte tror han ska få in det i munnen). Normalt sett gillar han det bettet, men jag brukar få variera med andra lite smalare bett för rider man för många gånger i rad på det tjocka så har man ingen broms sen. Nu har jag bara ridit på det bettet i flera veckor, och det är inga problem alls! Han lyssnar hur fint som helst och är så lätt och mjuk i kontakten. Suger fint på bettet (utom möjligtvis när han får lite tillfälliga spel, men han är ganska lätt att få ur dem). Eller så är det att jag rider bättre nu än innan? (Hur det nu har gått till). Det brukar ju inte vara hästens fel direkt om de lägger sig i handen. Och det gör han inte alls nu. Men kanske känner han sig bättre i bakkärran och bär sig bättre än tidigare, allt börjar ju där! Tror iallafall det också är ett bra tecken att han går så fint på det här mastodont-tjocka bettet. Det är ju roligast att tolka allt som bra tecken. 🙂

Skärmavbild 2014-05-11 kl. 12.15.22

Det var länge sen vi tävlade dressyr, trodde väl aldrig jag skulle sakna det men det gör jag! 😉

Skärmavbild 2014-04-29 kl. 11.31.46

Det här längtar vi till både Tell och jag. 

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s