Sorg i stallet och en bror som galopperar vidare

Hej på er!

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Tell blev plötsligt skithalt igen av fullständigt oklar anledning, förbannade PISS, men efter att veterinären hade skrivit ut butta var han bra igen i sitt onda knä redan efter en dag. Nu får han äta den här buttakuren fram till jul så får vi se sen.

Det som däremot är mycket ledsamt (och bra mycket värre) är att Tells storebror Tim tyvärr kommer få åka till himlen. Han har fått nya senskador bak (i sina redan skadade bakben) och den här gången är det tyvärr bäst att han får galoppera vidare. Å vad vi har gråtit, och jag tror jag blev extra ledsen för att jag såg framför mig att det nog är lika bra att jag skickar med Tell. Hur ska de två klara sig utan varandra?

Men när den värsta chocken och sorgen lagt sig så kom jag fram till att så lätt ger jag inte upp. Med Tim så har vi ju fakta från veterinären, det har jag inte i Tells fall. Ingen vet om han kommer bli helt bra, och inte heller hur lång tid det tar. Det enda vi vet är att hans skada inte har blivit värre sen operationen, och att han då och då får ont i sitt knä. Jag får försöka få tag i vår veterinär och lägga upp en plan.

Det har vi visserligen gjort många gånger tidigare men den planen ändras ju. Så man får göra om det hela så att säga. Jag har såklart inte lust att åka dit stup i kvarten och behandla hans knä, men innan jag ger upp så vill jag verkligen gå till botten med detta, och eventuellt också konsultera en annan veterinär. Jag vill ju veta att jag verkligen gjort allt. Det är bara jobbigt att inte veta hur det ska gå, och att det ligger i mina händer. Och ännu jobbigare att inte ha en plan. Som hästägare har man ingen skyldighet att hålla hästar vid liv till varje pris. Man har en skyldighet att ge dem ett bra liv, inget annat. Så då vill jag göra allt jag kan för att ta reda på hur jag ska kunna göra det. Om det går. Och går det inte, ja då får vi ses en vacker dag igen på andra sidan. Där är vi inte än tack och lov.

Ta hand om er, och era nära och kära! Nu ska jag ut och pussa på min lurviga lama och hans älskade bror som går sida vid sida, än så länge är allt precis som vanligt. ❤

IMG_5839

DSC_0061

Fina, fina Tim!

 

 

6 reaktioner på ”Sorg i stallet och en bror som galopperar vidare

  1. Beata skriver:

    Åh så sorgligt 😥
    Den dagen kommer ju för alla förr eller senare. För hästarna förr, de blir ju inte så gamla som vi och ändå värre för våra älskade hundar.
    Det är ju som du säjer att vi ska se till att de har ett bra liv och sen får vi ta vårt ansvar även när det är tungt och jobbigt.
    Hoppas att Tell blir frisk och kan ha ett bra liv i många år till.
    Kram.

Lämna ett svar till veronikamarklund Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s