November-skritt-date

För att sluta deppa tillfälligt bokade jag in en riddate med min kompis Linda idag på morgonen. Tell gillar ju att skritta och komma ut i skogen. Han verkar inte alls vara besvärad av det, tvärt om! Så skritta måste vi ju kunna göra fram till på måndag när vi fått tid hos veterinären.

Linda hyr ett litet stall på en gård en bit bort från där Tell står, så jag red genom skogen till henne och mötte upp för en morgonskrittrunda. Linda har bara hyrt det här stallet i några veckor så jag har lovat att visa henne lite ridvägar. Vi har ju väldigt bra med såna här i området!

Tell tyckte det var oerhört spännande att skritta in på en HELT NY GÅRD, och där hade de minsann HÖNS!!! Och en TUPP!! Han blev minst en meter högre i mankhöjd och stirrade upphetsat på hönsen och såg ut som en galen tupp själv. Sen lugnade han ner sig efter ett tag och blev mer intresserad av Lindas lilla söta sto! Vi skrittade ut i en timme ungefär och visade våra bästa ridvägar, även om det var november och regn och rusk så var det så himla mysigt! Våra hästar hade ju aldrig träffats förut men gillade varandras sällskap direkt. Vi får hoppas att det kan bli fler rid-dejter framöver. Så mysigt! ❤

Även om jag verkligen inte är någon morgonmänniska och Tell också tyckte det var ytterst märkligt att behöva skritta ut i skogen på morgonen när det fortfarande var mörkt, så var det ju helt klart en fördel att vara klar i stallet redan klockan nio och ha ridit och allt!

På vägen hem försökte Tell både få trava och galoppera, han var pigg som en mört hela rundan! Han kändes inte alls lika halt som i förrgår i trav. Linda kunde bara se en ytterst liten hälta. Suck. Vad fan ska jag göra! Jag har pratat med vår kloka veterinär Håkan i Ramkvilla, och nu har vi som sagt fått tid på kliniken på måndag morgon. Det bästa är ju om Håkan får titta på honom, så jag är glad att vi fick en tid snabbt. Det är ju ganska nära till Ramkvilla, inte alls som att behöva köra ner till Skåne. Vi får ta nån röntgenplåt för att kolla om nåt mer pajat inne i knät, och så får vi se vad vi gör, om det känns lönt att behandla eller inte. Det känns ju konstigt att kanske behöva ta bort en häst som är så pigg och glad och pepp på livet, men det handlar ju också om att vi inte kan hålla på och åka till veterinären varannan – var tredje månad. Om det blir så att han behandlas igen så får det kanske vara ”sista gången”. Då blir det himlen nästa gång han blir halt. Men det är som sagt bra att ha en klok veterinär att prata med om detta.

Håkan har ju träffat mig och Tell nu några gånger och det är ju en jäkla tur. Jag inser ju att ”utifrån” verkar det komplett galet att försöka reparera en snart 18-årig häst med en JÄTTECYSTA och tre skruvar genom benet. Men han har ju träffat oss, och han tycker inte att vi är galna. Eller jo, lite galna tycker han nog att vi är, men han säger också att det inte finns några djurskyddsskäl att ta bort Tell vad han kan se. Däremot handlar det ju istället om vad som är ett rimligt liv för oss båda, och vad som är ett rimligt antal veterinärbesök per år. Och det ska Håkan hjälpa mig med att göra upp en plan för. Tack gode GUD för kloka veterinärer. Både rent veterinärt, och psykologiskt!! ❤

 

 

 

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s