Ett ljus i mörkret (eller var det en rullskidåkare??)

Nu är snön borta igen och svart-som-i-en-säck-mörkret är tillbaka. Det positiva är att låset på min bil fungerar igen. Och att både Tell och jag slipper broddar.

Tell mår finfint och känner sig uppenbarligen stärkt och vitaliserad efter sin vintergalopp och rymning häromsistens. Inte ett dugg halt. Skönt! 🙂 Däremot har alla vi människor inte riktigt återhämtat oss från hjärtattacken. Och nu har Tell även gett en stackars rullskidåkande granne en hjärtattack. Får öppna hjärtmottagning ute i skogen här i Småland snart…

Igår kväll var Telleman och jag ute och spankulerade i någorlunda frid och ro i mörkret. Vi gick en ganska lång runda runt byn, ca 6 km, jag försöker ju sikta på att han ska få skritta ordentligt och helst uppåt en timme. De få bilarna vi mötte var snälla och saktade ner så duktigt, Tell var rätt pigg och laddad men snäll. Så allt gick bra så långt! Sen ser vi ett långsamt guppande ljus i fjärran.

Ju mer ljuset närmar sig desto säkrare blir jag på att detta måste vara någon galning som är ute och åker RULLSKIDOR i mörkret. Ja jisses. Tell däremot trodde att det var hin håle själv som skaffat rullskidor. Han var så rädd så han skakade! Och höll på att hoppa ur sitt eget skinn i panik samtidigt. Som väl var så syntes vi ju ordentligt pga alla våra reflexer och ledljus. Och den snälla rullskidåkaren verkade vara van vid hästar, saktade ner och började prata med oss. Det hjälpte litegrann, men Tell var fortfarande övertygad om att nu var slutet här.

Jag ville inte att Tell skulle börja sprattla hejvilt och kasta sig åt nåt håll, eftersom detta var en passage där det tyvärr var taggtrådsstängsel på båda sidorna av vägen. Så jag körde på den snälla metoden, att han fick stå stilla eller följa med mig framåt. Det hade inte hjälpt att försöka tvinga honom när han var så rädd. Den snälla rullskidåkaren tog tillslut AV sig rullskidorna. Så himla snällt! Man blir helt rörd av såna godhjärtade människor. (Eller så fruktade han också för sitt liv, och insåg att detta var det bästa för att alla skulle komma levande därifrån, haha!)

Tell kunde till sist övertalas att komma fram och hälsa på monster-rullskidåkaren, nu utan rullskidor. Alla överlevde. Vi kom förbi, och tackade så jättejättemycket. Sen tyckte ändå Tell att det var säkrast att galoppera hem de ca 3 kilometrarna vi hade kvar i beckmörker. Det var bara det att jag hade tänkt mig skritt, plus att galopp är ju en sak när man sitter på hästen och en helt annan när man går bredvid… Det hela slutade med att Tell skrittade fast i galoppfart (även kallad lamaskritt) och jag fick halvspringa bredvid. Kom hem helt genomblöt i svett. Tell såg totalt oberörd ut. Men rätt så nöjd! 😉 Slutet gott allting gott.

4 reaktioner på ”Ett ljus i mörkret (eller var det en rullskidåkare??)

  1. Beata Ekman skriver:

    Finns många konstiga saker man kan möta ☹️ Men rullskidor är nåt av det värsta.
    Tur med trevliga människor som försöker hjälpa.
    Jag har fått ropa på många cyklister att de måste kliva av och stå still. Ratzia är livrädd för cyklar 😟 Det gör de oftast när hon hoppar runt.
    Tur att Tell klarade galoppen 🏇

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s