Det alla hästägare är med om någon gång

Hej på er!

Jag har inte skrivit på ett tag, har inte känt mig så motiverad direkt. Det har liksom varit samma sak, Tell har fått skritta och jag har gått promenader med honom. Han har varit vild och busig, och slitit sig från Agneta till och med för att han var så pigg på morgonen! Tokhäst. Nu när allt gräs kom med väldigt fart har jag ägnat mig åt att spärra av en del av hans hage, han fick ju en släng av fång när han föråt sig förra året så det vill jag inte ska hända igen. Men nu går han där och betar i sin något förminskade hage och ser så nöjd ut. Och gnäggar som en tupp direkt han ser mig, han är ju inte dum, han förstår att jag har makten över staketet så han kan få mer gräs! 🙂

Häromveckan blev han tyvärr skruttig även i skritt (innan har det ju mest varit i trav man kan se att han inte är riktigt fräsch), så då lastade jag honom direkt och så åkte vi till veterinär Håkan i Ramkvilla. Dagarna före hade jag även ringt till Palle Brink på Jägersro för att få råd. Då var Tell inte halt i skritt utan rätt så pigg och glad som vanligt, men vi bestämde ändå att jag skulle åka till Håkan och ta nya röntgenplåtar på Tells eländiga gamla knä.

Vi åkte till Ramkvilla, röntgade knäet, och eftersom Tell var halt i skritt så sa jag att jag även ville att han skulle bli behandlad. Vill ju inte att han ska gå där och ha ont medan veterinärerna konfererar om vad vi ska göra. Så det blev han. Sen dess har han varit mycket pigg och glad och inte sett halt ut. Han är superfin i kroppen också och ser verkligen ut som en tävlingshäst i full kondition. Helt obegripligt.

Igår ringde då Palle till sist, och de hade verkligen jobbat på han och Håkan. De hade lagt alla röntgenbilder de har på Tells knä ovanpå varann i nån slags datorprogram för att kunna jämföra och mäta. Till viss del har ju cystan börjat läka lite, de kan se på den nyaste bilden att den börjar fyllas igen, men det stora problemet är att den tyvärr växer också. Den är alltså större nu än för ett år sen, trots tre skruvar som håller fast den. Kontentan är att Tell får ont av att benet är för svagt, att cystan rör sig som en bubbla ibland och skapar smärta. Han har mer hål än ”ben” i själva benet, och veterinärerna tror inte att det här kommer bli bättre. Bärkraften i benet är för svag. Därmed kommer det inte heller hjälpa att träna upp muskler, ligament osv. Själva benet måste hålla. Och det gör inte det.

Tanken med operationen var ju att det KUNDE gå att hålla stilla cystan så att den inte skulle göra ont mer, och kanske fanns det även en liten tanke om att den kunde läka ihop. Dock är det här en JÄTTEcysta, Palle har aldrig opererat en sån stor förut. Så jag själv trodde egentligen inte att den skulle läka. Men det var värt ett försök, just för att han ändå har varit ohalt så pass länge och gått fälttävlan och allt möjligt, med en cysta som varit såhär stor rätt så många herrans år. Så det var ju tack vare hans livsglädje som vi provade det. Men jag visste ju att det kanske inte skulle gå. Hur som helst hade jag nog grämt mig om vi inte provat det, eftersom det var det enda som gick att göra. Jag ångrar inte att vi provade.

Veterinärerna har verkligen också försökt allt, och jag med. Jag vet att de inte vill ge upp. Men när de säger att han inte kommer bli bra, så då handlade ju frågan istället om vad han då kan få för liv. Palle och jag var rätt eniga om att det här är en häst med så mycket energi, så han passar inte för ett liv som promenadhäst eller hagsmycke. Så tyvärr är veterinärernas rekommendation att han får åka till himlen. Även om det är mitt beslut att ta såklart.

Jag var beredd på detta, det har jag varit i flera år, ändå är jag så outgrundligt ledsen och bara gråter och gråter. Jag har inte bokat nån tid än för himlafärden och jag får väl försöka smälta det här. (Jag vet inte ens hur man gör, har aldrig tagit bort nån häst förut, men det lär väl ordna sig). Min hjärna jobbar febrilt med att komma på nån lösning eller mirakel så att han ändå kan få finnas kvar. Men jag måste lita på mina duktiga veterinärer, och jag kan inte ha kvar min fina häst bara för min skull. Han måste få springa och busa och inte ha ont. Och nu kommer han tyvärr få göra det på andra sidan, utan mig.

Det känns som att jag aldrig nånsin kommer bli glad igen, och jag förstår inte hur det ska gå till att säga hejdå till honom för sista gången. Min fina knäppa Tell som jag haft vid min sida varje dag i 10 år. Vi som gjort så mycket roligt tillsammans. Och nu är det jag som ska bestämma att han inte ska finnas mer. Jag kan inte ens föreställa mig det. Men det här ingår, och jag tror att alla ni som läser säkert har varit med om det nån gång. Det är ändå en liten tröst att jag är inte ensam. ❤

Många kramar,

Ida

8 reaktioner på ”Det alla hästägare är med om någon gång

  1. Lotta Wiström skriver:

    Men fina älskade Ida och Tell ♥️♥️♥️ Vet inte vad jag ska skriva mer än att jag tänker på dig, känner med dig och tror mig kunna ana hur ini helvete ont detta gör.
    Ird blir då små i sammanhanget och sorgen så avgrundsdjup.
    Finns det något jag kan göra gör att lindra fin smärta tveka aldrig att höra av dig.
    Många miljoner kramar 🤗♥️🤗♥️
    Lotta

  2. dressyrbitchen skriver:

    Så oerhört ledsamt! Jag har saknat dina inlägg och har misstänkt att allt inte kanske har varit helt bra… Personligen har jag varit förskonad från den här typen av beslut, men bävar för den dagen då det är dags att bestämma att min häst ska få gå på de evigt gröna ängarna. De som har varit med om det vittnar om att det tack och lov finns ett liv även efter ett så jobbigt beslut – även om inte jag förstår hur det ska bli. Stor kram till dig i den här oerhört svåra situationen. ❤

  3. Beata Ekman skriver:

    Så ledsen jag blir när jag läser vad du skriver.
    Har själv fått ta detta hemska beslut på en häst som hade fått en skada på halskotpelaren.
    Kändes så hemskt att jag skulle besluta att nu är ditt liv slut.
    När min gamla häst fick tas bort akut i kolik var det ”lättare” för då fanns inga alternativ.
    Fina Ida jag är så ledsen för din skull.
    Kramar Beata

  4. Maria Nyrell skriver:

    Nu blev jag ledsen av att läsa det här, skickar kramar genom rymden till dig och Tell. Har aldrig behövt ta ett så jobbigt beslut med en häst men för en högt älskad katt, och det var jättesvårt men kändes ändå som det enda rätta efteråt.

Jag uppskattar kommentarer!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s