Alla inlägg av Ida Qvarnström

En onsdag i december som tydligen var lucia

Undrar hur många luciatåg jag har gått i mitt liv? Säkert flera tusen. Flera hundra måste det vara iallafall. 

I år såg jag bara ett luciatåg, och det var inte ens idag. Det var goa Wilma som bjöd mig till Risingegården häromdagen så där satt jag med hennes mamma, pappa, mormor, morfar och farmor och var stolt som en tupp i grupp över världens finaste lucia som sjöng bäst av alla. 🙂 Sen vann jag en stor korg med godis på byaföreningens lotteri, nice! Som att man inte redan äter asmycket socker hela december med all glögg och lussekatter och allt vad det är.. hm, men jag tror nog den där godiskorgen kommer tömmas inom kort ändå. Märkligt nog!

Idag har jag vandrat runt på skogsvägarna i snön med Telleman två gånger, i morse höll han på att somna såg det ut som och jag fick nästan dra runt honom. Haha! Och ikväll var han pigg som en mört och bjöd på ett litet lyckligt sprattel och pip i snöre, men mest var han snäll och lunkade efter mig med nosen i min nacke. Han är faktiskt en ängel i allmänhet att ha att göra med. Så skönt. ❤

Jag råkade köpa en till bok. Som jag nu har läst. Den var bra! Såhär ser den ut:

ridamedklicker.png

Den var spännande och intressant på många sätt, rekommenderar den verkligen! Dock var det lite roligt att det inte nånstans stod HUR man gör när man rider med klicker. Det fattar jag fortfarande inte. Jag förstår hela teorin och grejen med belöningsbaserad träning, jag har ju en klicker som jag provat lite med Tell från marken och det funkar fint. Men hur sjutton gör man det när man rider? Klickar man, stannar och sträcker sig ner och ger godis? Hur ska hästen förstå att den får godiset för det man klickade för och inte för att man stannade? Jag har svårt att tro att man ska ge godiset i galopp eller precis i början av en bakdelsvändning för att belöna att hästen gjorde rätt? Jag får väl prova mig fram.

Jag gillar ju att läsa som ni vet, även om jag tycker att jag läser ungefär lika lite nuförtiden som jag går luciatåg. Det är som att mitt luciatågsjag och mitt bokslukarjag fanns före jag skaffade häst.. nu orkar jag ingenting, haha! 😉 Men jo, jag sjunger ju (och läser) en hel del ändå och ärligt talat är jag ganska tacksam över att slippa alla luciatåg. Allt har sin tid!

Jag skulle säga att ALLA bra hästböcker jag läst de senaste åren, oavsett om det handlat om fälttävlan på hög nivå, dressyr, klickerträning, frihetsdressyr eller vad det nu kan vara (jag är ju intresserad av allt)! så har de gemensamt att de förespråkar gott horsemanship och kommunikation. Att lära känna sin häst, att känna att man är ett team som vill vara med varandra och har roligt, att man lär sig saker av varandra hela tiden, att ha en glad häst som är motiverad och har kul med dig. Det vill väl alla uppnå? Jag kan inte tänka mig någon som VILL ha en dålig relation med sin häst där man inte alls förstår varann, eller måste tvinga hästen till något, eller använda grova hjälper. I många av böckerna refererar författarna till andra ”läror”, inte alltid på nåt negativt sätt, men det är intressant att fundera över hur man gör och varför tycker jag. Det är också väldigt intressant att sätta sig in i hur olika metoder fungerar, och hur just DEN varianten av god kommunikation med hästen ser ut. Jag tycker jag lärt mig nåt vettigt av alla böcker jag läst, så även denna om att rida med klicker. 🙂

Däremot är det ju så att man måste träna också, inte bara läsa böcker. Och det saknar jag verkligen just nu. Att träna! Åååå vad jag ska bli bra på kommunikation med min häst sen, vänta ni bara! 😉 ❤ Men det är en tröst att jag kan träna på andra saker med Tell så länge utom just ridning, och det gör jag så gärna! Idag tränade jag mig lite extra på mitt kroppspråk och var uppmärksam på hur Tell läste av det. Detta resulterade direkt i att han stod blick stilla på gången, och lyfte upp precis den hoven jag ville. Hästar är så coola alltså! Det har jag alltid tyckt, men ju mer man lär sig, och ju mer man umgås med dem, desto coolare blir det. Det tar aldrig slut! Och det är SÅ fascinerande. Och det är väl det som gör att man alltid vill lära sig mer! 🙂

Och på tal om kroppsspråk. Tell VILL verkligen inte att jag ska karda hans långa toviga päls (som jag nån gång i veckan gör ett försök att borsta), helst före han har förvandlats till en lama med dreads tänker jag. Detta är dock INTE populärt som sagt. Han vill bli kliad i pannan och borstad på huvudet med en mjuk borste. Bara. Jaha. Jag tänker att det är ju inte som att han plötsligt inte vill gå in i stallet mer eller nåt annat väldigt opraktiskt i vardagen, det är bara att han hatar när jag borstar hans långa päls. Så då borstar vi den väl inte då. Ingen dör av det, och jag har en glad häst som är nöjd med livet och slipper bli ”plågad” med en borste! Där kanske vi har nåt att träna på med klickern, jag lovar att om han fattar att han får godis när jag får karda pälsen, då kommer det gå undan med kardandet… han är inte den som är den!  😀

Annonser

Vinterdepp

Jag vet att jag ska vara tacksam för allt jag har, men ibland vill man bara gå i ide och aldrig mer komma upp igen! Det är knappt att jag vill kolla på mitt favoritprogram ”escape to the country” ens en gång (just nu ett par som letar hästgård i Wales). Då är det illa!

Jag har blivit sjuk IGEN och ligger i soffan och gnäller och tycker synd om mig själv. Jag sa till Matias att jag är deprimerad och inte har nånting att se fram emot. Ingen framtidstro, inget hopp. Inget ljus i sikte. Han undrade om det här kunde vänta till imorgon, han måste plugga till en tenta och hade tyvärr inte tid att hitta meningen med livet åt mig precis just nu. 😂😆😂

Nu har vi snö här, skönt att det inte är lika mörkt iallafall. Så nu får jag brodda Tell två gånger om dan för våra promenader. Och så alla reflexer.. känns som att det tar en timme att förbereda en 15 minuters promenad pulsande i snön. Blir man inte svettig redan innan av feber och broddande av häst så blir man det av att pulsa i snön! 🤪 Tell är väldigt lugn och snäll iallafall.

Ja ni hör, här är det inte mycket till livsgnista. Förutom min älskade häst! Att se hans glada uppsyn när jag kommer dit två gånger om dagen, och att gå där i en snöig skog med hans mysiga mule i nacken gör nog ändå att jag orkar lite till. Tror jag. 😍😉

Solidaritet och #metoo i stallet och överallt

Jag är både stolt över att #metoo hände under min livstid, och jävligt bedrövad över att det överhuvudtaget ska behövas. Att vi inte kommit längre. 

Jag minns att jag och min sambo diskuterade detta när det var helt nytt, han är liksom jag mycket politiskt engagerad. Han var förbannad över att medierna (då) bara gick igång på kändisgrejen, det var Martin Timell hit och Harvey Weinstein dit. Vissa medieforskare menar att det var kändisarna som pekades ut som gjorde att detta blev stort i Sverige. Jag håller inte med. Min sambo var ledsen och upprörd över att allt blivit ”kvällspresskuppat”, och vi blev nästan ovänner då jag starkt hävdade att ”vänta bara. Det här kommer inte gå över, det här är bara början”. Min fina sambo trodde att allt skulle dö direkt bara för att det blev ”kändiskuppat” av medierna, vilket han verkligen inte ville. Han är ännu mer revolutionärt lagd än mig. Men som tur var hade jag rätt. Det slutade inte där med sliskiga rubriker om kändisar. Det droppade bara. Det var bara början på något som sedan närmast kan liknas vid en jättelik flod.

Detta är en av få gånger som jag verkligen känt i mitt liv att något verkligen händer. Att vi har NYTTA av sociala medier i verkliga förändrings- och organiseringssammanhang. Det här går WAY beyond att ”lajka” en massa viktiga saker på instagram eller facebook utan att nåt egentligen händer. Det här leder till att svin blir uppsagda med omedelbar verkan, att kvinnor organiserar sig, att jättemånga olika branschers upprop publiceras i de stora medierna. Det händer något. På riktigt. Och det är inte en dag för tidigt. Men jag undrar om den verkligt stora grejen ändå inte är solidariteten mellan kvinnor mitt i allt detta. Sorgen. Kampen. Allt.

Många män verkar undra vad de ska göra nu, en del skriver kloka krönikor och pratar med andra män, andra fattar ingenting, känner sig påhoppade och tror att man inte kan krama kvinnor längre utan att pekas ut som att man sexuellt trakasserat nån. Det är ju som det är. MEN. Något har hänt. Och det är inte slut än.

Jag är en sån där fackligt engagerad vänsterfeminist som inte är ett dugg förvånad över alla de här vittnesmålen, ändå tror jag inte jag har gråtit så många gånger på länge som jag gjort nu sen oktober. Vissa grupper har jag till och med fått pausa aviseringarna från, allt elände har bara sköljt över mig som en ostoppbar flod. Det är som att allt det där man känner till som ”patriarkatet” nu på ett oerhört starkt sätt har blivit till kött och blod. Det här är verkliga berättelser, människor som finns på riktigt. Det är de som berättar. Det är tack vare internet, tack vare människors vilja att dela med sig av verkliga händelser, way bortom käcka uppsminkade bilder, mysiga katter, gulliga hästar eller trevliga middagar. Vad man nu än brukar se på sociala medier.

Det är också tydligt att det här är en demokratifråga, vuxna människor vet inte alltid hur de ska bete sig på sociala medier. Det har blivit fel massor med gånger. Barn är ofta bättre på det än vad vuxna är. Det är som att vi inte riktigt lärt oss hur man beter sig än. Men bara en del av det hela är vett och etikett på sociala medier skulle jag säga, långt mer är vett och etikett kring SOLIDARITET. Och även om vi visserligen bör träna oss på båda, så väljer jag ändå solidariteten i allmänhet före sociala medier. Jag tänker att det kanske kan smitta av sig på det andra.

Här är en checklista på vad jag tycker att alla bör tänka på, oavsett könstillhörighet, för att aktivt bidra till ett vettigt samhällsklimat och dagligen se till att något sker till det BÄTTRE. Om ni till exempel är i ett stall, på en arbetsplats, bland vänner. Vad som helst. Med vänliga hälsningar, vän av solidaritet.

  • Träna dig själv och andra på att att gemensamt ta ansvar för nånting och kämpa för gruppens bästa istället för dig själv. Det är lite som att sjunga i kör, försök lyssna mer än du sjunger själv. Då blir det bra. Då kommer det låta helt fantastiskt.
  • Respektera och behandla andra såsom du förväntar dig att de gör mot dig (om du inte är ett as alltså, då kommer detta inte funka). Jag tror inte på Jesus, men den gyllene regeln är ta mig tusan bra på alla sätt. Tillämpa den!
  • Om du befinner dig i tävlingssammanhang, tillämpa ett sportsligt uppträdande. Det är alltså INTE okej att alla beter sig som svin bara för att de kan skylla på ”tävlingsdjävulen” eller ”tävlingsmänniskan” (same same). Det är bara ett påhitt för att bete sig som ett själviskt as. Det är vi själva som bestämmer om det är okej med en sån kultur eller inte. Säg ifrån. Vill vi ha en fin, tillåtande och stöttande kultur i medgång och motgång, se till att vara med och skapa den. We can do it. Även i ett jäkla individualisiskt kapitalist-samhälle. Så det så.
  • Var inte elak och håna andras upplevelser och erfarenheter, bara för att du kanske inte varit med om det själv. Du är inte bättre eller viktigare än andra, träna dig själv att se ett mönster och var istället GLAD över att du (möjligtvis) förskonats från eventuellt förtryck! Men du tillhör ändå ett kollektiv. Kämpa sen tillsammans med dina medsystrar som inte varit lika lyckosamma som du. Så många systrar har kämpat före oss i hundratals år bara för att vi skulle kunna vara där vi är idag. Visa respekt för det, och var med och skapa framtiden NU för dagens kvinnor och tjejer.
  • Är det i stallmiljö du befinner dig i varje dag, fundera på hur just DU kan bidra till ett så bra klimat som möjligt, och för att förhindra otäckheter! (Både på ett personligt plan och mer strukturellt, t ex genom ledarutbildningar eller strategier och metoder ni antar i klubben). Även om inget otäckt händer just i ert stall, så gör det garanterat det i övriga världen runt omkring. Om tjejer stöttar varann i stallet är det lättare att veta vad man kan göra även i andra sammanhang. Systerskap är aldrig dåligt! Lär unga tjejer vad systerskap verkligen innebär. Lär alla vad solidaritet innebär. Vad det är är i praktiken. Föregå med gott exempel. Det är ett sätt att bidra till en allmän feministisk organisering av samhället. Och det behövs, tro mig. #metoo är bara början.metoo.gif

 

Filmtajm 2017!

Fast jag jobbar med film så är jag ju ganska kass på att ha med mig nån som kan filma mig och Tell. Men ibland så! Här är några blandade filmklipp från i år! 

Härligt att se tillbaka på detta nu när
1. Årets värsta mörker-regn-kyla-årstid är över oss och man bara längtar till våren.
2. Jag inte kan rida på min häst just nu.
3. Det blir väldigt tydligt vad både Tell och jag gillar bäst. 😉 Terräääääääng, hoppning och galopp i skogen! 😀 Hahaha!

På instagramfilmerna får ni hålla pekaren över bilden så kommer en playknapp upp, om ni kollar på detta på en datorskärm.

Världens mysigaste gullenos ❤️

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Duktiga hopphest! 😍🌟😊 Tack bästa @hannahrroos för filmklipp! ❤️

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Lama i bokskog spanar på trana

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Det här behövdes idag. ❤️

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Den här stjärnan!! 💖✨🌟✨🌟🏇🏻💨

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Småland, gotta love it! 🤠🐎💨💨💨

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Hej och hå! Det var lite filmade minnen det! Idag har jag tränat MIG. Var på gymmet imorse. Mycket nöjd med detta då jag varit sjuk (samt allmänt slö) och legat på sofflocket i flera veckor. Jag kan även hälsa att min häst är TOKIG på morgnarna när man går med honom och är mest i luften och vild och glad, men oerhört snäll på kvällarna i pannlampans sken. I värsta fall får jag stiga upp ännu tidigare så det är mörkt när jag går med honom även på morgonen.. hehe 😛

 

Dansa i neon

Woho! Vi kom ut tillslut! Imorse var det den värsta isgata jag sett här på flera år. -10 på natten och så duggregn på det på morgonen. Det var blankt och svinhalt överallt!! Till och med grusvägarna. Det var knappt att jag ens tog mig från dörren och bort till bilen!

Nu ikväll är det +5 grader istället och Tell var helt blöt i svett i sin tjocka päls, trots modernt och välventilerat stall. Men det är klart, 15 graders temperaturskillnad på ett dygn.. han kan ju inte knäppa upp pälsen direkt.

Kvällspromenaden gick finfint, väldigt pigg häst men han höll sig i skinnet och var snäll. 😊 Jag har uppdaterat vår reflexgarderob med en gräslig men praktisk jacka till mig och en gräslig men praktisk reflexgrimma till Tell. 😂 Får man vuxenpoäng när man köper sjukt fula men praktiska saker? 😉

A long december – året som gått

Jag känner för att sammanfatta året som gått redan. Det är väl lika bra! Så får det bli lite variation här på bloggen också och inte bara bilder på en gullig nos i en box eller en lurvig lama i trädgården. Roligare än så blir det ju inte nu på ett tag. 😉

Jag lyssnade nyss på en gammal fin Counting Crows-låt som heter ”A Long December”, den har en textrad som går ungefär ”it´s been a long december, and there is reason to believe maybe this year will be better than the last”. Nu har ju december precis börjat visserligen, men ändå. Vi får verkligen hoppas att nästa år blir bättre än det här. SATAN vilket tufft år det här har varit, jag vill gärna lägga 2017 till handlingarna redan nu och satsa på 2018!

Vad har hänt 2017 egentligen? Här kommer en liten årskrönika!

Januari
Året började i värdelös stil med att jag hade ångest hela jul och nyår pga halt häst. Ringde Löberöd och Helsingborg om vartannat, det var ju nu som Tells nya cysta upptäcktes och vi tänkte operera i Hbg. Nu blev det ju inte så ändå, han behandlades istället och vi väntade med operationsplanerna. Januari fortsatte skitkasst i och med att vi fick säga hejdå till fina Thelma, Agnetas fina avelssto, som fick åka till Trappalanda. Jag har för mig att jag åkte ner på Kyra-clinic i Flyinge iallafall, och Tell piggade på sig ganska snabbt som tur var.

Februari
Här blev det mer clinics, denna gång Eamon Hickey i Ronneby. Kul! Dessutom åkte vi ner till Flyinge igen, denna gång på clinic med Chris Burton. Vilken fälttävlansPEPP efter det alltså! 😀 Jag red nån hoppträning för Jens, och så började Mia rida den gula ponnyrumpan. Fortsättningen på det blev ju en fin gemenskap, så kul att jag lärt känna Mia och ridit med henne så mycket i år! ❤ Störst framgångar tillsammans har vi ju haft med Tim och Tell, brorsorna brun som älskar varann över allt annat. Tell och den gula ponnyrumpan ihop får man ju mest skratta åt! Två fega, bestämda fjantar som prövat vårt tålamod många gånger, hahaha!

Mars
Februari/mars grät jag en hel del både av oro för min häst, och för att få säga hejdå till hästar som inte ens är mina. 😉 Dock var det ju även lite lyckotårar över att jag lyckats tussa ihop Sara och Tibelle! ❤ Nu flyttade Tibelle upp till Boden. A match made in heaven. Min första och kanske sista häst- och ryttar-matchmaking, bättre än såhär tror jag är svårt att få till så jag drar mig lite för att prova igen! 😉 Tom flyttade ner till Malmö och blev polishäst, så nog blev det tomt i stallet utan mormor häst Thelma, lillasyster häst Tibelle och lillebror långben häst Tom! Det gick iallafall bra för mig och Tell på både hopp- och dressyrträningar, och så kom vi äntligen ut på terrängbanan i slutet av mars. Tänk att kunna åka och träna terräng den 17:e mars! Det ni! Södra Sverige har sina fördelar. 🙂

April
Dressyr och hoppning gick finfint, vi åkte även till Hoby och red terrängkurs för Magnus Gällerdahl. Bästa Ida och Karin var nere från Gävle och hälsade på, en av årets absoluta höjdpunkter! ❤ Sen skulle jag ridit fälttävlan på Udden som tyvärr STÄLLDE IN, så himla himla tråkigt!! Jag var och hoppade en 1,05-klass i Lenhovda och sen blev Tell halt. Ner till Löberöd igen och behandlade. Då kändes allt skit. Dock var vi på trevlig hingstvisning på Hästak iallafall, och jag fick träffa Sara och Beata! Det var roligt!

Maj
Jag hängde med ett gäng tjejkompisar och red en dagstur på islandshäst, superkul! Och så var jag på fälttävlan i Vinslöv som fotograf då Tell inte var tillräckligt igång för att vara med. Mia och jag red på härliga långritter i underbar vårvärme, och så fick Tell och jag till en riktig kanonträning för Alette. En dressyrträning fast med bommar. Yeiy! 🙂

Juni/Juni
I juni tränade vi terräng i Hoby, det gick superbra. Meningen var att vi skulle rida fälttävlan där sen i juli, men min gamla faster gick tyvärr bort och jag fick åka på begravning istället i Boden. OCH träffa Sara och Tibelle förstås, och rida ut i mina gamla hemtrakter! Hurra! Min snälla terrängtränare ordnade så jag ändå fick komma och hoppa en blandad 100-klass och 1* bana i Eringsboda vilket Tell gjorde som en riktig stjärna. Allt var frid och fröjd! Sen några veckor efter det blev han plötsligt halt igen, och jag tänkte att nä NU blir det operation. Fixade och grejade med försäkringen och fick reda på att de skulle ta den kostnaden. Under tiden gick Tells hälta bort helt, så jag satte igång honom igen i samråd med vet. Inte varje dag hästen lagar sig själv! 😉

Augusti
Tell var SÅ fin att rida. Hoppträningarna gick super (vi tränar varannan onsdag) och Jens sa att Tell såg ut att vara i sitt livs form. Vi var ett gäng som åkte ner till Hovdala och hejade på våra kompisar som red fälttävlan, en mycket härlig utflykt!Tell och jag åkte till Gärds och tränade terräng för Anna Hassö och fick veta att vi levde, och så drog jag till Göteborg och hängde på EM med en massa fina vänner! ❤

September
Jahapp, då blev det trots allt ändå en fälttävlansstart 2017! Tell och jag red 90-klass i Gärds. Det gick kanske inte skitkasst, men ganska kasst. Vi kom runt iallafall, och det var fint att få RIDA en fälttävlan! Det var ju väldigt länge sen. Man fick mersmak. Igen. Som väntat! 😉 I september började vi också träna för en ny dressyrtränare som vi gillar mycket både Tell och jag. Camilla heter hon. Alette kan ju inte komma lika ofta numera så det är skönt att vi har hittat Camilla! Hoppträningarna gick också bra den här månaden. På tal om Alette förresten så fyllde hon 60 och vi var ett stort gäng som grattade och överraskade henne med speglar till ridhuset! Mia och jag red på en jättehärlig långritt också som vi pratat om hela sommaren. Check! ❤

Oktober
Jag tränade terräng på Udden för Linda, en rolig träning där vi fick ordning på torpet till slut och red en 100-bana lätt som en plätt. Tell var superfin i dressyren för Camilla, men tyvärr blev han halt igen och operation bokades på Jägersro. Det var det. Jag var på en Albert Voorn-clinic också. Och så har jag ju suttit på läktaren och kollat när folk ridit för Bo Jenå.. det har blivit en hel del sånt det här året faktiskt!

November
Så blev det då operation på Jägersro som ni vet, och nu håller vi alla tummar för att det här ska gå bra! Så här långt ser det ju ut att gå prima, vi får verkligen hoppas att det fortsätter i den riktningen så vi kan se fram emot ett fint 2018 utan skador. Det vet man ju aldrig med hästar, men ändå! Vi ska på återbesök 20 dec, så då får vi väl se lite mer inifrån hur det ser ut med läkningen av cystan.

December
Det är ju nu. 🙂 Tell får börja komma ut på skrittpromenader, hur det går kommer ni kunna följa här. Hehe. Men det går säkert bra. Nu ser jag fram emot lite jullov och sen Ingrid Klimke-clinic i januari med fina vänner på Flyinge! Gott nytt år känns väl lite tidigt att säga redan nu, men ni ANAR inte hur mycket jag hoppas att det blir just det!!

Lama äter gräs

Hej på er! Hoppas ni har en fin 1 advent!

Idag kunde jag inte hålla mig och tog med Tell ut i trädgården utanför stallet så han fick noppa lite gräs. Imorgon får han på sig skorna och på tisdag har det gått fyra veckor. Så lite får man väl fuska! 😊 Han trodde knappt sina ögon när jag ledde UT honom, gullepåll. Han var snäll men lite pigg såklart. Mest intresserad av gräset ändå tack och lov. Och storebror Tim gol som en tupp från hagen en bit bort, han saknar nog sin lurviga lillebror! ❤️❤️❤️

Annars har inte så mycket hänt förutom att jag har fått lila hår. Hahaha! Jag är grymt nöjd och jag var verkligen fin på mitt jobbs 20-årsfest i helgen, vilket var målet med det hela. 😜😎🎉

Q&A!

I filmvärlden har vi ofta ”Q&A” (Questions and answers) med olika regissörer, manusförfattare eller producenter t ex efter att deras film har premiär, eller att man får se en bit av en kommande film på så kallad work in progress. Men Q&A eller frågestund kan man ju även ha på bloggar, såklart! 

Ni är alltid välkomna att ställa frågor till mig såklart, men är det nåt särskilt ni undrar över? Nåt ni vill att jag berättar mer om? 😀 Vad är ni nyfikna på? Skriv gärna i kommentarsfältet, eller maila mig på ida.qvarnstrom(a)gmail.com! Shoot! 😀

IMG_0896img_8695Skärmavbild 2015-04-29 kl. 23.59.34

 

Snällt virvelmarsvin och arg katt

En klar fördel med att ha hästen sjukskriven på box såhär års är att man vänjer sig av med sitt maniska beteende att alltid kolla SMHI-appen. Det behöver jag inte göra nu när jag inte behöver bry mig om täckesval osv, vilket har lett till att jag istället inte har NÅGON koll på vädret. Alls. 

Här har vi både haft snö och ösregn om vartannat (och även blandat med rätt fint väder faktiskt, tycker att november hittills varit rätt fint för ovanlighetens skull)! Det har hänt flera gånger att jag HELT missat att jag kanske skulle tagit regnjackan, eller kanske lyssnat på radion när de säger att det är blixthalka och 1000 avåkningar! (Som iofs inte alltid har att göra med vädret, folk i södra Sverige kan ju inte köra bil. Mvh stöddig norrbottning). Här om veckan hade jag gladeligen kört till Karlskrona och tillbaka utan problem när jag fick reda på i efterhand att de tydligen varnade folk för att ge sig ut på vägarna överhuvudtaget. Hahaha!

I helgen är Agneta och jag kattvakter till Hannas katt Leo, idag testades vår relation när jag för första gången skulle ge honom medicin. Hittills har vi mest haft det oerhört mysigt Leo och jag. Nu var det alltså slut på det. Alltså, det gick ju bra till slut, men han fräste och rev mig och såg SÅ kränkt ut. Som väl var är han ganska lättflörtad så allt var glömt ganska snart efteråt. Det är tusen gånger lättare att ge en häst medicin än en katt kan jag lova!!! Iallafall min häst. 🙂

På tal om det så behöver jag ju inte göra det mer nu, jag har även lyckats få bort stygnen på honom. Skönt! Jag har pratat med Jägersro och fått reda på att Tell nu kan få på sig sina dojor igen. Om 1,5 vecka får vi börja gå ut på skrittpromenader, HURRA! Två gånger om dagen i 10 minuter till att börja med. Äntligen! 😀 Jag både längtar, OCH ser framför mig att när herr häst väl får smak på friheten kommer han kanske börja leva om lite mer i boxen sen.. vi får väl se. Men det ska bli skönt för både mig och honom att få komma ut lite, även om han är snäll i boxen.

Jag läser så mycket häst- och ridböcker jag kan, nu när jag plötsligt har lite mer tid. Lyssnar på en del poddar också, fälttävlanspodden t ex! Såklart. 🙂 (Egentligen är det konstigt att jag upplever att jag har mer tid, jag är nog lika lång tid i stallet som jag brukar egentligen eftersom jag är där två gånger om dagen). Men hur som helst. I ”ridningens anatomi” av Gillian Higgins som jag skrivit om tidigare har jag bland annat läst att hästar ligger ner åt det hållet som de är starkast. De är ju höger- eller vänsterhänt ”sidade” precis som vi, men att man kunde se det på hur de ligger har jag aldrig tänkt på! Tell ligger ibland och vilar sig när jag kommer, och det är alltid hans vänstersida som ser ut som ett rufsigt virvelmarsvin! Ja, visserligen ser hela han ut som ett virvelmarsvin nu med sin jättetjocka oklippta päls, men det är tydligt vilken sida han ligger ner på. Det stämmer ju med att höger varv är hans ”lätta varv”, det han helst går i och det som jag tycker är mest bekvämt att rida i. (Det sammanfaller ju även oerhört mystiskt med att jag själv är högerhänt.. ähum)…

img_5138

Jag ska verkligen ta mig själv i kragen nu och börja träna igen, fasen att man får börja OM med att träna hela tiden! Nu har jag varit sjuk i flera veckor, men det ska faktiskt bli skönt att träna lite igen. Känner mig helt svag. Jag vill ju jobba på MIN liksidighet iallafall så gott jag kan om jag nu inte kan rida. 🙂

Avslutar med att rapportera om att jag köpt en TILL slick-leksak till Tell som han inte vill ha. Den förra slickburken jag köpte var han ju livrädd för, och vill inte ens komma i närheten av. Då provade jag köpa en leksak med äpple- och banansmak, tänkte att han nog gillar den bättre. Jag köpte den för att ha i ”reserv” visserligen om han skulle börja toka till det i boxen, så han skulle få lite mer att göra. Men nähä, tji fick jag. Han tycker den är TOTALT meningslös. Så den är ju inte ens lönt att bängla upp. Den förra slickburken älskar ALLA andra hästar i stallet, så nu får den komma till nytta när unghästarna får sin jobbiga mugg fixad med t e x. Så det var ju bra. De får nog en till slick-grunka nu… för Tell vill ju inte veta av den. Suck. 😛 Nåja, han har det ju bra ändå. Där fick man för att man är en fjantig matte!

Tacksamhet och höstpyssel

Det är lite konstigt att veta att jag inte kommer kunna rida på länge, eller släppa ut Tell i stor hage. Hästlivet blir liksom lite annorlunda. 

Tell är fortsatt mestadels snäll att ha på boxvila, men häromdagen när jag hade öppnat fönstret åt honom på morgonen (det var för en gångs skull fint och lugnt väder ute) så blev han nog lite väl glad för sen när jag kom ut igen senare på dagen hade någon stängt det. Ögontjänare! 😉

Spanaren ❤️

A post shared by Ida Q (@iqpic) on

Veckan före jul ska vi till Löberöd på ett första återbesök. Då ska knät röntgas så vi får se hur det går med läkningen. Jag längtar så tills vi får börja komma ut och skritta, jag ska ringa och höra med Palle (eller Staffan) vad de tycker vi ska göra efter de här fyra veckorna i boxen. Hoppas vi kan slå på skorna då och få börja gå ut lite på promenad.

Jag är faktiskt inte särskilt orolig alls, jag bara vet att det här kommer bli bra! På nåt konstigt sätt känns det bara så. Jag känner mest en otrolig tacksamhet över att Tell inte är ett dugg halt och verkar rätt oberörd av att numera ha en skruv i benet. Han har börjat bli lite less på att få butta med äppelmos i truten morgon och kväll, men det är ju bara till tisdag morgon som jag ska ge det. Puh. Jag är så less på att blanda den där äckliga sörjan nu!

Men det där med tacksamheten återigen, jag är bara glad över att jag har min fina häst hos mig, att han har det bra och står där varje dag och gnäggar och ser överlycklig ut när jag kommer. Det finns ingen som har en sån härlig uppsyn som Tell. Det är så hjärtat smälter. ❤

Ibland tänker jag att jag skiter i om det aldrig går att rida på honom mer, bara jag har min fina vän kvar och att han inte har ont! Det är klart att jag (och han också tror jag nog) längtar ut på fälttävlansbanorna igen, och det skulle banne mig inte förvåna mig om han blir den första hästen med en skruv i benet som går fälttävlan. Jag ska fråga Staffan och Palle om de vet någon annan häst som gör det, skulle tro att Tell blir den första, den här tekniken har ju inte funnits så länge i Sverige. Det hade varit lite coolt ändå. 😉

Om ridabstinensen blir för svår så får jag väl hitta någon annan pålle att rida, får se hur jag gör. Det går lite upp och ner. Det är ganska skönt också att ha tid att laga grejor med symaskinen, impregnera jackor som inte fått nån omvårdnad sen 90-talet, skörda grönsaker i trädgården, sjunga med min sånggrupp och lära mig ett notskrivningsprogram.

Hoppas ni alla har en fin helg! 🙂