Angående debatten om det svenska djurskyddet

Nu tänkte jag skriva lite om mina tankar utifrån att ha läst debatten i Ridsport angående djursjukvård och djurskydd i hela landet.

Det började med att Agnes Fabricius, vd, Agria Djurförsäkring, Karin Mattsson Weibjer, ordförande, Riksanläggningarna RS Strömsholm Flyinge, och Håkan Karlsson, vd, Wången AB skrev ett debattinlägg: https://www.tidningenridsport.se/nu-ar-det-dags-att-sta-upp-for-det-svenska-djurskyddet/

Sen svarade Håkan Henrikson, chefsveterinär och näringslivschef på Jordbruksverket
och Helena Elofsson, djurskyddschef på Jordbruksverket: https://www.tidningenridsport.se/jordbruksverket-svarar-vi-star-upp-for-djurskyddet/

Sen skrev förstnämnda debattörer igen: https://www.tidningenridsport.se/svar-till-jordbruksverket-dags-att-modernisera-djurskyddet/

Först och främst: Det här är en viktig debatt, och jag är så glad över att läsa om den! Det är en fråga som är väldigt viktig. Den har sopats under mattan länge, som så ofta när det gäller frågor om landsbygd/glesbygd i Sverige. Det tror jag har att göra med många olika saker.

Det genomgående budskapet från både de flesta (riks)medier och politiker är:
”Ni får skylla er själva om ni har valt att bo på ställen där det inte finns en hästklinik/sjukhus/BB/you name it. Då får ni faktiskt flytta. Skyll er själva att ni har trettio mil till närmsta vårdinstans. Det är erat eget problem”.

Det är det argumentet, plus ”Vi har inte råd, det måste ni ju förstå. Ni är ju alldeles för få som bor där uppe” som de vill att alla ska köpa rakt av. (Jojo, men låt då pengarna för malmen, skogen och vattenkraften stanna i norrlandslänen istället så ska ni får se på rik landsdel! Vem är det då som inte har råd?)

När jag var liten och växte upp i Norrbotten minns jag att vi hade en dekal på vår telefon i hallen. ”VI FLYTT INT” stod det på den. (Det var från början en kampanj från Norrlandsförbundet på 60-talet som riktade sig mot den då kraftiga utflyttningen från Norrland.)

Det där är aktuellt fortfarande. Och det vittnar om något viktigt. Ja, det är klart att man har ett eget ansvar. Vet man OM när man flyttar till exempelvis Boden, Kalmar eller Östersund att Evidensia precis tänkt lägga ner den enda hästkliniken, så kanske man tänker om. Är det verkligen vettigt att flytta hit och ha häst här? Om man kan välja alltså. Det går inte alltid. Och vad gör man om man redan BOR där??! Då får man väl plötsligt gå en kurs i barnafödande i bilen, som politikerna tyckte att folk i Västerbotten skulle göra när de lade ner BB i Sollefteå.

Men för hästar finns det inte ens en kurs, då får man avliva djuret istället. Och så får man höra att ”djurägare ställer allt högre krav på avancerad djursjukvård”. Känner ni igen argumentet? ”Det är dig det är fel på, du har själv valt att bo här, du får ta ansvar för att ta bort din häst för att det är för långt till hästkliniken. Det är DU som ställer för höga krav på att din häst ska kunna överleva kolik”. Jag vet INGEN grupp som hästägare som tar så stort ansvar själva. Vi kör tusentals mil med våra hästar för att de ska få den bästa hjälpen. Om vi bara kan. Vi gör ALLT vi kan. Men det gör inte staten.

Jag tycker att i debatten jag länkar till ovan (läs den!) så har både Jordbruksverket och ”motdebattörerna” rätt. Och fel. Jordbruksverket ska se till att distriksveterinärerna täcker upp hela landet vad gäller djurskydd och akut djursjukvård, främst för lantbrukets djur men även hästar. Där vet vi alla att det inte funkar så bra. De behöver helt klart mer resurser! Så stärk upp det för sjutton. Det är en bra grund och det är rimligt att staten tar ansvar för det DIREKT.

I frågan om det här med hästkliniker, som ju behövs och verkligen kan rädda hästars liv, är det lite svårare. Nu är det ju så i Sverige att väldigt mycket har avreglerats och sålts ut till privata företag, även inom humanvården, äldrevården etc. Och vår landsbygds/glesbygdspolitik ska vi inte prata om, det är klart att även det spelar in här. (Kolla på Norge tex, och nej det har inte att göra med oljepengarna. Det har att göra med landsbygdspolitik). Se gärna den utmärkta SVT-serien ”Resten av Sverige” med Po Tidholm om ni vill fördjupa er i den här frågan. https://www.svtplay.se/resten-av-sverige

Min poäng är att det är politik, och politik går att ändra på. Om man vill. Där tror jag problemet är att INGEN av de som bestämmer vill. Privata aktörer vill såklart inte driva hästklinik eller veterinärvård överhuvudtaget där det inte går att tjäna pengar. Så de kan man inte ställa ”krav” på i hänseendet att täcka upp hela landet. Det är för mig en självklarhet att det inte går. Det som däremot INTE är en självklarhet för mig, är att staten också ser på sin egen verksamhet utifrån vinstsyfte.

Jag vet att det är ett problem att skatteintäkter inte täcker upp behovet av samhällsstruktur och tillgång till vård (eller vettiga vägar ens) i alla delar av landet. ”Det kommer in för lite pengar för att det bor för lite folk här” får vi höra. För kommunerna är det så, ja. Men köp inte det argumentet när det gäller allt! Politik handlar om prioriteringar. Det går att jämna ut skillnader över landet med hjälp av politik, det går att göra omprioriteringar. Jag själv skulle tex HEMSKT gärna vilja ha fungerande djursjukvård över hela landet istället för det sjuttielfte jobbskatteavdraget. Som sagt, politik.

Om vi har en djurskyddslag i Sverige (som är jättebra), vad har staten då för ansvar för att se till att den kan efterlevas genom en vettig infrastruktur över hela landet? Jag ser bara ett alternativ. På samma sätt som det finns offentligt finansierade sjukhus för människor, tycker jag att det även borde finnas för djur. Särskilt där det INTE finns privata aktörer som kan tänka sig att driva detta. Varför skulle det inte gå? Det går ju när det gäller människor.

Det andra alternativet jag kan se är att vi djurägare själva går ihop och skapar ett eget system där vi själva äger hästklinikerna, typ som Arla eller nåt annat företag/kooperativ och betalar våra premier direkt till dem istället för till försäkringsbolagen. Och även om jag bor på ett ställe som har tillgång till både ambulerande veterinärer och hästkliniker inom vettigt avstånd, så skulle jag gladeligen betala en sån premie iallafall. För att hästägare även i Jämtland, på Gotland och i Norrbotten (exempelvis) ska kunna ha det lika bra.

Men just det ja, det gör jag ju redan. Jag betalar skatt.

Nu kan man ju säga att skattepengar kanske inte ska gå till hästkliniker, alla har ju inte häst. Vägar, sjukvård etc behöver vi ju alla som lever i Sverige. Jo, men jag betalar gladeligen skatt som går till skolor och barnbidrag även om just jag inte har barn. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha.

 

/Ida

 

 

 

Massage, galopp och bus!

Vi hade vår duktiga hästmassör/kiropraktor Ellinor ute i stallet igår. Hon får ta sig en titt och känna igenom Telleman lite då och då, tycker det känns bra att få hennes ögon ”utifrån” på honom också! Han har inte haft några större problem någon gång när hon gått igenom hans muskler, nån liten stelhet här och där men i stort sett jämn glad och fin. Det var han igår också, men han var lite spänd både framme vid manken och bakom sadelläget, vilket ledde till att vi tog fram sadlarna för att kolla dem. Hoppsadeln låg perfekt, men dressyrsadeln däremot ligger inte helt optimalt. Den sitter jag ju bäst i (och sitter även KVAR bäst i när herrn visar upp sina konster)… så jag får ringa sadelmakar-Ingrid så hon får titta på den. I need my dressage saddle!! 😉

Ellinor tyckte mitt upplägg med blandade uppgifter för herrn lät finfint, men hon sa åt mig att jobba igenom honom ordentligt även om jag inte alltid rider så länge. ”Mesa inte, nu får du ju rida på”! Ähum. Det har hon nog rätt i. Nu förespråkar ju jag en mjuk ridning och låter dessutom ibland hästen välja vad vi ska göra, men hon har ju rätt i att jag får se till att han tar i på rätt sätt och att han verkligen bygger upp sig. Så vi ska träna på! Det är väldigt lätt att man själv också kommer av sig och blir lite lat och bekväm (och mesig). Vi får se till att rida nåt litet pass för någon duktig och sympatisk tränare snart som kan hjälpa oss att jobba rätt båda två!

Tell är så himla pigg nu på morgnarna så han har fått stallfamiljen att sätta hjärtat i halsgropen flera gånger genom att busa och bralla järnet vid utsläpp. Han har dessutom satt igång alla andra hästar så ingen får någon ro att äta frukost och det blir full cirkus överallt, så hädanefter får han ledas ner i hagen en bit! Hahaha, han är en riktig jöns den där hästen. Men jag är så glad att han mår gott och känner sig fräsch! 😀 Levnadsgladare häst får man verkligen leta efter. Häromdagen när Wilma och jag red ut och galopperade på grusvägarna fick jag hålla i mig ett par gånger när han bockade och pep av glädje, men bara det går framåt är det ju ingen fara. Hästar måste få vara glada! ❤

 

Min älskade lama!

Detta är den roligaste lamabilden jag hittills fått till på Tell tror jag. Måste bara lägga upp den. Jag dör av skratt! Han är så sjukt rolig denna häst. Jag menar lama! ❤

fullsizeoutput_375e

Detta var igår kväll. Han både tigger godis och är väldigt otålig på att få komma ut och springa på den här bilden. 🙂 Matte är alltid too slow. I allt. Vi gav oss ut i mörkret själva på grusvägarna och testade våra nya LED-reflexer och min nyreparerade pannlampa. Det är viktigt med bra reflexer och bra pannlampa hörrni, och Tell hälsar att det både är mysigt med lysande grejor, bra så man syns bättre än med vanliga reflexer, och så kan man försöka sig på att springa snabbare än LED-ljusets hastighet också! Jippiiiiie! 😀

 

Speed counts – och älgkris..

Å herregud, tur man inte har kassa nerver. Igår skulle vi ut på en härlig tur, både Tell jag och min sambo Matias (aka Pärlan). Pärlan är allergisk mot hästar men gillar utflykter i naturen. Så han var ändå inte så svårövertalad att cykla på skogsvägar med mig och Tell. 😀

Ja. Det är ju då älgjakt. Jag HATAR ÄLGJAKT!!! Utifrån rent egoistiskt häst-syfte. Jag har inte så mkt emot viltvård/jakt om det går rätt till (alltså att de skjuter några älgar varje år utifrån vad som är rimligt, de förstör skogen osv om de blir för många). Men det är typ alltid kris när Tell och jag ska försöka oss på uteritter mitt i älgjakten. Vi hade reflexer från topp till tå.

Denna gång var det inte nån stackars älg som kom sättandes, eller nån jägare som siktade på oss. Nej nej. Det hade redan skjutits en älg, och precis i det blodbadet hade jag tänkt rida. Det visste jag förstås inte förrän efteråt. Tror ni det gick att få Tell åt det hållet? Oh no. Iallafall inte med nosen före. Men backa gick bra. Så vi fick backa ca 400 meter, sen var han ändå som tokig och reste sig, sprattlade som en tokig fisk åt alla håll och ville hem, så jag fick hoppa av till sist. Som tur är så är han väldigt snäll att gå med, han följde mig snällt fast han var rädd. (Och jag visste ju inte då för vad. Det är ju högst oklart om det här djuret är rädd för något verkligt, eller något overkligt).. Efter några hundra meter (och vi var genomblöta i svett både Tell och jag, och stackars Matias på cykeln var nog också lite halvsvettig efter att ha fått en sprattlande häst i knät några gånger..) kunde jag hoppa upp igen.

Sen gick det undan! Jag var så glad att min häst hade huvudet åt rätt håll (alltså framåt) så jag lät honom trava på i glad lamatrav. Sen blev det galopp, och jävlar vad det gick! Vi spurtade om Matias på cykeln och sen var det full speed ahead. Blev svettig av nervositet att Tell skulle överanstränga sitt opererade knä. Men han behövde nog springa! Hejdå älgkadaver och jägare, I´m out of here!!!! sa Tell.

Vi kom hem helt genomblöta i svett men både Tell och jag var glada och nöjda. Jag måste verkligen klippa honom igen, suck! Det här duger ju inte. Var ändå lite nervös över att det eventuellt gått lite väl fort. Men idag när jag red kändes han superfin, sprang rent och fint och lyssnade och var lagom avrastad. Så nåt måste jag gjort rätt ändå. 😛 😀

1E72D17C-1DC1-4AF7-94B8-EE6281F05626.jpg

WK1z3lPCQCq81PYw7JTDdw.jpg

Äter äpplen i hagen OCH spanar efter spännande saker på samma gång. Lurvpelle!

Rävar ridning och räkna

Hej hopp!

Jag är så glad idag, det beror säkert på att jag red på två underbart fina och peppade djur igår! 🙂 Först efter jobbet så var jag på VFK och red lektion på fina Dianthina. Hittade knapparna rätt mycket bättre den här gången, så häftig häst! Finaste prickiga låne-laman! Jag är så impad av att de har så himla häftiga hästar som ridskolehästar, denna donna är verkligen ingen tråkig lugn och snäll hest! Hon är en racerlama hon, precis som Tell! (Med vissa inslag av vildvittra, hon är ju ett sto). 😉

1E16D5C4-E492-494A-93CE-4ADD0D6DA61C

Förra gången jag red henne så var det ju lite halvt kaos emellanåt och jag ägnade mig mest åt krishantering tycker jag. Nu fick vi till en blandning mellan riktigt finlir och lite krishantering ibland. Men hon surade inte ihop en enda gång (det gjorde hon ju sist) så hon måste gillat mig bättre nu. Jag lyckades lägga rabarber på en jätteskön dressyrsadel som låg finfint på henne. Förra gången red jag ju i hennes hoppsadel som visserligen låg bra på henne, men jag åkte runt i den åt alla håll som en hal tvål! Bra sadlar gör ju ridningen så mycket lättare. Hur ska hästen kunna komma i balans om inte piloten är det? Det är den här damen ett mycket lärorikt exempel på! Det räcker med att man råkar hamna ”bakom henne” med ca 1 cm så sätter hon iväg som ett SKOTT. Superkänslig! Flytta fram överlivet 1 cm = perfekt balans och rytm. Gaaaaahhhh vad det är svårt – och roligt! med ridning. 😀

Dagens aha-upplevelser på den vita prickiga lånelaman kunde jag direkt ta med mig i sadeln på Tell sen. Förutom det här med att små justeringar av överlivets position gör stor skillanad, så var det också att jag lärde mig att om jag inte får igenom en halvhalt på det peppade racerdjuret så ska jag inte ge upp och börja om/fråga igen, utan hålla kvar förhållningen och VÄNTA. Inte dra mera eller spänna magen ännu hårdare, bara bli kvar och vänta så kommer det gå igenom. Det funkade! Så coolt.

Nästa peppade lama för dagen fick gå ett pass i regn och mörker i ridbane-lampans sken utomhus efter detta. Tell blir så glad när man kommer med tränset att han slutar äta hö på momangen och ställer sig i givakt och i princip tränsar sig själv! Hahaha. Nån som verkligen vill visa att han vill ut på aktivitet!

Vi hade sällskap på banan av ponnyproffsekipaget och Tillyfjonkan med unghästpilot. Och så räven såklart, den är alltid på ridbanan med oss. Suck. Det går inte att jaga bort den när man sitter till häst! Den är i princip tamare än katterna nu. Känns inte alls bra. Men fin är den! Ska ta kort på den när det inte är så mörkt så ni får se. Nu är den vuxen och har jättelång stor och fluffig svans. Och den kommer så nära så man på riktigt kan studera ögonfärgen på den i detalj. 😛

Tell skötte sig fint även om han var lite väl pigg och busig. Jag kände att han höll på att koka över av pepp och bus på slutet, red inte så länge, men ändå går det ju fort när man närmar sig hans ”tokgräns”. De andra hade gått in så det var bara Tell jag och räven kvar. Tell är inte ett dugg rädd för räven. De umgås ju i hagen varje dag. Men plötsligt tolkade han räven som ett MONSTER och blev helt bindgalen. Frustade, kastade sig, reste sig och bockade som jag vet inte vad. Satan vad jag satt löst. Fick ordning på honom och lyckades skritta ett halvt varv, sen gick vi in före nästa explosion skulle ske. Han var fortfarande rejält fjantig när jag hoppade av och var ca 1 meter högre i mankhöjd än han normalt är. Jöns häst!!

Jag gick in och sadlade av, sen tog jag honom i grimma en stund senare och gick ner på banan igen. Han var inte direkt ett under av avslappning. Men han coolade ner sig till sist, skrittade lugnt och fint, fick godis och klapp, sen gick vi in. Tossiga lama! Nu tror jag ju inte att hästar är beräknande, de har inte den förmågan, även om det verkligen kändes som att han ”tog tillfället i akt” att toka till det. Jag tror snarare att han blev så pigg och sprallig av att bli riden så hans energi/flyktradar redan var rätt högt upp på mätaren, och då i kombination med att de andra hade gått in så slog flyktradarn i taket när han plötsligt såg räven lurka omkring ur en annan vinkel än förut. Det hade nog lika gärna kunnat vara ett löv som satte fart på honom i det läget.

AB8362EB-0D45-46DB-8C2D-2746681175DE

Förra helgen var jag ute och mätte skog med två kurskamrater, det är jättekul att hålla på med skogsuppskattning! Jag har insett att jag inte alls är lika dålig på matte och naturkunskap som jag trott. Kanske kan jag jobba med skog nån gång i framtiden, eller skaffa mig lite egen skog att sköta? Det vore fint! Jag har även fått lite självförtroende i att lita på mina egna mattekunskaper i och med detta, jag har tex räknat ut vilken omega 3-olja för häst som innehåller högst värden av det innehåll jag vill ha till Tell, och vilken som är mest prisvärd i förhållande till det. Snacka om användbart! 🙂 Läsa, jämföra och tolka information och använda källkritik kunde jag ju sen innan. Tack och lov.

(Jag har verkligen ingen övertro till kosttillskott till häst, jag tror att det mesta är totalt onödigt och det är SÅ lätt att hamna i den dyra fällan. Men jag vågar inte i nuläget sluta med fiskolja eftersom Tell mår så bra! Sen har han ju fått rätt hjälp hos veterinärerna också, annars skulle det ju inte funka. Men om bra kosttillskott kan hjälpa en medelålders herre med tre skruvar genom benet att fortsätta hålla sig frisk pigg och glad, då tycker jag det är värt det!)

 

Peppad brun lama, och rolig vit lånelama!

Oj nu har jag inte hunnit skriva på ett tag! Ska försöka uppdatera er. 🙂

Tell mår finfint, TÄNK om detta håller i sig!! Häromdagen när jag red en stund på banan under stjärnorna var han så mjuk och fin och gjorde såna underbara övergångar så jag började gråta. Men det gör ju ingenting när man gråter lite av lycka emellanåt! ❤

326E5963-ECEB-48EB-B125-10C62E81A024

Som det känns nu så ska jag försöka byta till en senare tid på Bergunda (Växjöortens fältrittklubb) så småningom så jag kan ta med honom ibland på lektionerna! Nu rider jag ju varannan torsdag kl 17.50 och även om det är roligt att rida lånelamor så kan jag ju inte rida Tell då. Jag hinner inte hem och hämta honom till lektionen. Det vill jag gärna kunna göra, och jag gillar verkligen Tina, vår ridlärare! Vill gärna fortsätta rida för henne. 🙂 Hon sa att jag nog kunde rida en senare tid för henne fast på måndagar istället så hinner jag ta med Tell. Hoppas! 🙂

Vad har mer hänt på sistone.. tja, jag har inte lyssnat ett dugg på alla som säger att jag ska ta det lugnt, för det mår jag inte bra av! Eller jo, att ta det lite lagom lugnt mår jag bra av. Såklart. Men jag måste göra meningsfulla saker. Så det gör jag! Jag läser 25% Hållbart skogsbruk på Linnéuniversitetet och det är superkul. Sen råkade jag hitta en rolig kör att sjunga med också av bara farten, klarade inträdesprovet till den i ett nafs och nu är jag med. Musik, skog och hästar! Love it. Det är bara det att jag tyvärr jobbar heltid. 😛 Det ska jag också försöka räkna på, om jag kanske kan gå ner i tid. Det hade varit det bästa egentligen. Det beror väl på om Tell har tänkt fortsätta vara frisk nu eller inte.. 😉 Hehe.

eTENTGcVS5eVIjKdENkivg

Igår var jag på Bergunda och red lektion på en vit jättesöt lånelama som heter Dianthina. Superkänslig och häftig häst! Jag är så himla imponerad över att de har så pass ”svåra” hästar på ridskolan, man får hålla tungan rätt i mun när man rider! Jättehäftigt att utveckla sin ridning och ryttarkänsla på. Det är klart att de har flera hästar som är dundercoola och kolugna också, men det är väl inte dem som jag får rida…

Tydligen sätter jag fart och energi i alla hästar jag rider har jag förstått, så en del är väl antagligen snällare när andra sitter på. (Plus att jag har fattat nu att jag inte bara kan skylla på Tell att han är en vild tok. Det är tydligen jag också). Vad fan, jag som tror att jag är så lugn och cool! Det är jag ju annars. Men tydligen inte när jag rider. Tina säger att jag är en väldigt aktiv ryttare. Jag försöker träna mig på att vara aktiv bara när jag behöver. Det är liksom svårast av allt att inte göra nåt, men ändå inte bli helt passiv!

Det var länge sen jag red ett sto kom jag också på när det vita prickiga djuret under mig plötsligt tjurade ihop totalt och inte alls tänkte svänga åt det hållet jag ville! Hahaha. Men jag var lugn, väntade en liten stund och sen fick jag henne med mig igen. (Fick flashbacks till den gången när jag red Nova åt Anna i några månader. Ston alltså)!

Det var lite hipp som happ, ibland kom Dianthina och jag jättebra överens och hon frustade och kändes mjuk som smör, ibland var vi i total osynk och jag kände mig som en flaxande ponnyryttare på en vild tävlingsponny. Det är svårt med ridning! Men det ska bli kul att rida henne igen nästa gång, då tror jag jag hittar rätt knappar lite snabbare. Men nån lugn avslappnad ponnyridning är det då inte! Jäklar vilken träningsvärk jag har idag. Hoppas Tell är snäll idag så vi får en lugn och skön tur i skogen. Det kan man ju i och för sig aldrig veta. Nu är det hundar som skäller överallt, älgjakten har väl börjat om det inte är nu i dagarna den kör igång. Så vi får se om det är rena kriget där ute i skogen…

Vi tar det här lite som det kommer Tell och jag, och njuter av varje dag! Ibland rider jag, ibland inte. Det är ingen som dör. 🙂 Förhoppningsvis fortsätter han vara fin och fräsch, och då tror jag nog att vi skulle kunna skritta ner för backen till Södra Åreda-stallet och vara med på deras pay and ride som de anordnar i november. Då får man rida valfritt dressyrprogram för en domare, och få lite feedback efteråt. Tell kommer väl ta det som pay and run och smälla av av lycka över att något spännande händer. 😉 Älskade roliga fina peppade häst! ❤

D08uUK1WSiu+Yp6LUwfFJQjLUa67kKRJWvEbzPx48%8Q

Ha det så bra och ta hand om er och era djur!

Hej svejs! /Ida och Tell ❤

 

 

Försiktig optimism… eller yahoooo!???!!

Igår åkte Tellepelle och jag på återbesök på Ramkvilla hästklinik. (Efter att han först pipit och kört några ärevarv i vild morgongalopp med tillhörande kaninhopp i hagen innan han behagade komma. Puh.) Jag var försiktigt optimistisk när vi åkte dit, eftersom han sett rätt fin och fräsch ut på sistone. Men man vet ju aldrig. Grund-utgångsläget är ju ändå nån slags ”jag får ställa in mig på det värsta”, så får man bli positivt överraskad istället… det känner nog många hästägare igen som är/har varit i samma situation.

Hur som helst. Jag berättade för veterinär Håkan att Tell varit en riktigt glad jöns på sistone och att han fått motion i alla gångarter samt även motionerat sig själv en hel del i hagen, ähum.. (inklusive ponnyer och unghästar i hagarna bredvid som han satt fart på mer än en gång). ”Vad roligt att höra!”, sa Håkan. Sen fick vi skritta en vända i ”gången” på kliniken, sen sa Håkan ”Okej upp till bevis nu då, ta en vända i trav”! Så då gjorde jag det, och Håkan bara stod och gapade. ”Ja, du har rätt, det här ser mycket MYCKET bättre ut! Det trodde jag VERKLIGEN inte”. ”Nej inte jag heller”.. sa jag.

Eftersom Tell var såhär pass mycket bättre (men inte helt 100% bra fortfarande), och vi ändå var på hästkliniken, så tyckte Håkan att vi skulle ge honom en liten kortisonspruta till i knät. ”Sen tror jag inte ni behöver komma hit mer, men du får gärna skicka en film så jag får se hur han rör sig och berätta hur det går. Det vill jag väldigt gärna veta. Grattis, vad roligt”!

Jag var tvungen att gå in till Håkan en extra gång innan vi körde hem, bara för att försäkra mig om att jag hört rätt. Det hade jag. Nu får vi se om det verkligen kan vara sant att vi inte behöver åka på veterinärbesök mer på ett bra tag. Jag känner mig ganska luttrad vid det här laget. Men Tell känner sig iallafall hur fin och fräsch som helst, tydligen har han tänkt vara med länge än den förbaskade racerlaman!!! 😉 ❤ Han upphör aldrig att förvåna. Det är lite av hans grej. Levnadsglädje och humor, och tusen rävar bakom öronen. Det har nog räddat honom alla gånger hittills som han varit nära pärleporten (eller det VET jag faktiskt att det har), och kanske även denna gång. Håll alla tummar och tår nu att det fortsätter såhär bra! 🙂

NjSVKJDHQGGv5IFexEuozw.jpg

Jag har bett snälla Agneta att gå ner med honom i hagen imorgon bitti så han kommer ner till det färska gräset innan hon släpper honom, han har nämligen bjudit på otroliga uppvisningar och akrobatsika konster i ljusets hastighet de senaste veckorna när han fått komma ut på morgnarna! Och just imorgon skulle jag verkligen VERKLIGEN uppskatta om det går lugnt och fint till. Jag sa att jag kan köra till stallet på morgonen och gå ner med honom själv om hon hade bråttom till jobbet, men SJÄLVKLART ville hon promenera ner med honom längst ner i hagen så han inte skulle toka till det. Tusen tusen tack världens bästa Agneta!! Jag (och Tell) har världens bästa stallfamilj! ❤