Det är inte lätt när det är svårt…

Hello folks. Jag vet att en del av er har följt mig på Equipe idag och jag vill bara beklaga denna sorg. Ni skulle ha följt någon annan!! 

Å gud. Vad ska jag säga. Dressyr är så JÄVLA SVÅRT!!! Jag hatar det. Och älskar det när det går bra. 😉 Alltså, även om nu 54,286 i LA:3 och 52,447% i MsvC:1 förmodligen är de sämsta jävla procent jag någonsin ridit ihop, så är jag ändå inte så himla missnöjd som jag kanske borde vara.

Jag är helt vindögd av trötthet men snart kommer jag få mat och vin så jag ligger här i soffan i en urtvättad hoodie från Ullareds hästavdelning och mina favorittajts och fårskinnstofflor så länge och skriver detta. 🙂

Dagen började med att jag fick kallstarta vår stackars diesel-saab i 11 minusgrader, den så kallade automatiska dieselvärmaren har pajat på den och vi har inte råd att laga den just nu. Så den arma kärran fick stå här och puttra igång sig ett tag istället medan jag slängde in en termos kaffe och min kavaj. Ullunderstället var på och jag kände mig som en michelin-tävlingsgubbe idag. Det var det värt! Jag hatar att frysa.

Väl i stallet förfrös jag nästan händerna av att försöka koppla på mitt släp, men ÅH så vackert det var i soluppgången!! Riktigt winter wonder land. Jag förbannade mig själv för att jag glömt gasolbrännaren hemma som jag brukar få använda ibland på vintern för att tina upp mitt släp. Bestämde mig istället för att göra en rivstart för att få loss eventuella fastfrusna hjul. Det funkade! Tadaa!! Bil och släp redo. YES.

Tell och jag anlände i tid till Kalmar hästsportklubb som badade i solsken och det var inte riktigt lika kallt längre. Men mer snö än vi har här! Väldigt vackert. Vi hann gratulera Anna och hennes egna uppfödning Faial (fyra år!) och även fälttävlanskompisen Simone på sin fina Latte till en delad andraplats i LB:2! Hurra så roligt! Sen var det dags att rida fram till LA:3, Tell kändes extremt taggad såklart men ändå under kontroll. Men vad tror ni händer med tre dm snö på plåttak när solen ligger på? Plötsligt hördes ett öronbedövande brak och all snö rasar ner. (Hur kan man INTE ha satt upp vajrar eller nåt annat rasskydd?? Detta som är en sån kanonfin och modern anläggning.. de måste ha missat den lilla detaljen). Tell blev så rädd att jag kände hans hjärta slå genom sadeln. Sen skulle vi in i det stora ridhuset och rida vårt program typ 1 minut senare, han var fortfarande så rädd så jag vet inte vad. Det var ett mirakel att han ens gick in där.

Jag VET att han kan bli jättespänd och taggad på tävling, även utan nedfallande snö. Det är ju bara att rida ändå, vad som än händer liksom. Så det kan jag ju inte ha som ursäkt. Jag kom inte alls till ridning och han var supersuperspänd även om han faktiskt trots allt var relativt lydig. Jag är imponerad att han ens gick framåt så rädd som han var. I ryggningen försökte han resa sig och hoppa ut över sargen så då dunkade jag till honom med skänklarna för att få fram honom (tyvärr lite för hårt), i övrigt försökte jag mest sitta stilla och vara lugn för att minimera sprattlet. Suck. Jag var så besviken och less på min kassa ridning när vi kom ut från det där. Ville mest åka hem och gå och lägga mig. Domaren skrev ändå nåt snällt som de brukar göra när det går skitkasst. Typ ”mycket flott häst, ni kan bättre!” (hur hon nu kunde vara så säker på det..) 😉

Hur som helst. Jag hade med ett extra schabrak (visste att det första skulle bli genomblött) och även ett extra träns med vårt uterittsbett (också tredelat, men stübben istället för sprenger så inte så stor skillnad) på som ”reserv”. Bara kände för att ta på det och få en ”nystart”. Klart jag ville rida medelsvår för första gången! Och jag var ju sur för att jag ridit så dåligt i första klassen och ville verkligen ha revansch. Tränar-Anna gav mig lite goda råd och peppade inför nästa klass, sen var hon tyvärr tvungen att åka hem.

Han var med mig och kändes fin på framridningen, jag tyckte jag hade bättre marginaler. Det hade jag tyvärr inte. Eller ja, kanske nog med marginal för att komma runt en debutant-dressyr i fälttävlan eller LB. Möjligen LA. Men detta var ju medelsvår, vi hade varit tvungna att step it up bra mycket mer, det inser jag nu. Men just då var jag iallafall glad att jag kunde rida, och att han kändes SÅ mycket bättre än i första klassen!

Själva programmet MsvC:1 är ganska roligt att rida, och jag är stolt över att jag inte red fel en enda gång i varken LA:3 eller detta! De är väldigt snarlika särskilt början på programmen så det är lätt att blanda ihop. Så glad att jag inte gjorde det! 🙂 Tell kändes mycket mer ”med mig” och jag var nöjd med att jag verkligen försökte rida mig ur spändheten denna gång. Han kändes riktigt fin i delar av detta program, och även om han rymde några gånger och lurade mig så fick jag tillbaka honom hos mig igen. Det är jag glad för! Sen såg jag procenten, och bara ”jaha, det var lätt det sämsta vi någonsin ridit på”. Hahaha! Well, vi har aldrig ridit nåt så svårt som Medelsvår C heller. Och de som vann fick inte heller några superprocent även om de var superduktiga och såg ut som värsta proffsen.

Det är väl bara att träna mer helt enkelt. Det gick skitdåligt, och jag är verkligen inte nöjd, men jag är glad åt att vi är så modiga så vi ändå tävlar dressyr fast det är det svåraste som finns och att jag vågade starta medelsvår! Det HADE ju kunnat gå bra! 😉 (Agneta försökte trösta mig efteråt med att berätta att hon fick 50% i en MsvA en gång. Tro det eller ej, men sånt hjälper faktiskt! Även jätteJÄTTEduktiga ryttare kan ha en dålig dag. Okej de rider väl alla andra starter på 75% och det gör ju inte direkt Tell och jag, så.. nåja. Det kändes ändå bättre när hon sa det!)

Trevligt att träffa några fälttävlanskompisar, prata lite och heja på och hjälpa varann! Sånt älskar jag. Det var nog det som räddade hela dan tror jag. Och att det var soligt och fint. Ibland undrar man ju vad man håller på med och lägger en hel dag på sånt här skit, men det kan ju inte alltid gå bra. Och man lär sig alltid massor. Min fina fina häst är ju i vilket fall en STJÄRNA att ha med sig, han tycker alltid att han är bäst oavsett och springer malligt in i släpet av sig själv och bara är SÅ nöjd med livet. Då kan man ju inte vara missnöjd.

Min älskade racerlama, ibland blir det lite för mycket racer och för mycket lama… men han är ändå världens sötaste! Jag skrattade så jag grät åt hans knopp i pannan, jag fick ju inte komma åt där med klippmaskinen så han ser ut som en knoppad alpacka med allt sitt öron- och huvudludd. Gullepåll! Det är ju för väl att man kan älska sin häst så, och ha så trevligt ändå TROTS att man lägger en hel dag på att åka på tävling och sätter personsämsta i dressyr! 😀

Mitt enda mål just nu med vinterträningen är att komma ÖVER 52,447% i medelsvår C nästa gång vi tävlar det. Det borde väl inte vara orimligt? 😛

 

 

 

Dressyr i kylan

Okej, imorgon ska alltså Tell och jag åka och rida LA:3 och MSVC:1 i Kalmar. Det här blir spännande…

Jag har väldigt dubbla känslor inför det här med att tävla, som ni säkert har märkt ni som följer den här bloggen. Å ena sidan tycker jag det är bra som mål, att man har nåt att träna till och att man måste ”skärpa sig och bara rida”. Särskilt dressyr är jättenyttigt för mig att tävla, man måste vara snabb i dressyr och hinna förbereda allt, jag är ofta lite seg och långsam av mig. Men eftersom jag har sån jävla ångest varje gång så undrar jag däremot om det här verkligen är nån toppenidé. Det här ska väl föreställa roligt??! 😉

Det som jag mest tycker är jobbigt med att tävla är att jag alltid rider så fruktansvärt dåligt precis innan, antagligen för att jag så gärna vill att det ska gå bra. Jag var så arg och ledsen på mig själv igår för jag tyckte att jag tog ut min ilska och nervositet på stackars Tell, som bara var jättejättepigg (och visserligen något ovillig att jobba på rätt sätt). Det var ju inte hans fel, han är bara en häst!

Även fast jag kände mig hemsk som sparkade honom med vänsterskänkeln jättehårt tre gånger så fick jag ju bort honom från den. (Jag blev less på att hela tiden få sitta och mala med den. Så vill jag inte heller rida!) Det var länge sen han kändes så fin. Jag kunde sitta där och bara känna mig som nån proffs-portugis i Golega på feiran. Lätt lätt i handen och självbärig häst som frustade nöjt. Vänstergaloppen blev helt super, och den brukar jag ofta ge mig med att ”nu är det ju ändå okej”. Det gjorde jag inte igår. Jag nöjde mig inte förrän den kändes SUPER, och med marginal! Man ska ju inte tappa allt bara för att man släpper tygeln. Det är det jag menar med marginal, att när hästen verkligen bär sig och jobbar rätt, då kan du i princip sitta bakåfram och uppåner på långa tyglar och hästen går kvar och bär sig själv. 🙂

Så missförstå mig rätt här, han blev jättefin och uppenbarligen har jag inte förstört min häst nu heller. Men jag hatar den där känslan när man bara känner att ”Jag VILL inte rida såhär”.

På många sätt tror jag att tävlingsinstinkten tar fram det allra sämsta i människan. Och ibland tänker jag på om det är moraliskt försvarbart att överhuvudtaget tävla med djur. Jag känner mig ju själv inte alls som nån tävlingsmänniska, men jag är ambitiös och vill slippa skämma ut mig, och kanske är det delvis samma sak.

Jag önskar att jag rider bättre idag och att vi har roligt imorgon min fina häst och jag! Hur det än går. Även om jag skiter i resultatet så vill jag ju att vi gör vårt bästa och ha ett fint samarbete. Jag önskar att även om det går helt åt skogen så kan jag skratta åt det, klappa min fina häst, pussa honom på mulen och åka hem och fortsätta träna på vår kommunikation. På ett mjukt, tydligt, positivt och hästvänligt sätt. Klarar jag inte det kan jag lika gärna sluta rida.

img_8695img_8333

 

Kloka Carl

Hittade en gammal intervju med Carl Hester här, läs den! Mycket bra. Särskilt detta fastnade jag för, sååå intressant! Mycket klokt om vikten av att sitta rätt upp och ner, inte luta sig bakåt och trycka fram med sätet när man vill få fram hästen..

Idag ska jag rida hoppträning, men jag är SÅ sugen på att träna dressyr nu! Längtar tills Alette kommer nästa vecka! 🙂 Och så ska jag ju kolla på när Charlotte Dujardin testrider unghästar på Breeders om några veckor nere på Flyinge. Längtar!!

Can you talk a little about self-carriage?

“Self-carriage is really easy to see. It’s that tension into the hand that we were just talking about with Valegro, that really tells it – it’s the first place you see it through the whole of the top line of the horse. The best thing you can do for self-carriage is the give and re-take of the reins. It is amazing how you forget to do that when you ride on your own. That constant giving the hand, taking, giving, taking, making sure that the outline is stable, the mouth is soft. You only have to look at the mouth to know how it is working, the horse is carrying its own head and neck. People that ride on their own, it can be something that they forget they are doing, people put in too much power and that’s why they find self-carriage difficult, and I always think you’ve got to create a balance and then put power in, that way around.”

 

“We were always told, particularly through the German system, hind legs, hind legs, hind legs, ride him more forward, ride him more forward… and when you look around the world, there are very few riders with an independent seat, and if you don’t have that independent seat, then finding self-carriage is one of the most difficult things, and you should never forget it, really. But balance first.”

Skärmavbild 2016-09-14 kl. 10.55.02.png

I’m not sure if it is chicken or egg, but the riders who sit in the middle of the movement, in the middle of their horse are the ones with the self-carriage…

“Exactly, they have self carriage themselves.”

And the riders who sit behind the movement, particularly the ones with their shoulders back, they are never going to have self-carriage….

“No, because they are driving the horse down in front. If they sit too strong, behind the vertical, then they are pushing the horse down, through and into the hand. I was told by ‘Rocky’* when you go forward you bring your body forward and when you want to come back, you bring your body back. And it is amazing how most of us do the opposite to that. He always said to me, when you piaffe, you should be sitting over your knee, not sitting on your backside. Charlotte does that naturally, I have to remind myself to do it because I want to be too strong, but that is a really interesting little tip he gave me because piaffe, you get the feeling that you are driving, but in fact you should be sitting over your knee to let the horse use its back.”

 

 

Wirsbooooo!

Å jisses vad jag är trött, hörrni! Men SÅ bra vi har haft det. Kanonväder, supergod mat, underbart umgänge och massor med härlig träning! Häst, häst och lite mera häst hela långhelgen. Helt underbart!!

IMG_9398

Frukostpaus i Mjölby i vanlig ordning, på vägen upp till Wirsbo i torsdags

IMG_9400

UNDERBART!! Kanonväder hela helgen, och Lotta och Marilyn som köpt stället sen sist vi var där har verkligen satt igång järnet. Renoverings- och förbättringsprojekt överallt. Imponerande!

Vi bodde i herrgården i år, så det var ju lite mera ”riktig” hotellkänsla jämfört med förra gången då vi bodde i flygeln allihopa. (Även om jag älskade flygeln också!) De hade gjort jättefint, och vi hade helt underbar utsikt över sjön. Vera och jag bodde ihop och i vanlig ordning låg vi och tjattrade sent på kvällarna tills vi i princip somnade mitt i en mening båda två i år igen 😉

IMG_9418

Fantastisk utsikt. Bastun nere vid sjön var underbar. Vi badade även bubbelpool, och tog ett dopp i sjön.

IMG_9402

Vera på Berra och Beata på Lilleman

IMG_9407

Vi trimmades av världens bästa Sofhie Hagen i både dressyr, men även lite markarbete och hoppning för de som ville det.  Tack för ditt eviga peppande, pedagogiska, tydliga och roliga sätt Sofhie!! ÅH så roligt det är att rida!

IMG_9426

En av dagarna red jag först Tell på ett dressyrpass, sen red jag Lilleman på ett till dressyrpass (vad nyttigt det är att rida fler hästar än bara sin egen!!), och senare på eftermiddagen red Vera och jag ut med Berra och Tell nere vid sjön, i skogen och på fälten runt hagarna. Så mysigt! Och ni förstår att vi sov gott på kvällarna va?

13123297_1325398067476391_1612990939592866097_o

På tal om trötta. Hahaha! (Foto: Vera)

IMG_9428

Tell den peppade racerlaman var i sitt esse hela kursen. Men snäll och relativt lugn! Så skönt för den arma matten också att han mådde som en prins. Här ser ni det fina stallet och ridhuset framför oss. Skönt att kunna skritta ut på härliga slingor i finvädret både före och efter passen.

IMG_9436

Vera och Bernard, den härliga showgubben som fyllde 24 år under helgen! Grattis bästa B!!

Maten har varit HELT underbar som vanligt. Den franske kocken ”Fabian” (hahaha) har verkligen skämt bort oss. Hästtjejer är ju inte så kinkiga bara vi får mat (i allmänhet) men när man får SÅ god mat så dör man ju typ av lycka.

Ridningen har också varit toppen. Jag hade väl både toppar och dalar med Tell alla passen egentligen, men här är några särskilda saker/lärdomar jag tar med mig!

  • Rid UPP/fram till förhållningarna! Det gjorde verkligen skillnad. Det är ju lätt att tänka bromsa när man ska göra en förhållning, och det är klart jag vet att man måste rida fram när man tar en förhållning eller halvhalt, men ni vet det där med olika sätt att säga saker på. Det funkade verkligen! Jag ser Charlotte Dujardin framför mig. Jag rider ju nästan som hon nu. Hehe. 😉
  • Vi tränade oss på att rida lite mer ”mellanmjölk” Tell och jag. Det blir lite av eller på, vi måste bli stadiga i mellanläget. Fast ändå gå fram för skänkeln såklart, annars blir det ju inte så bra. BRA mellanmjölk ska det vara, så vi hinner med varandra och har ett bra driv i bakbenen men avspändhet och lösgjordheten kvar. Lättare sagt än gjort, men vi är på mycket bättre väg nu än sist vi var här! ❤
  • Lösgjordhet är alltid prio, även om man rider skolor t ex. Spänner hästen till, så växla och variera så att man hittar tillbaka till det avspända mjuka först. Sen kan man spänna bågen igen.
  • Om man rider över sju cavalettibommar så hinner man med ett antal frågor/halvhalter till hästen under den tiden. (Av erfarenhet kan jag säga att fem bommar kan man rida över genom att komma undan med en halvhalt före och efter, men inte sju)! Håll inte andan och vänta tills jag är över.. oj så bra det blev när jag stämde av! 🙂
  • Att ha ridit dressyr på morgonen på sin peppade fåle och sen rida markarbete på eftermiddagen var en strålande idé. Så mjuk, lösgjord och härlig häst!! ❤
  • Herregud vad svårt det var att rida Lilleman (som är en enormt stor vit dressyr-dromedar så det smeknamnet är väl lite med humor, Dagobert heter han egentligen). Men så roligt det var! Förutom att jag fick en mindre chock och blev åksjuk redan i skritten. Det är roligt med utmaningar som man klarar av, då får det gärna vara svårt! Jag har till och med trampat med honom och råkade hamna i passage några gånger, så häftigt! En jättehäftig upplevelse att hitta rätt knappar. Men gud så trött jag var sen. Beata var ”arg” för att jag kunde rida honom, hahaha! 😉
13100765_1325919920757539_8300671104982104363_n

Berra och Tell. Älskade gulle”ponny”! 🙂 Foto: Veronika Karlsson

Sen är ju väldigt mycket med en sån här kurs att komma iväg och bara umgås, rida, äta god mat, prata och ha det härligt med likasinnade. Det är jag så himla glad för! Jag har lärt känna många nya härliga tjejer, och fått träffa mina goa vänner igen från förra kursen också. En superbra blandning! Det är ju så fint med ridning att även om vi var på lite fler olika nivåer i ridningen på denna kurs jämfört med den förra så är det ju inga problem eftersom vi dels red i olika grupper, och dels hade grymma Sofhie som tränare som klarar av detta med bravur.

TACK alla ni som var med, tack för alla skratt, härliga samtal, stöttande och peppande i ridningen och en härlig gemenskap! Hoppas vi ses snart igen!! 

IMG_9463

Hemma i Småland igen sent på söndag kväll. Bilskrället tappade all kraft på slutet mitt i de värsta backarna på Småländska höglandet så vi fick tuffa på i 50-60. Tror det kan vara nån sensor till partikelfiltret som strular. Lite läskigt var det. Tell var duktig ändå och åkte som en prins, men gnäggade när han tyckte det gick för sakta. Skönt att vi kom hem ändå! Men lite mastigt att köra med hästsläp i 7,5 timme pga detta… Tack finaste bästa häst för att jag får ha så mycket roligt med dig! ❤

Sometimes you win, sometimes you learn…

Jaha, idag hade jag nästan tänkt sluta rida och åka hem efter första klassen. Men jag bet ihop och red en till klass, och då gick det bättre. (Fast jag fick ännu sämre procent). Ridå. 

Tell den ohängda racerlaman hade verkligen drabbats av the yahoos idag, herregud vad vild han var. Hade jag vetat detta hade jag ridit igår. Suck. Han gnäggade som en tossig tupp, sprattlade i släpet, sprattlade runt överallt när jag försökte få på sadeln… osv. Quite a handful… Jag red fram ordentligt, det var ju inte lönt att ha honom ståendes i släpet, men väl inne på banan i LB:3-an (det förbannade programmet, jag hatar det!!!) fick vi inte nån jättebra kontakt. Och jag red verkligen inte bra. Han var spänd, men lydig. Det stod i kommentarerna, och jag håller med. Jag var så less, och tyckte jag red så sjukt dåligt. Ville verkligen åka hem och gå och lägga mig. Fast så fruktansvärt var det ju nog inte, han stod ju inte och stegrade i ett hörn direkt. Synd att ingen filmade. Vi red iallafall hela programmet. Men ni vet, ibland känns det ändå bara piss. 58,636% blev det. Fick iallafall sjuor på en volt, en upptagning från mellangalopp till arbetsgalopp, och uppridning på medellinjen. Resten kan vi väl glömma.

IMG_9011

Sur ryttare med dubbelhaka. Ganska nöjd sprattelget.

Jag hade iallafall gaskat upp mig lite till LA:3-an som jag aldrig ridit förut, så det hade ju varit lite snöpligt att åka hem och missa det. Det fick jag ju bara göra. Nu red jag igenom honom bättre på framridningen och han kändes superfin. Inne på banan var jag så koncentrerad på att komma ihåg programmet så jag tog nog lite för få halvhalter, vilket också stod i protokollet. ”Balansera upp och stäm av mer”. Och i den ena förvända galoppen glömde jag rida, satt mest och försökte sitta kvar på rätt sittben, så då bröt han av till trav. Han undrade nog vad jag höll på med där uppe. Det drog ju ner. 57,571%. Fick sjuor på skänkelvikningarna, en galoppfattning, sen var det mest sexor. Det kändes bättre än det! Men det var det väl inte.

FAN vad svårt det är med dressyr!!! Man ska ha hästen framme för skänkeln men inte gå iväg, mjuk i sidorna, ha koll på bogarna, inte springa över innerskänkeln, sitta snyggt, rida framåt, stämma av, men inte för mycket, komma ihåg vägen…. gaaaaaah. Varför håller jag på med detta.

När jag kom ut från LA:3-an var jag ändå nöjd med både mig själv och Tell. Känslan var mycket mycket bättre. Och vi lyckades till och med göra halt från galopp. Det hade lika väl kunnat vara att vi hamnade i knät på domaren.. 😉 (Han hade äntligen taggat ner litegrann iallafall efter att ha blivit riden i 2,5 timme, den speedade gåsen). Sen fick jag se procenten. Ännu sämre än första klassen, som sagt. Kul. Dessutom glömde Tell bort att han kan kissa i släpet så han galopperade där inne och var förbannad och jättekissnödig på vägen hem. Fick plocka ut en genomsvettig häst hemma (trots att jag körde med öppet släp, det var varmt idag, det blir särskilt varmt om man sprattlar i flera mil) och sen fick han äntligen kissa. I sin box. Suck. Sen var han så nöjd så.

Funderade på att skita i att åka dit imorgon, jag ska ju rida LA:3-an igen, men det kan ju inte gå sämre iallafall. (Eller jo det kan det i och för sig). Men det är ju bara att träna, och det är särskilt på tävling som jag är usel på att rida. Så då måste jag ju träna mig på tävling. Alla kan väl rida bra på framridning eller träning. Ska läsa protokollet igen och försöka förbättra mig till imorgon.

Om inte annat så ska vi ju rida terräng direkt efteråt, så då kan jag glömma eländet och tänka på nåt roligare om det går dåligt. Det gäller att se det positiva i det hela! 😉 (Synd att inte terrängen är först bara. Det hade vi behövt)!

IMG_9012.JPG

Väl kämpat ändå! Vi tyckte om varann iallafall litegrann där ett tag. Detta är efter andra klassen. Jag red bättre och Tell fick massa mat efteråt. Det var det bästa med dagen tyckte han. Han vill förresten hälsa till alla läsare att dressyr är värdelöst, och att han ändå är bäst.

 

Dressyrfilm

Nu har jag fått tag i film från WE-dressyren i söndags! Tack till Johannas snälla dotter som filmade! 🙂 Fick filmen i tre delar och har lagt ihop den, så nånstans backar den bak lite och ni får se oss i repris, det blev lite tokigt där. 😉 Men hela ritten är nog ändå med tror jag. Det är inte jättebra kvalitet men lite ser ni ju iallafall.

Note to self: Bromsa inte när jag svänger! Det gäller både mig och Tell… Men det är ju mest jag som styr, och alltså mest jag som bromsar. Fy på mig. Det ska vi träna på! Mera flyt in i volter och serpentinbågar. Och skritten var det trippigaste jag har sett..hahaha! Hrm, ja, den ska vi träna mer på. Riktigt så spänd brukar den ju inte vara. Halter jobbar vi ju på. Det är svårt. Sen var det det där med att få hästen mer avspänd i galoppen…ähum.. så det inte blir brottningsmatch mellan ryttaren som vill rida lugna långa språng och den peppade hästapållen som vill att ryttaren släpper honom så han får speta på i full racerlama-fart och ligga ner i kurvorna! Alternativt hoppa över sargen, om han bara fick för den där tråkiga piloten alltså. 😉

Men – han är faktiskt rätt lydig för att vara Tell! Och så positiv och ambitiös! Riktigt kul. Fina, fina älskade häst! Ökningarna i trav är jag jättenöjd med, han har sån power när jag har honom med mig! ❤ Flera övergångar blev riktigt bra också, det har vi tränat bra på. Mjuka fina bakben. Jag rider även bättre framåt när jag släpper knäna och ”åker med” lite mer istället för att rida så in i bängen till ingen nytta. 😉 Så där går det framåt! Sen tycker jag att jag kan flyta på ännu lite mer framåt iofs, men det här var ändå över förväntan med tanke på att vi inte har tränat dressyr alls på evigheter. Man hör på filmen hur det blåser och slår i plåten rätt rejält emellanåt, och min duktiga peppade lille sprätt bryr sig inte om det!

Gode gud gör så att Tell får fortsätta vara pigg och fräsch så vi kan komma igång med lite dressyrträning snart igen!