Långsamt långsamt

Fan vad det går långsamt att bli bättre!! Men jag ska väl vara glad att jag inte brutit nåt. Kunde ju legat på sjukhus nu.

Fingrarna, axeln med mera har hämtat sig men benet är det värre med. Kan fortfarande inte gå ordentligt, det gör för ont (och så har jag överansträngt mig för jag har varit ute och gått med Tell iallafall) och det är blått och ser för jävligt ut. Både på framsidan, baksidan och ner över foten. Blir det inte bättre nästa vecka heller får jag väl uppsöka vården. Jag besparar er bilder på hur benet ser ut, istället får ni se mina nya randiga stödstrumpor!

Jag känner mig som en riktig tant, dels för att det gör så innihelvetteont att ramla av när man är gammal tant, och så sitter jag och stickar och har på mig STÖDSTRUMPOR. Hahaha! De är väldigt snygga, finns många roliga färgglada modeller faktiskt! 🙂 Och det är skönt att ha på mitt dåliga ben. Har ju fått linda det varje dag annars. Nu slipper jag det! Kanske.

Ceu%RBoPQAG4mi0nNZk2+A

Jag har skrivit ihop en träningsplan för Tell för de närmsta veckorna, men än kan jag ju inte direkt genomföra den. Men förhoppningsvis snart. Planen går i stort sett ut på att jag ska gå, rida och tömköra, att han ska få gå kontrollerat även i trav och galopp (stegvis) för att få ut lite mer energi, och att hjälpmedel mot vild tokig häst kommer bli en liten dos plegicil vid behov samt att jag ska prova öronproppar och luva på honom. Wish me luck! 😉

Kalle Anka-avfallning med huvudet före

Hej på er! Gott nytt och god fortsättning! Jag har haft jullov och inte skrivit här på ett tag, så typiskt att det senaste inlägget också var på crazy llama-Tell-tema! Hahaha! Han har faktiskt varit snäll också, och vi har haft många lugna sköna dagar kring jul och nyår. Så skönt att komma ut i dagsljus för en gångs skull! 🙂

Jag var uppe i Umeå i fem dagar och firade jul med min familj. Så mysigt! Fick rapport om att Tell varit snäll och lugn, förutom på själva JULAFTON! Då fick han fullständigt fnatt när grannarna i vanlig ordning hade spänt för sin ardenner och nordsvensk och kom åkandes i stilla julefrid och bjällerklang. Tell har absolut inget sinne för julefrid, hahaha!

Det kunde man ju skratta åt. Däremot skrattar jag inte lika mycket nu när jag varit sängliggandes med ena benet i högläge i några dagar. Fick nämligen för mig att jag skulle RIDA på min ridhäst. Jag vet ju att han är sjukt pigg, men jag hade både tömkört och gått långa promenader med honom, och nu hade jag tänkt mig en lugn skrittrunda på min numera 18-åriga pålle. Jojo. Först fick han fnatt ute i kanten av en åker, men han brukar bralla rätt så ”snällt” ändå så jag tyckte jag satt rätt säkert ändå. Men då gjorde han en ”Tell special” alltså fällde ut frambenen och bara försvann under en och tvärvände. Då åkte jag av, men landade på fötterna i gräset och ramlade sen i backen av själva farten. Höll kvar i tyglarna och arg som ett bi hoppade jag upp igen när jag kommit på fötter. Det skulle jag inte ha gjort. Det gick iofs bra några hundra meter, men sen när vi kom fram till sista sträckan med grusväg och en lång backe upp mot stallet bara tok-satte han igång igen. Sju resor värre. Tror inte att han blev skrämd av nåt, han var nog bara så pigg. Sen galopperade han det snabbaste han kunde samtidigt som han bockade som en gnu. Jävla häst alltså!! Jag hamnade mer och mer ur balans och försökte för mitt liv klamra mig fast och få stopp på vilddjuret. Men jag insåg att det inte skulle gå. Flög av med huvudet före rätt ner i ett dike med stora stenar och träd, minns att jag fällde in huvudet och hoppades på att inte pricka just en stor sten eller ett träd. Det var en riktig ”Kalle Anka”-avflygning, mitt spö låg 50 meter åt ena hållet och min ena sko flög av i fallet och hittades sen på en åker i närheten säkert 50 meter ut!

Som tur var åkte jag av mitt utanför ett hus och de som bodde där kom utspringande och ville ringa ambulans. De hade sett alltihop från fönstret. Jisses vilken föreställning… 😛 Men jag var mest förbannad och ändå glad att inget verkade av, så tjejen som bodde där skjutsade upp mig till gården och där stod Tell mycket riktigt och betade. Så glad att jag slapp gå, det var ju ändå några kilometer.

Jag hade verkligen en himla änglavakt och bröt ingenting. Det där hade kunnat gå precis hur som helst. Men jag har slagit ena vaden nåt fruktansvärt så jag kan inte gå. Typ lårkaka fast i vaden. Men det är ju muskulärt, så det är väl bara att vänta.

Hästar är bara hästar, de gör ju inte sånt här med ont uppsåt. Man måste ligga steget före, och jag ska sluta vara så himla envis. Ibland är det bra, men ibland bara dumt. Riktigt dumt. Visst, det är lätt att vara efterklok, men jag ska verkligen försöka bli mer för-klok! Det är inte värt det, tänk om jag brutit nacken eller benet eller vad som helst. Nu måste jag bara komma på hur jag ska 1. bli bra i benet igen så jag kan gå, 2. komma på ett bra sätt att motionera min häst utan att nästan dö på kuppen! Har ni några tips så hojta gärna till.

Jag försöker få tag på en egen bra tömkörningsutrustning till ett vettigt pris. Tänker gå nån kurs i vår så jag lär mig det bättre! Har sett att Anders Eriksson ska komma hit tex. 🙂 Vill gärna tömköra mer. Det är roligt och bra! Tell vill jag ju helst bygga upp i skritt under vintern, och såklart vill jag ju kunna växla mellan att gå med honom och rida. Men jag måste välja ridtillfällen bättre. (Uppenbarligen). Eller så får jag väl sätta igång honom i trav och galopp, svårt med såhär pigga hästar hur man ska göra. Han mår finfint trots tokiga galoppryck-bus i hagen och när jag trillade av brände han ju hem i full galopp på grusväg i några kilometer. Har inte en skråma, och han är inte det minsta halt heller. Han kanske försöker säga mig nåt??! 😉

EADE7B89-B05E-4F21-984D-95F1F4ADEE52

 

Häst bortskänkes till närmsta cirkus!!

Det är ju allmänt känt att just när DU hade tänkt åka till veterinären (eller på träning, eller vad som helst egentligen) så är det inte alls säkert att HÄSTEN hade tänkt det. Nähäpp! Det passade inte att komma just då, hästrackan var mitt i något viktigt betande, kliande av kompis, eller så kommer man mitt i kvällsbuset. Eller morgonbuset. Eller mitt på dagen-buset.

Man ska alltid ha gott om tid när det gäller hästar. Det kanske jag inte alltid har, men idag hade jag det. Jag LOVAR att det inte var jag som var stressad och jagade upp min häst!! Han bara var så himla busig och vild och pep iväg i vilda bockserier, det gick inte att komma i närheten av honom i hagen. (Sen kom jag ju på helt fel tid också, jag brukar INTE komma vid lunch!!! Förmodligen var det mord i sikte, nåt oerhört misstänkt attentat, undergången var här, eller nån annan LIVSFARLIG KATASTROF OCH FASA!! tyckte Tell). Plus att jag kom mitt i lunchbuset.

Till slut började även min goda tid (och mitt tålamod) gå mot sitt slut, så jag började fösa honom framför mig lugnt och fint upp i förhagen mot stallet där jag hade ställt en stor hink med havre och morötter. Det brukar vara åtminstone lite lättare att fånga en vild lama i en lite mindre hage än en jättestor. Men se det hade han inte tänkt sig alls. Han hoppade ju ut ur just den hagen för två veckor sedan, och helt dum är jag inte. Jag hade satt upp stängslet där ordentligt, så det låg på ca 1,30 överallt. ”Pah”, sa Tell. Och hoppade ut ändå lätt som en plätt. Sen brände han runt ca 6 hektar hagar i fullt ös medvetslös-galopp. Kul.

När han tyckte att han sprungit klart fick jag äntligen fast honom. Han sprang i stort sett in i släpet själv, så det var ju skönt att det gick lätt att lasta iallafall. När jag berättade för Agneta att han hoppat ut och dragit iväg på galopprace IGEN, även efter att jag höjt staketet, så var hennes första fråga: ”Rev han”? Hahaha… nej! Han seglade över så fint så. Improviserad löshoppning över staket är tydligen hans nya favoritgren. Och hoppa kan han ju. (Tyvärr).

Jag kan tala om att han var väldigt billig just då, hade cirkusen kommit förbi hade de fått honom gratis!!! Förbaskade toklama!

Det gick fint hos veterinären iallafall, Tell skötte sig som ett ljus. Av hältan syntes ingenting på rakt spår men en liten markering på böjt spår. Han är iallafall i stort sett friskförklarad och vi behövde inte boka in nåt mer besök på hästkliniken. Får hålla tummarna att det håller i sig nu. Veterinären tror han kommer bli helt bra.

Om hästskrället inte lugnar sig snart med sina halsbrytande uppträdanden så blir jag väl alkoholist. Veterinären kunde tyvärr inte skriva ut nåt lugnande till mig, men ordinerade självmedicinering i lagom dos i form av nåt starkt om nöden så kräver! 😉

Ett ljus i mörkret (eller var det en rullskidåkare??)

Nu är snön borta igen och svart-som-i-en-säck-mörkret är tillbaka. Det positiva är att låset på min bil fungerar igen. Och att både Tell och jag slipper broddar.

Tell mår finfint och känner sig uppenbarligen stärkt och vitaliserad efter sin vintergalopp och rymning häromsistens. Inte ett dugg halt. Skönt! 🙂 Däremot har alla vi människor inte riktigt återhämtat oss från hjärtattacken. Och nu har Tell även gett en stackars rullskidåkande granne en hjärtattack. Får öppna hjärtmottagning ute i skogen här i Småland snart…

Igår kväll var Telleman och jag ute och spankulerade i någorlunda frid och ro i mörkret. Vi gick en ganska lång runda runt byn, ca 6 km, jag försöker ju sikta på att han ska få skritta ordentligt och helst uppåt en timme. De få bilarna vi mötte var snälla och saktade ner så duktigt, Tell var rätt pigg och laddad men snäll. Så allt gick bra så långt! Sen ser vi ett långsamt guppande ljus i fjärran.

Ju mer ljuset närmar sig desto säkrare blir jag på att detta måste vara någon galning som är ute och åker RULLSKIDOR i mörkret. Ja jisses. Tell däremot trodde att det var hin håle själv som skaffat rullskidor. Han var så rädd så han skakade! Och höll på att hoppa ur sitt eget skinn i panik samtidigt. Som väl var så syntes vi ju ordentligt pga alla våra reflexer och ledljus. Och den snälla rullskidåkaren verkade vara van vid hästar, saktade ner och började prata med oss. Det hjälpte litegrann, men Tell var fortfarande övertygad om att nu var slutet här.

Jag ville inte att Tell skulle börja sprattla hejvilt och kasta sig åt nåt håll, eftersom detta var en passage där det tyvärr var taggtrådsstängsel på båda sidorna av vägen. Så jag körde på den snälla metoden, att han fick stå stilla eller följa med mig framåt. Det hade inte hjälpt att försöka tvinga honom när han var så rädd. Den snälla rullskidåkaren tog tillslut AV sig rullskidorna. Så himla snällt! Man blir helt rörd av såna godhjärtade människor. (Eller så fruktade han också för sitt liv, och insåg att detta var det bästa för att alla skulle komma levande därifrån, haha!)

Tell kunde till sist övertalas att komma fram och hälsa på monster-rullskidåkaren, nu utan rullskidor. Alla överlevde. Vi kom förbi, och tackade så jättejättemycket. Sen tyckte ändå Tell att det var säkrast att galoppera hem de ca 3 kilometrarna vi hade kvar i beckmörker. Det var bara det att jag hade tänkt mig skritt, plus att galopp är ju en sak när man sitter på hästen och en helt annan när man går bredvid… Det hela slutade med att Tell skrittade fast i galoppfart (även kallad lamaskritt) och jag fick halvspringa bredvid. Kom hem helt genomblöt i svett. Tell såg totalt oberörd ut. Men rätt så nöjd! 😉 Slutet gott allting gott.

Södra Åreda Winter Grand National

Då blev det vinter trots allt. Det har tydligen varit TVÅ soltimmar i Växjö på hela november. Det förklarar att man känner sig lite som en mullvad. Vi fick alla en chock i torsdags när vi först fick snö och ishalka (och halva Småland körde av vägen, det var rena Skåne/Stockholm här) men framför allt fick vi minusgrader och SOL!!

Tell är ju en glad och nipprig jöns men eftersom han tagit de två första dagarna med snö och minusgrader med ro, och mest buffat nyfiket med mulen i den och rullat sig, så hade jag lite glömt av hans vintertemperament. Igår kom det fram – med besked.

Agneta ringde mig andfådd i luren igår eftermiddag och rapporterade att min häst hade löpt gatlopp. Tydligen hade han fått ett infall av the winter yahoos och på eget bevåg startat Södra Åreda Winter Grand National i hagen. Jävlar vad han galopperade!! Alla andra hästar stod helt stilla och agerade publik…

Till slut hade Agneta fått upp det vilda djuret i en förhage och stängt in honom där. Häpp, så tråkigt! sa Tell och hoppade helt sonika över staketet och fortsätte galopplöpet i snön med sikte på nytt hastighetsrekord. FÖRBASKADE VILDLAMA!!!!

fTi+YVpMQS+T6ZT4mdF50g

”Oskyldig” och extremt nöjd infångad lama

Men vad ska man göra. Dessutom ska han ju bara skritta nu i två veckor tills återbesök hos veterinären. Kan nån säga det till min häst???!!! Jag vill ju inte behöva stänga av hagen, plus att jag knappast tror det hjälper. Då kommer han bara leva rövare fast på mindre yta. Jag får satsa på det beprövade knepet mat och motion. Han får 15 kg hösilage om dagen men han kan ju få mer, så han äter istället för att springa. Han får skritta en timme om dagen, mer hinner jag liksom inte med. Men i värsta fall får jag väl börja skritta honom en timme på morgnarna också. Nånstans är det ju såklart skönt att veta att han mår fint, är väldigt pigg och glad och inte verkar ha ont nånstans. Jäkla tok. Men han får gärna hålla sig i skinnet!!!

Jag har försökt aktivera honom med lite fler tricks också, det älskar han. Nu äntligen har han lärt sig apport! Jag har försökt i flera år känns det som, men han blir tokig och jättefrustrerad när han inte förstår att han ska lyfta UPP hinken med munnen! Han förstod direkt att han skulle gå fram till hinken och dutta på den med mulen. (Det är ju steg 1 i det tricket). Men sen att lyfta upp den och gå fram till mig, det har varit helt jäkla omöjligt! Men till slut fattade han, och oj vilken jackpot med godis han fick då. 😀 Nu ska jag försöka träna in att jag kan kasta iväg hinken och att han går och hämtar den till mig. Wish me luck! 🙂

(OBS detta gör vi inne i stallet eller boxen, så den jönsen inte får nån ny hittepå-anledning att bralla iväg i hagen igen och köra galopprace)…

 

Lurat himlen igen

Ja jisses alltså. Detta hästliv. Igår morse åkte Tell och jag till Ramkvilla hästklinik igen, vi som aldrig mer tänkt sätta vår fot på någon klinik. Eller iallafall inte på mycket länge. Så gick det med det. Nu var han inte lika halt som i förra veckan men jag ville ju åka ändå så Håkan skulle få titta på honom.

Väl på plats kollade Håkan noga igenom honom och han är ju jättefin i kroppen och inte ett dugg omusklad eller ojämn nånstans. Snarare tvärt om! Håkan böjde höger bak på lite olika ställen för att kolla så det inte var nåt annat än det dåliga knät som strulade. Det kunde vi ganska snabbt konstatera att det inte var troligt. Fick springa upp och ner i gången ett par vändor, och det syntes bara en ytterst liten hälta. Tell tyckte det var jätteroligt att springa och satte full fart. Fick knappt stopp på honom. Sen gick vi ut i ridhuset och longerade och då syntes hältan lite mer. Men ändå var det här mycket mindre än vad Håkan förväntat sig när jag ringde, sa han.

Veterinär Håkan tyckte inte alls att det var aktuellt att börja tänka i banorna av himlen och Sankte Per (eller om det nu är sankt Hubertus). Inte när man har en häst som är såhär pigg och glad och mår så gott. Han tyckte att vi skulle behandla den här hältan och helt enkelt utgå från att Tell tokat till det för mycket i hagen, eller överansträngt sig på annat vis och fått ont i sitt gamla knä.

Håkan tyckte inte det var lönt att röntga eller kolla med ultraljud, det fanns helt enkelt ingen anledning att tro att något dramatiskt hänt i leden och det skulle bara vara pengarna i sjön sa han. Så Tell fick en spruta kortison (av den absolut bästa sort de har på kliniken, sa Håkan..) i bakknät och så får han äta en kur Metacam. Vi ska dit på återbesök om två veckor så får vi se då hur det ser ut då.

Nu står han hemma i stallet på boxvila idag och gnäggar och gal som en tupp och tigger till sig godis direkt nån är i närheten, och imorgon får han gå ut i hagen igen. Sen ska vi skritta (försöka iallafall) ett tag framöver och sen börja jogga igång lite smått. Det går liksom inte göra annat än att bara hålla tummarna, och vara glad för att jag har en sån levnadsglad häst. ❤

QaKpQX%TQSOmt7ruMiN5qgcbcShDnLTr2ctaLW9GkoMQ

 

 

November-skritt-date

För att sluta deppa tillfälligt bokade jag in en riddate med min kompis Linda idag på morgonen. Tell gillar ju att skritta och komma ut i skogen. Han verkar inte alls vara besvärad av det, tvärt om! Så skritta måste vi ju kunna göra fram till på måndag när vi fått tid hos veterinären.

Linda hyr ett litet stall på en gård en bit bort från där Tell står, så jag red genom skogen till henne och mötte upp för en morgonskrittrunda. Linda har bara hyrt det här stallet i några veckor så jag har lovat att visa henne lite ridvägar. Vi har ju väldigt bra med såna här i området!

Tell tyckte det var oerhört spännande att skritta in på en HELT NY GÅRD, och där hade de minsann HÖNS!!! Och en TUPP!! Han blev minst en meter högre i mankhöjd och stirrade upphetsat på hönsen och såg ut som en galen tupp själv. Sen lugnade han ner sig efter ett tag och blev mer intresserad av Lindas lilla söta sto! Vi skrittade ut i en timme ungefär och visade våra bästa ridvägar, även om det var november och regn och rusk så var det så himla mysigt! Våra hästar hade ju aldrig träffats förut men gillade varandras sällskap direkt. Vi får hoppas att det kan bli fler rid-dejter framöver. Så mysigt! ❤

Även om jag verkligen inte är någon morgonmänniska och Tell också tyckte det var ytterst märkligt att behöva skritta ut i skogen på morgonen när det fortfarande var mörkt, så var det ju helt klart en fördel att vara klar i stallet redan klockan nio och ha ridit och allt!

På vägen hem försökte Tell både få trava och galoppera, han var pigg som en mört hela rundan! Han kändes inte alls lika halt som i förrgår i trav. Linda kunde bara se en ytterst liten hälta. Suck. Vad fan ska jag göra! Jag har pratat med vår kloka veterinär Håkan i Ramkvilla, och nu har vi som sagt fått tid på kliniken på måndag morgon. Det bästa är ju om Håkan får titta på honom, så jag är glad att vi fick en tid snabbt. Det är ju ganska nära till Ramkvilla, inte alls som att behöva köra ner till Skåne. Vi får ta nån röntgenplåt för att kolla om nåt mer pajat inne i knät, och så får vi se vad vi gör, om det känns lönt att behandla eller inte. Det känns ju konstigt att kanske behöva ta bort en häst som är så pigg och glad och pepp på livet, men det handlar ju också om att vi inte kan hålla på och åka till veterinären varannan – var tredje månad. Om det blir så att han behandlas igen så får det kanske vara ”sista gången”. Då blir det himlen nästa gång han blir halt. Men det är som sagt bra att ha en klok veterinär att prata med om detta.

Håkan har ju träffat mig och Tell nu några gånger och det är ju en jäkla tur. Jag inser ju att ”utifrån” verkar det komplett galet att försöka reparera en snart 18-årig häst med en JÄTTECYSTA och tre skruvar genom benet. Men han har ju träffat oss, och han tycker inte att vi är galna. Eller jo, lite galna tycker han nog att vi är, men han säger också att det inte finns några djurskyddsskäl att ta bort Tell vad han kan se. Däremot handlar det ju istället om vad som är ett rimligt liv för oss båda, och vad som är ett rimligt antal veterinärbesök per år. Och det ska Håkan hjälpa mig med att göra upp en plan för. Tack gode GUD för kloka veterinärer. Både rent veterinärt, och psykologiskt!! ❤