Ett ljus i mörkret (eller var det en rullskidåkare??)

Nu är snön borta igen och svart-som-i-en-säck-mörkret är tillbaka. Det positiva är att låset på min bil fungerar igen. Och att både Tell och jag slipper broddar.

Tell mår finfint och känner sig uppenbarligen stärkt och vitaliserad efter sin vintergalopp och rymning häromsistens. Inte ett dugg halt. Skönt! 🙂 Däremot har alla vi människor inte riktigt återhämtat oss från hjärtattacken. Och nu har Tell även gett en stackars rullskidåkande granne en hjärtattack. Får öppna hjärtmottagning ute i skogen här i Småland snart…

Igår kväll var Telleman och jag ute och spankulerade i någorlunda frid och ro i mörkret. Vi gick en ganska lång runda runt byn, ca 6 km, jag försöker ju sikta på att han ska få skritta ordentligt och helst uppåt en timme. De få bilarna vi mötte var snälla och saktade ner så duktigt, Tell var rätt pigg och laddad men snäll. Så allt gick bra så långt! Sen ser vi ett långsamt guppande ljus i fjärran.

Ju mer ljuset närmar sig desto säkrare blir jag på att detta måste vara någon galning som är ute och åker RULLSKIDOR i mörkret. Ja jisses. Tell däremot trodde att det var hin håle själv som skaffat rullskidor. Han var så rädd så han skakade! Och höll på att hoppa ur sitt eget skinn i panik samtidigt. Som väl var så syntes vi ju ordentligt pga alla våra reflexer och ledljus. Och den snälla rullskidåkaren verkade vara van vid hästar, saktade ner och började prata med oss. Det hjälpte litegrann, men Tell var fortfarande övertygad om att nu var slutet här.

Jag ville inte att Tell skulle börja sprattla hejvilt och kasta sig åt nåt håll, eftersom detta var en passage där det tyvärr var taggtrådsstängsel på båda sidorna av vägen. Så jag körde på den snälla metoden, att han fick stå stilla eller följa med mig framåt. Det hade inte hjälpt att försöka tvinga honom när han var så rädd. Den snälla rullskidåkaren tog tillslut AV sig rullskidorna. Så himla snällt! Man blir helt rörd av såna godhjärtade människor. (Eller så fruktade han också för sitt liv, och insåg att detta var det bästa för att alla skulle komma levande därifrån, haha!)

Tell kunde till sist övertalas att komma fram och hälsa på monster-rullskidåkaren, nu utan rullskidor. Alla överlevde. Vi kom förbi, och tackade så jättejättemycket. Sen tyckte ändå Tell att det var säkrast att galoppera hem de ca 3 kilometrarna vi hade kvar i beckmörker. Det var bara det att jag hade tänkt mig skritt, plus att galopp är ju en sak när man sitter på hästen och en helt annan när man går bredvid… Det hela slutade med att Tell skrittade fast i galoppfart (även kallad lamaskritt) och jag fick halvspringa bredvid. Kom hem helt genomblöt i svett. Tell såg totalt oberörd ut. Men rätt så nöjd! 😉 Slutet gott allting gott.

Södra Åreda Winter Grand National

Då blev det vinter trots allt. Det har tydligen varit TVÅ soltimmar i Växjö på hela november. Det förklarar att man känner sig lite som en mullvad. Vi fick alla en chock i torsdags när vi först fick snö och ishalka (och halva Småland körde av vägen, det var rena Skåne/Stockholm här) men framför allt fick vi minusgrader och SOL!!

Tell är ju en glad och nipprig jöns men eftersom han tagit de två första dagarna med snö och minusgrader med ro, och mest buffat nyfiket med mulen i den och rullat sig, så hade jag lite glömt av hans vintertemperament. Igår kom det fram – med besked.

Agneta ringde mig andfådd i luren igår eftermiddag och rapporterade att min häst hade löpt gatlopp. Tydligen hade han fått ett infall av the winter yahoos och på eget bevåg startat Södra Åreda Winter Grand National i hagen. Jävlar vad han galopperade!! Alla andra hästar stod helt stilla och agerade publik…

Till slut hade Agneta fått upp det vilda djuret i en förhage och stängt in honom där. Häpp, så tråkigt! sa Tell och hoppade helt sonika över staketet och fortsätte galopplöpet i snön med sikte på nytt hastighetsrekord. FÖRBASKADE VILDLAMA!!!!

fTi+YVpMQS+T6ZT4mdF50g

”Oskyldig” och extremt nöjd infångad lama

Men vad ska man göra. Dessutom ska han ju bara skritta nu i två veckor tills återbesök hos veterinären. Kan nån säga det till min häst???!!! Jag vill ju inte behöva stänga av hagen, plus att jag knappast tror det hjälper. Då kommer han bara leva rövare fast på mindre yta. Jag får satsa på det beprövade knepet mat och motion. Han får 15 kg hösilage om dagen men han kan ju få mer, så han äter istället för att springa. Han får skritta en timme om dagen, mer hinner jag liksom inte med. Men i värsta fall får jag väl börja skritta honom en timme på morgnarna också. Nånstans är det ju såklart skönt att veta att han mår fint, är väldigt pigg och glad och inte verkar ha ont nånstans. Jäkla tok. Men han får gärna hålla sig i skinnet!!!

Jag har försökt aktivera honom med lite fler tricks också, det älskar han. Nu äntligen har han lärt sig apport! Jag har försökt i flera år känns det som, men han blir tokig och jättefrustrerad när han inte förstår att han ska lyfta UPP hinken med munnen! Han förstod direkt att han skulle gå fram till hinken och dutta på den med mulen. (Det är ju steg 1 i det tricket). Men sen att lyfta upp den och gå fram till mig, det har varit helt jäkla omöjligt! Men till slut fattade han, och oj vilken jackpot med godis han fick då. 😀 Nu ska jag försöka träna in att jag kan kasta iväg hinken och att han går och hämtar den till mig. Wish me luck! 🙂

(OBS detta gör vi inne i stallet eller boxen, så den jönsen inte får nån ny hittepå-anledning att bralla iväg i hagen igen och köra galopprace)…

 

Lurat himlen igen

Ja jisses alltså. Detta hästliv. Igår morse åkte Tell och jag till Ramkvilla hästklinik igen, vi som aldrig mer tänkt sätta vår fot på någon klinik. Eller iallafall inte på mycket länge. Så gick det med det. Nu var han inte lika halt som i förra veckan men jag ville ju åka ändå så Håkan skulle få titta på honom.

Väl på plats kollade Håkan noga igenom honom och han är ju jättefin i kroppen och inte ett dugg omusklad eller ojämn nånstans. Snarare tvärt om! Håkan böjde höger bak på lite olika ställen för att kolla så det inte var nåt annat än det dåliga knät som strulade. Det kunde vi ganska snabbt konstatera att det inte var troligt. Fick springa upp och ner i gången ett par vändor, och det syntes bara en ytterst liten hälta. Tell tyckte det var jätteroligt att springa och satte full fart. Fick knappt stopp på honom. Sen gick vi ut i ridhuset och longerade och då syntes hältan lite mer. Men ändå var det här mycket mindre än vad Håkan förväntat sig när jag ringde, sa han.

Veterinär Håkan tyckte inte alls att det var aktuellt att börja tänka i banorna av himlen och Sankte Per (eller om det nu är sankt Hubertus). Inte när man har en häst som är såhär pigg och glad och mår så gott. Han tyckte att vi skulle behandla den här hältan och helt enkelt utgå från att Tell tokat till det för mycket i hagen, eller överansträngt sig på annat vis och fått ont i sitt gamla knä.

Håkan tyckte inte det var lönt att röntga eller kolla med ultraljud, det fanns helt enkelt ingen anledning att tro att något dramatiskt hänt i leden och det skulle bara vara pengarna i sjön sa han. Så Tell fick en spruta kortison (av den absolut bästa sort de har på kliniken, sa Håkan..) i bakknät och så får han äta en kur Metacam. Vi ska dit på återbesök om två veckor så får vi se då hur det ser ut då.

Nu står han hemma i stallet på boxvila idag och gnäggar och gal som en tupp och tigger till sig godis direkt nån är i närheten, och imorgon får han gå ut i hagen igen. Sen ska vi skritta (försöka iallafall) ett tag framöver och sen börja jogga igång lite smått. Det går liksom inte göra annat än att bara hålla tummarna, och vara glad för att jag har en sån levnadsglad häst. ❤

QaKpQX%TQSOmt7ruMiN5qgcbcShDnLTr2ctaLW9GkoMQ

 

 

November-skritt-date

För att sluta deppa tillfälligt bokade jag in en riddate med min kompis Linda idag på morgonen. Tell gillar ju att skritta och komma ut i skogen. Han verkar inte alls vara besvärad av det, tvärt om! Så skritta måste vi ju kunna göra fram till på måndag när vi fått tid hos veterinären.

Linda hyr ett litet stall på en gård en bit bort från där Tell står, så jag red genom skogen till henne och mötte upp för en morgonskrittrunda. Linda har bara hyrt det här stallet i några veckor så jag har lovat att visa henne lite ridvägar. Vi har ju väldigt bra med såna här i området!

Tell tyckte det var oerhört spännande att skritta in på en HELT NY GÅRD, och där hade de minsann HÖNS!!! Och en TUPP!! Han blev minst en meter högre i mankhöjd och stirrade upphetsat på hönsen och såg ut som en galen tupp själv. Sen lugnade han ner sig efter ett tag och blev mer intresserad av Lindas lilla söta sto! Vi skrittade ut i en timme ungefär och visade våra bästa ridvägar, även om det var november och regn och rusk så var det så himla mysigt! Våra hästar hade ju aldrig träffats förut men gillade varandras sällskap direkt. Vi får hoppas att det kan bli fler rid-dejter framöver. Så mysigt! ❤

Även om jag verkligen inte är någon morgonmänniska och Tell också tyckte det var ytterst märkligt att behöva skritta ut i skogen på morgonen när det fortfarande var mörkt, så var det ju helt klart en fördel att vara klar i stallet redan klockan nio och ha ridit och allt!

På vägen hem försökte Tell både få trava och galoppera, han var pigg som en mört hela rundan! Han kändes inte alls lika halt som i förrgår i trav. Linda kunde bara se en ytterst liten hälta. Suck. Vad fan ska jag göra! Jag har pratat med vår kloka veterinär Håkan i Ramkvilla, och nu har vi som sagt fått tid på kliniken på måndag morgon. Det bästa är ju om Håkan får titta på honom, så jag är glad att vi fick en tid snabbt. Det är ju ganska nära till Ramkvilla, inte alls som att behöva köra ner till Skåne. Vi får ta nån röntgenplåt för att kolla om nåt mer pajat inne i knät, och så får vi se vad vi gör, om det känns lönt att behandla eller inte. Det känns ju konstigt att kanske behöva ta bort en häst som är så pigg och glad och pepp på livet, men det handlar ju också om att vi inte kan hålla på och åka till veterinären varannan – var tredje månad. Om det blir så att han behandlas igen så får det kanske vara ”sista gången”. Då blir det himlen nästa gång han blir halt. Men det är som sagt bra att ha en klok veterinär att prata med om detta.

Håkan har ju träffat mig och Tell nu några gånger och det är ju en jäkla tur. Jag inser ju att ”utifrån” verkar det komplett galet att försöka reparera en snart 18-årig häst med en JÄTTECYSTA och tre skruvar genom benet. Men han har ju träffat oss, och han tycker inte att vi är galna. Eller jo, lite galna tycker han nog att vi är, men han säger också att det inte finns några djurskyddsskäl att ta bort Tell vad han kan se. Däremot handlar det ju istället om vad som är ett rimligt liv för oss båda, och vad som är ett rimligt antal veterinärbesök per år. Och det ska Håkan hjälpa mig med att göra upp en plan för. Tack gode GUD för kloka veterinärer. Både rent veterinärt, och psykologiskt!! ❤

 

 

 

Helvetes förbannade skit

Tell har varit så himla fin och glad på sistone. Men igår kändes han inte riktigt som sig själv, kunde inte riktigt sätta fingret på det men han kändes trött på nåt vis. Man känner ju sitt djur. Idag var han mer sig själv och kom och gnäggade som vanligt och såg pigg och glad ut. Men han var halt.

Fy faan i helvetes skit vad ledsen jag är. Som väl är har jag varit glad och så tacksam för varje dag han varit fin och fräsch nu sen i början på september när vi sist var hos veterinären. Men nu är det som att luften gått ur mig.

Jag vill inte att Tell ska behöva åka till veterinären mer. JAG vill aldrig mer heller se en veterinär!! Jag kanske får sätta stopp nu. Jag har ju varit beredd i flera år på att få skicka honom genom pärleporten men han har överlevt allt den rackarns hästen. ❤️ Det är så jävla hårt att deras liv ligger i våra händer. Vi har ett ansvar att inte utsätta dem för lidande. Det vet jag, men ändå är det svårt att veta när det är dags att sluta kämpa. 😢💔

Håll i hatten och spänn sadelgjorden!

Å herregud. Jag vet att det inte var världens bästa timing att Tell fick ta det lugnt några dagar. Men så blir det ibland pga livet. Däremot har han ju fått massage, fått skritta ut, blivit vaccinerad, och vi hade även vår duktiga sadelmakare ute häromdagen. Så både han och jag var verkligen peppade på en riktig ridtur i helgen!

(Sadlarna ligger förresten alldeles utmärkt båda två, men dressyrsadeln skadar det inte att ha en lammullspadd under tyckte Ingrid. En sån har jag ju liggandes från min förr-förra sadel tror jag så det var ju en mycket enkel justering som inte krävde någon ekonomisk insats överhuvudaget, jippie)!

Jag sadlar mitt peppade djur och märker att han är lite taggad, men jag var ändå inte helt beredd kan man säga. 😉 Jag hinner precis komma upp i sadeln så piper han och bockar och brallar på stallplan och det enda jag hinner tänka är att ”jag har inte dragit sadelgjorden”!! Tog tag i manen och bara höll i mig. Då kastar han sig i riktning mot ridbanan som ligger ner för en backe på gården. Sen SPRINGER han i peppad lamatrav rakt ner på banan och jag får inte stopp! Hahahaha, vilken pajas han är! Var ändå mycket tacksam över att det iallafall gick framåt och att han slutade bocka.

I andra änden av vår stora ridbana fick jag äntligen stopp på mitt snart 18-åriga glada djur. Där snabbade jag mig att spänna sadelgjorden som hängde lös under magen på honom. Sen var jag beredd på värsta explosionen igen kan jag säga, men han var så glad och nöjd bara han fick jobba! Vi fick till ett jättefint pass, även om det gick lite fort ibland och var lite väl mycket energi inblandat i det mesta.

Det blev väldigt mycket bättre efter galopp på halvlång tygel och i lätt sits i tre varv åt varje håll. Sen kände jag att jag kunde börja kommunicera med min häst! ❤

Galopp är en jättebra och faktiskt ganska skonsam gångart för Tell har Ellinor sagt, så hon tyckte gärna att vi kunde jobba mer i galopp. ”Gärna för mig”!! Sa Tell. Men problemet är att jag inte direkt ser framför mig en brun giraff som är spikrak i sidorna och springer så fort han kan rakt fram. Jag ser framför mig en mjuk kontakt, mjuka vinklade bakben och en lyft rygg.

Efter att vi värmt upp ordentligt så fick han först skritta en stund på lång tygel, sen efter lite sidvärts, volter och övergångar i trav tog jag lite galopp på ett stort ”ruter ess”. Den övningen är så bra för att få koll på yttersidan (och så måste man svänga hela tiden så pigga lamor måste hålla ordning på sina ben och kan inte spetta på järnet hur som helst). Efter en stund när jag kämpat mig blå i galoppen med inner sittben och skänkel till ytter tygel och Tell fortfarande kändes som betong i innersidan, så red jag övergångar till skritt istället. Sen kom jag ihåg från Alette-träningarna att det faktiskt ÄR okej att rida med samsidiga hjälper. Även om man i tusen år tränat in att det är ”inner skänkel till ytter tygel” som gäller. Jag kramade mjukt på innertygeln och bad honom samtidigt böja sig runt min innerskänkel. Ytterskänkeln fick bara ligga där, och ytter tygel var ganska lös. Lite som att man får tänka ”cykelstyre”. Det går inte att böja åt ett håll om man samtidigt håller emot!

Sen tänkte jag på vad ridlärar-Tina på VFK brukar säga, att jag ska vara tydlig och hålla kvar tills hästen förstår och tar hjälpen, men inte dra. Tell mjuknade omedelbart i innersidan, jag satt kvar likadant men nu tog jag försiktigt mjuk kontakt med ytter tygel och han gick kvar när jag klappade med innerhanden. Fattade galopp ur det, och nu var det stor skillnad. Woho, underbart när .man faktiskt kommit ihåg vad man lärt sig en gång i tiden! Ibland iallafall. 😉

aQUDH8QESfecgGO1jYPj2w2IGv6TkurIlJUReJ%4Q

B9LJL71CRQqn5ZJUYQAyhw

Höll på att frysa ihjäl efter den svettiga ridturen, det var svinkallt ute. Fick åka hem och göra upp en brasa efteråt! Så mysigt!

Massage, galopp och bus!

Vi hade vår duktiga hästmassör/kiropraktor Ellinor ute i stallet igår. Hon får ta sig en titt och känna igenom Telleman lite då och då, tycker det känns bra att få hennes ögon ”utifrån” på honom också! Han har inte haft några större problem någon gång när hon gått igenom hans muskler, nån liten stelhet här och där men i stort sett jämn glad och fin. Det var han igår också, men han var lite spänd både framme vid manken och bakom sadelläget, vilket ledde till att vi tog fram sadlarna för att kolla dem. Hoppsadeln låg perfekt, men dressyrsadeln däremot ligger inte helt optimalt. Den sitter jag ju bäst i (och sitter även KVAR bäst i när herrn visar upp sina konster)… så jag får ringa sadelmakar-Ingrid så hon får titta på den. I need my dressage saddle!! 😉

Ellinor tyckte mitt upplägg med blandade uppgifter för herrn lät finfint, men hon sa åt mig att jobba igenom honom ordentligt även om jag inte alltid rider så länge. ”Mesa inte, nu får du ju rida på”! Ähum. Det har hon nog rätt i. Nu förespråkar ju jag en mjuk ridning och låter dessutom ibland hästen välja vad vi ska göra, men hon har ju rätt i att jag får se till att han tar i på rätt sätt och att han verkligen bygger upp sig. Så vi ska träna på! Det är väldigt lätt att man själv också kommer av sig och blir lite lat och bekväm (och mesig). Vi får se till att rida nåt litet pass för någon duktig och sympatisk tränare snart som kan hjälpa oss att jobba rätt båda två!

Tell är så himla pigg nu på morgnarna så han har fått stallfamiljen att sätta hjärtat i halsgropen flera gånger genom att busa och bralla järnet vid utsläpp. Han har dessutom satt igång alla andra hästar så ingen får någon ro att äta frukost och det blir full cirkus överallt, så hädanefter får han ledas ner i hagen en bit! Hahaha, han är en riktig jöns den där hästen. Men jag är så glad att han mår gott och känner sig fräsch! 😀 Levnadsgladare häst får man verkligen leta efter. Häromdagen när Wilma och jag red ut och galopperade på grusvägarna fick jag hålla i mig ett par gånger när han bockade och pep av glädje, men bara det går framåt är det ju ingen fara. Hästar måste få vara glada! ❤

 

Min älskade lama!

Detta är den roligaste lamabilden jag hittills fått till på Tell tror jag. Måste bara lägga upp den. Jag dör av skratt! Han är så sjukt rolig denna häst. Jag menar lama! ❤

fullsizeoutput_375e

Detta var igår kväll. Han både tigger godis och är väldigt otålig på att få komma ut och springa på den här bilden. 🙂 Matte är alltid too slow. I allt. Vi gav oss ut i mörkret själva på grusvägarna och testade våra nya LED-reflexer och min nyreparerade pannlampa. Det är viktigt med bra reflexer och bra pannlampa hörrni, och Tell hälsar att det både är mysigt med lysande grejor, bra så man syns bättre än med vanliga reflexer, och så kan man försöka sig på att springa snabbare än LED-ljusets hastighet också! Jippiiiiie! 😀

 

Speed counts – och älgkris..

Å herregud, tur man inte har kassa nerver. Igår skulle vi ut på en härlig tur, både Tell jag och min sambo Matias (aka Pärlan). Pärlan är allergisk mot hästar men gillar utflykter i naturen. Så han var ändå inte så svårövertalad att cykla på skogsvägar med mig och Tell. 😀

Ja. Det är ju då älgjakt. Jag HATAR ÄLGJAKT!!! Utifrån rent egoistiskt häst-syfte. Jag har inte så mkt emot viltvård/jakt om det går rätt till (alltså att de skjuter några älgar varje år utifrån vad som är rimligt, de förstör skogen osv om de blir för många). Men det är typ alltid kris när Tell och jag ska försöka oss på uteritter mitt i älgjakten. Vi hade reflexer från topp till tå.

Denna gång var det inte nån stackars älg som kom sättandes, eller nån jägare som siktade på oss. Nej nej. Det hade redan skjutits en älg, och precis i det blodbadet hade jag tänkt rida. Det visste jag förstås inte förrän efteråt. Tror ni det gick att få Tell åt det hållet? Oh no. Iallafall inte med nosen före. Men backa gick bra. Så vi fick backa ca 400 meter, sen var han ändå som tokig och reste sig, sprattlade som en tokig fisk åt alla håll och ville hem, så jag fick hoppa av till sist. Som tur är så är han väldigt snäll att gå med, han följde mig snällt fast han var rädd. (Och jag visste ju inte då för vad. Det är ju högst oklart om det här djuret är rädd för något verkligt, eller något overkligt).. Efter några hundra meter (och vi var genomblöta i svett både Tell och jag, och stackars Matias på cykeln var nog också lite halvsvettig efter att ha fått en sprattlande häst i knät några gånger..) kunde jag hoppa upp igen.

Sen gick det undan! Jag var så glad att min häst hade huvudet åt rätt håll (alltså framåt) så jag lät honom trava på i glad lamatrav. Sen blev det galopp, och jävlar vad det gick! Vi spurtade om Matias på cykeln och sen var det full speed ahead. Blev svettig av nervositet att Tell skulle överanstränga sitt opererade knä. Men han behövde nog springa! Hejdå älgkadaver och jägare, I´m out of here!!!! sa Tell.

Vi kom hem helt genomblöta i svett men både Tell och jag var glada och nöjda. Jag måste verkligen klippa honom igen, suck! Det här duger ju inte. Var ändå lite nervös över att det eventuellt gått lite väl fort. Men idag när jag red kändes han superfin, sprang rent och fint och lyssnade och var lagom avrastad. Så nåt måste jag gjort rätt ändå. 😛 😀

1E72D17C-1DC1-4AF7-94B8-EE6281F05626.jpg

WK1z3lPCQCq81PYw7JTDdw.jpg

Äter äpplen i hagen OCH spanar efter spännande saker på samma gång. Lurvpelle!

Rävar ridning och räkna

Hej hopp!

Jag är så glad idag, det beror säkert på att jag red på två underbart fina och peppade djur igår! 🙂 Först efter jobbet så var jag på VFK och red lektion på fina Dianthina. Hittade knapparna rätt mycket bättre den här gången, så häftig häst! Finaste prickiga låne-laman! Jag är så impad av att de har så himla häftiga hästar som ridskolehästar, denna donna är verkligen ingen tråkig lugn och snäll hest! Hon är en racerlama hon, precis som Tell! (Med vissa inslag av vildvittra, hon är ju ett sto). 😉

1E16D5C4-E492-494A-93CE-4ADD0D6DA61C

Förra gången jag red henne så var det ju lite halvt kaos emellanåt och jag ägnade mig mest åt krishantering tycker jag. Nu fick vi till en blandning mellan riktigt finlir och lite krishantering ibland. Men hon surade inte ihop en enda gång (det gjorde hon ju sist) så hon måste gillat mig bättre nu. Jag lyckades lägga rabarber på en jätteskön dressyrsadel som låg finfint på henne. Förra gången red jag ju i hennes hoppsadel som visserligen låg bra på henne, men jag åkte runt i den åt alla håll som en hal tvål! Bra sadlar gör ju ridningen så mycket lättare. Hur ska hästen kunna komma i balans om inte piloten är det? Det är den här damen ett mycket lärorikt exempel på! Det räcker med att man råkar hamna ”bakom henne” med ca 1 cm så sätter hon iväg som ett SKOTT. Superkänslig! Flytta fram överlivet 1 cm = perfekt balans och rytm. Gaaaaahhhh vad det är svårt – och roligt! med ridning. 😀

Dagens aha-upplevelser på den vita prickiga lånelaman kunde jag direkt ta med mig i sadeln på Tell sen. Förutom det här med att små justeringar av överlivets position gör stor skillanad, så var det också att jag lärde mig att om jag inte får igenom en halvhalt på det peppade racerdjuret så ska jag inte ge upp och börja om/fråga igen, utan hålla kvar förhållningen och VÄNTA. Inte dra mera eller spänna magen ännu hårdare, bara bli kvar och vänta så kommer det gå igenom. Det funkade! Så coolt.

Nästa peppade lama för dagen fick gå ett pass i regn och mörker i ridbane-lampans sken utomhus efter detta. Tell blir så glad när man kommer med tränset att han slutar äta hö på momangen och ställer sig i givakt och i princip tränsar sig själv! Hahaha. Nån som verkligen vill visa att han vill ut på aktivitet!

Vi hade sällskap på banan av ponnyproffsekipaget och Tillyfjonkan med unghästpilot. Och så räven såklart, den är alltid på ridbanan med oss. Suck. Det går inte att jaga bort den när man sitter till häst! Den är i princip tamare än katterna nu. Känns inte alls bra. Men fin är den! Ska ta kort på den när det inte är så mörkt så ni får se. Nu är den vuxen och har jättelång stor och fluffig svans. Och den kommer så nära så man på riktigt kan studera ögonfärgen på den i detalj. 😛

Tell skötte sig fint även om han var lite väl pigg och busig. Jag kände att han höll på att koka över av pepp och bus på slutet, red inte så länge, men ändå går det ju fort när man närmar sig hans ”tokgräns”. De andra hade gått in så det var bara Tell jag och räven kvar. Tell är inte ett dugg rädd för räven. De umgås ju i hagen varje dag. Men plötsligt tolkade han räven som ett MONSTER och blev helt bindgalen. Frustade, kastade sig, reste sig och bockade som jag vet inte vad. Satan vad jag satt löst. Fick ordning på honom och lyckades skritta ett halvt varv, sen gick vi in före nästa explosion skulle ske. Han var fortfarande rejält fjantig när jag hoppade av och var ca 1 meter högre i mankhöjd än han normalt är. Jöns häst!!

Jag gick in och sadlade av, sen tog jag honom i grimma en stund senare och gick ner på banan igen. Han var inte direkt ett under av avslappning. Men han coolade ner sig till sist, skrittade lugnt och fint, fick godis och klapp, sen gick vi in. Tossiga lama! Nu tror jag ju inte att hästar är beräknande, de har inte den förmågan, även om det verkligen kändes som att han ”tog tillfället i akt” att toka till det. Jag tror snarare att han blev så pigg och sprallig av att bli riden så hans energi/flyktradar redan var rätt högt upp på mätaren, och då i kombination med att de andra hade gått in så slog flyktradarn i taket när han plötsligt såg räven lurka omkring ur en annan vinkel än förut. Det hade nog lika gärna kunnat vara ett löv som satte fart på honom i det läget.

AB8362EB-0D45-46DB-8C2D-2746681175DE

Förra helgen var jag ute och mätte skog med två kurskamrater, det är jättekul att hålla på med skogsuppskattning! Jag har insett att jag inte alls är lika dålig på matte och naturkunskap som jag trott. Kanske kan jag jobba med skog nån gång i framtiden, eller skaffa mig lite egen skog att sköta? Det vore fint! Jag har även fått lite självförtroende i att lita på mina egna mattekunskaper i och med detta, jag har tex räknat ut vilken omega 3-olja för häst som innehåller högst värden av det innehåll jag vill ha till Tell, och vilken som är mest prisvärd i förhållande till det. Snacka om användbart! 🙂 Läsa, jämföra och tolka information och använda källkritik kunde jag ju sen innan. Tack och lov.

(Jag har verkligen ingen övertro till kosttillskott till häst, jag tror att det mesta är totalt onödigt och det är SÅ lätt att hamna i den dyra fällan. Men jag vågar inte i nuläget sluta med fiskolja eftersom Tell mår så bra! Sen har han ju fått rätt hjälp hos veterinärerna också, annars skulle det ju inte funka. Men om bra kosttillskott kan hjälpa en medelålders herre med tre skruvar genom benet att fortsätta hålla sig frisk pigg och glad, då tycker jag det är värt det!)